Valrörelsens viktigaste ickefråga

I ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, i ett Nordeuropa där påverkans- och underrättelseoperationer blivit vardag och invasionskrig åter är en realitet har försvarsfrågan lyst med sin frånvaro under valrörelsen. Amanda Wollstad skriver om ett fredsskadat folk, och behovet av att stå upp för statens kärnuppgifter även när det verkar opinionsmässigt inopportunt.

Politiker säger det de tror att vi vill höra, särskilt under en valrörelse. Man vill med minst möjliga ansträngning vinna mesta möjliga stöd, och tror helt enkelt inte försvaret är en tillräckligt prioriterad fråga hos tillräckligt många väljare för att passa in i den ekvationen.

Därtill är många, om än inte de allra mest engagerade försvarspolitikerna, rätt nöjda. Enigheten om att öka försvarsbudgeten upplevs som stor. Insikten om att det är från en låg nivå, över för lång till och till fortsatt otillräckliga summor är mindre.

Få är dessutom speciellt intresserade av att fundera över hur det kunde gå så här, och vad vi därmed måste göra för att säkra att samma sak inte händer igen. Skulden för den situation av underfinansiering och otillräcklighet som idag råder är tämligen jämt fördelad mellan blocken, och gör sig därmed dåligt som stridsfråga.

Journalister och tyckare saknar i stor utsträckning de kunskaper och insikter som krävs för att kunna ifrågasätta löften och utfästelser. Försvarsekonomi är ökänt snårigt, och när få vet vilka följdfrågor som bör ställas kommer Socialdemokraterna undan med att i valrörelsens elfte timme utlova ”satsningar” som i själva verket knappt täcker löne- och prisuppräkningar.

Vi väljare som tycker att frågan är prioriterad, även i valtider, är lite lata. Det går att påverka agendan. Få folkvalda hade annars förmodligen valt att prata fullt så mycket om migrationsfrågan.

Framförallt är vi, som nation, fredsskadade. 200 år av fred och frihet är naturligtvis fantastiskt på många vis, men det har gjort oss aningslösa. Oavsett vad som sker i vårt närområde, oavsett invasionskrig i Georgien och Ukraina och påverkans- och underrättelseoperationer mot Estland, Lettland och Litauen tror vi inte på allvar att något ont kan drabba oss.

Vi står inför ett kaotiskt val och en än mer kaotisk regeringsbildning. Drar de demokratiska processerna ut på tiden och den regering som så småningom utkristalliserar sig blir allt för svag riskerar ett vakuum att uppstå. Risken är påtaglig att det är efter valdagen påverkanskampanjer mot landet och vårt statsskick börjar på allvar.

Hur regeringen så småningom kommer att se ut påverkar naturligtvis försvarets framtid. Allianspartierna står unisont bakom ett försvarsanslag om 2 procent av BNP, och ett NATO-medlemskap. Socialdemokraterna säger sig vilja satsa på försvaret, men inte fullt så mycket. För Miljöpartiet och Vänsterpartiet är försvaret ingen prioriterad budgetpost. Sverigedemokraterna erbjuder gärna mer pengar, men vill isolera oss från våra vänner och meningsfränder i Europa.

Att partierna tycker olika i försvars- och säkerhetsfrågor är i sig naturligtvis inget problem, det är så demokratis spelregler ser ut. Vad som är ett problem är bristande långsiktighet, och en ovilja att betala för det man en gång har beställt.

Inköp av avancerade vapensystem sker på decenniers sikt, utbildningen av officerare och specialister lika så. Vare sig nya ubåtar eller de örlogskaptener som ska bli deras fartygschefer är något man fixar fram under en kafferast, eller ens under en mandatperiod.

Det räcker inte att tala om ökad försvarsförmåga, man måste finansiera den också. Det räcker inte med vackra skrivningar i partiprogram, man måste prioritera frågan i förhandlingarna med potentiella samarbetspartners, och i förhandlingarna om resursfördelningar inom den egna regeringen. Man måste stå upp för tvåprocentsmålet även genom nästa lågkonjunktur och finanskris, även när andra satsningar verkar mer opportuna och ger större rubriker. Det räcker inte att ha en försvarsvänlig försvarsminister, man behöver en försvarsvänlig finansminister också.

I slutändan handlar det om att försvara vårt land, våra medborgare, vårt territorium och vår demokrati. Att kunna garantera vår självständighet och vårt självbestämmande.

Kanske är det inte den lättaste frågan att trycka in i en spurtkampanj, men det borde inte heller behövas. Att uppfylla statens kärnuppgifter borde vara valrörelsens första löfte.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift