Vampyren i Göteborg

Det är länge sedan August Strindberg kunde skapa förskräckelse genom att häda nattvarden, eller Gustaf Fröding genom att i en dikt skildra ett samlag. Och inga kravaller har väl någonsin i vårt land triggats av operaförställningar. Kanske är det en brist att konst inte längre väcker dessa känslor. Men någon typ av känslor väcker den i vart fall, konstaterar Peter J Olsson.

Det beror delvis på att det konstnärliga ses som handla om inte det höga och sköna, så i alla fall protagonisternas inre själsliv. Politisk teater finns det en hel del av, liksom politisk diktning, men det är vid sidan om. Men självklart kan till exempel teaterpjäser behandla aktuella händelser, det kan hindra att de blir klassiker och spelas om hundra år. Men värre än så är det inte.

Däremot kan debatten komma att handla om andra saker än huvudsaken. I Göteborg spelas just nu pjäsen ”Tidningshuset som Gud glömde”, som i en kombination av undersökningskommission och skräckfilm skildrar tidningsfamiljen Hjörnes nedgång och nästan fall.

Huvudpersonen – och ömsom skurk, ömsom olyckligt offer för utvecklingen – är Peter Hjörne. Han är den tredje med det namnet som äger och styr Göteborgs-Posten, och han tog över när tidningen hade fått i stort sett morgontidningsmonopol i rikets andra stad.

I slutet av 90-talet anades kanske inte papperstidningens kris. Internet var bara en hobby för tekniker och dataspelande, finniga ungdomar. Ingen vettig människa skulle säga att de fick sin information och sina nyheter på nätet.

Därför var planerna stora. G-P skulle bli störst, och i en rad olyckliga beslut ökade sårbarheten: Det mest spektakulära var köpet 2005 av landets centertidningar för 1,8 miljarder. Det gjorde Centerpartiet till Europas rikaste parti, vilket säkert bidrar till att de kan samla fler väljare.

Problemet var att köpet skedde för lånade pengar, och 2008 kom så den ekonomiska krisen och annonsmarknaden störtdök. Till konjunkturproblemen kommer då papperstidningarna pågående strukturella kris med stadigt sjunkande upplagor och allt starkare konkurrens från Internet.

Resultatet höll på att bli en total utplåning för Göteborgs-Posten, och tidningen kan in dag leva kvar delvis för att staten på olika sätt fått betala 500-700 miljoner av medborgarnas skattemedel. Att Peter Hjörne tidigare kunnat ta ut tvåsiffriga miljonbelopp i utdelning och att även andra i ledningen fått stora ersättningar gör det lite pikant. Inte minst för de journalister och leverantörer som blivit blåsta på sina fordringar.

Ett drama som gett eko: På ekonomipressen löpsedlar, i var mans mun i Göteborg, och nu en pjäs av Gertrud Larsson, känd för åtskilliga satiriska och spetsiga samtidsskildringar både i radio och på scen.

Nu har en våldsam kritikstorm blossat upp, inte minst från borgerliga opinionsbildare som Thomas Gür och Fredrik Segerfeldt. Anledningen är att G-P:s nuvarande politiska redaktör Alice Teodorescu får vara vampyr i pjäsen. Lätt hänt kanske eftersom hon kommer från Rumänien. Debattörerna budskap är att detta är en rasistisk stereotyp och att den nu hyllas av en vänster som brukar leta med ljus och lykta i borgerliga kulturyttringar för att hitta rasism, häxor och annat oknytt att rikta bannbullor emot.

De kopplar också ihop det med en obehaglig debatt där vänsterdebattörer attackerat den liberalkonservativa Teodorescu som i princip förrädare eftersom hon är invandrare, hon har kallats ”husblatte” och så vidare. Redan när hon tillträdde så väckte denna högervridning uppmärksamhet, även många liberaler hävdade att hennes utnämning var ett brott, eller kanske ett svek, mot den gamla socialliberala linjen som Göteborgs-Posten haft.

Alice Teodorescu känner sig också hon utpekad och kränkt. Detta blir ytterligare ett avsnitt i den ogenerösa behandling hon har fått från kritiker, främst till vänster.

Precis som de flesta andra som debatterar pjäsen har jag inte sett uppsättningen, men jag har läst den. Och kan konstatera att debatten inte träffar så där mitt i prick.

Det finns rasism i slapp vänsterargumentation om till exempel ”vita, medelålders män”, eller presumtionen att invandrare måste vara vänster. Men det är inte det som äger rum här. Och frågan är om inte den borgerliga stormen mot ”vampyrpjäsen” bara ger vänstern vatten på kvarnen och bidrar till en fortsatt ängslighet. Och därmed undergräver det fria ordet.

Pjäsen är inte en attack på högervridningen på ledarsidan, utan främst på Peter Hjörnes bortslarvande av sin fäderneärvda tidning och de delvis pikanta ekonomiska transaktionerna.

Den är skriven en humoristisk stil som är ganska typisk för Gertrud Larsson, som jag först stötte på som en del av humorduon Åsa&Gertrud. Deras medverkan med aktuella sketcher fick mig till och med en gång i tiden att lyssna på det feministiska radiomagasinet Freja. Man kan säga att skillnaden mellan en del inslag där och sketcherna var att sketcherna var avsiktligt roliga och absurda. Gertrud Larsson är dessutom inte vänster i någon rimlig mening.

Porträttet av Alice Teodorescu som vampyr kommer i pjäsens andra akt, efter att Hjörnes uppgång och fall skildrats i första akten. Det sker i en drömscen, en rätt vanlig dramatisk metod att presentera ett sanningens ord. Peter Hjörne ligger till sängs och uppvaktas av tre figurer som utmanar hans självförtroende och river ner försvarslinjerna. Det är Tidningsdöden, det är vampyren Alice Teodorescu och det är vålnaden av farfar Harry Hjörne.

Det är situationen som gör dem farliga, inte deras inneboende egenskaper. Vålnaden Harry är förstås anklagelsen att ha förskingrat familjens tidning. Vampyren får snäsa av Peter när han visar sig ha anställt henne för att det ser bra ut med en ung kvinna, hon meddelar att utan henne skulle inga läsa eller uppmärksamma G-P. Vålnaden är förvisso lite upprörd över att Peter Hjörne har släppt in en högerkvinna, det visar sig dock att Harry Hjörne en gång i tiden bland annat har skrivit ungefär samma saker som Alice Teodorescu.

Det går förstås att studsa över att göra en invandrare från Rumänien till vampyr, men det blir mer logisk som en del av en trio i en mardröm. Rasism är det lika lite som Tintinserier. Vänsterfolk kan skrocka och tolka vampyren som suger socialliberal anständighet ur Göteborgs-Posten. Men det känns givet pjäsens handling lite skruvat.

Att skriva om tidningsbranschens misstag är inte helt fel. Tidningsdöden har hittills visat sig starkare än dem alla.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne