Vansittarismen

VANSITTARTISMEN
OCH
EUROPEISKT KULTURMEDVETANDE
Av dr. phil. ERICH WITTENBERG, Lund
RÄTTSTANKEN har råkat i en kris, makten triumferar på livets
alla områden. Förvisso är detta ett gammalt problem i historien
och filosofien. Redan för två människoåldrar sedan hade den store
schweizaren Jakob Burckhardt i anslutning till Kants lära betecknat makten som »ond» och ansett det som sin tids grundproblem
att bekämpa den vidskepliga tron på maktens rätt, om den europeiska kulturenheten alls skulle kunna bevaras. Men först i våra
dagar har denna vantro fått en sådan utbredning att den sätter
västerlandets framtid på spel. I motsats till äldre tider, då alltid
makttanken försvagades av andra motsatta strömningar, har det
förbehållits vår tid att inte endast bejaka makttanken principiellt
utan också att bana väg för den på det historiska och sociala livets
alla områden. Ännu vid det första· världskrigets utbrott 1914 bekände sig de ansvariga statsmännen i de krigförande staterna till
fredstanken och sågo i kriget en ödesdiger olycka. I denna uppfattning stöddes de av sina landsmän, som intet högre önskade än
att bevara freden. I skärande kontrast till dem stå de totala staterna av i dag, vilka betrakta kriget som självändamål och uppfatta det som ett rättvist domslut i folkens inbördes strider. En
människas sjukdom kan botas, om orsakerna till den äro kända
och viljan finns att övervinna den. Men en sjuk är obotlig, om
han anser sig själv för frisk, får andra att dela sin åsikt och därför försmår att göra något mot sitt lidande. En sådan sjukdomsbild uppvisar Tyskland under Hitler och Italien under Mussolini.
Rättstanken ersattes av den brutala makttanken, dogmen om krigets välsignelserika verkningar förkunnades högljutt som officiell
statsreligion. Västerlandets framtid beror på avgörandet av frå-
gan om rättsiden eller den krassa makttanken skall bestämma staternas inrikes- och utrikespolitiska förhållanden. Rättstanken
538
V ansittartismen
måste segra såväl i människors medvetande som i det praktiska
livet, om Europas kulturenhet skall kunna bevaras.
Vad som skärper vår tids kulturkris ännu mer är, att makttanken inte endast har vunnit anhängare i de totala staterna utan
även i de demokratiska länderna, som principiellt hålla rätts- och
frihetstanken i helgd. Mest bekant är Lord Vansittart, engelsK
publicist och politiker, som ända tills helt nyligen verkat i Foreign
Office och alltså aktivt deltagit i den engelska utrikespolitiken. I
det följande är det inte vår uppgift att utreda Vansittarts tankegångar i detalj, snarare att bevisa, att Vansittartismen, varmed
man betecknar sammanfattningen av hans åsikter, liksom man
t. ex. talar om marxismen, är en ren maktlära, som sakligt sett till
:Sin struktur helt motsvarar de maktföreteelser, som den vill bekämpa. Vansittartismen är i själva verket en uttrycksform för
hitlerismen i engelsk förklädnad, och om hans åsikter skulle vinna
beaktande, skulle den europeiska kulturenheten splittras.
Lord Vansittart utgår från den tanken att varje folk äger en fast,
oförstörbar nationalkaraktär, varigenom det skiljer sig klart och
tydligt från andra folk. Tysken är hård, egoistisk, maktlysten, avundsjuk och grym; hela den tyska historien är ett talande vittnesbörd
om detta. Liksom den amerikanske journalisten Peter Viereck, vars
uppfattning han delar utan förbehåll, påstår han, att den tyska historien karakteriseras av fem resningar mot den europeiska enheten.
Den första revolten är Hermann cheruskerns kamp mot det romerska
världsherraväldet, den andra är saxarnas uppror mot Karl den store,
den tredje den lutherska reformationen, den fjärde den tyska andliga
förnyelserörelsen under »Sturm- och Drangperioden» omkring 1770
och den femte slutligen Hitlers totala statsrevolution. Nationalsocialismens omedelbara förhistoria börjar enligt Vansittart med
Bismareks rike, grundat med svärdets hjälp genom de tre rovkrigen
1864, 1866 och 1870/1871. Helt i stil med de medel, som Bismarck använder utan skrupler i sin uppgörelse med socialismen och katolicismen,
är hans djärva anspråk att uppträda som skiljedomare i den europeiska politiken och att leda den. Vidare förklarar Vansittart, att
Preussen som den bestämmande maktfaktorn i det tyska riket har
en rent militär karaktär. Det kännetecknas av militarismens förbund
med adeln, med storagrarer och kyrkan, vilken sistnämnda sanktionerar statens maktpolitik. Också den tyska arbetarrörelsen bär en
rent militär prägel; där härskar en järnhård partidisciplin, likaledes
blind tro och lydnad gentemot partiledaren. Man bejakar en kraftfull
utrikespolitisk kurs. Med Tysklands ekonomiska och industriella uppsving under Wilhelm II träder dess anspråk på världsherravälde
ohöljt i dagen. Den militäriska upprustningen tilllands går parallellt
med upprustningen till sjöss för att tränga England i bakgrunden
och ersätta det engelska imperiet, som vilar på frihetstanken, med
539
.-. ·:-.
Erich Wittenberg
ett tyskt världsherravälde, som skulle byggas upp med bajonetternas
hjälp. Världskriget 1914 framkallar de hotade makternas naturliga
reaktion och nödvärn mot den tyska världspolitiken. Den tyska
demokratiska eran 1919-1932 har bara varit ett kort mellanspel och
måste nödvändigt stranda på tyskarnas bristande frihetskärlek.
Enligt Vansittart är det ett betecknande drag för Weimar-republikens Tyskland, att det fördömer Versaillesfredens bestämmelser och
bestrider krigsskuldtesens berättigande. Alla partier äro ense om att
återupprätta Tysklands militäriska maktställning. Nationalsocialismen betyder därför inte en brytning med den föregående utvecklingen utan är snarare dess naturliga och oundvikliga konsekvens.
Våldstanken, som bestämmer hela den tyska utvecklingen, den blinda
tron på »ledaren» som folkets räddare, särskiljandet av födda herrefolk från slavfolk, den obetingade anslutningen till militarismen
som ett folks enda berättigade livsstil äro utmärkande för tysk egenart. Det är utan betydelse, om regeringsmakten representeras av
en kejsare, president eller ledare; Bismareks och Wilhelm II:s väg
måste nödvändigtvis utmynna i nationalsocialismen. Ett folks karaktär speglar sig i dess handlingar; den yttre framgången är ett kännetecken på ett folks prestationsförmåga. Om man bedömer tyskarna
efter detta mått, visar det sig, att de alltid befunnit sig i makttankens
trollvärld. Skillnaden mellan den förnazistiska perioden och Hitlers
är endast en gradskillnad; faktiskt bildar Hitlers regim höjdpunkten
i hela den tidigare tyska utvecklingen. Han har bara med den moderna propagandans alla resurser förverkligat de ideer, som städse
varit karakteristiska för Tysklands politiska liv.
Det politiska livets struktur i Tyskland motsvarar, enligt Vansittart, helt dess andliga kultur. Med undantag av ett fåtal diktare,
som inte voro politiskt intresserade .och som inte utövade något särskilt inflytande på den tyska politiken, ha de stora representanterna
för tyskt andligt liv helt ställt sig i politikens slavtjänst. Endast
Kant utgör ett berömvärt undantag, men hans klara rättsmedvetande,
hans rättsstatsideal och hans lära om den eviga freden ha väl vunnit
anklang i hela världen, blott inte i Tyskland. Herder representerar
enligt Vansittart den tyska nationalkänslan på ett konstlat och överdrivet sätt. Fichte var en obetingad anhängare av rasläran, hatade
allt utländskt och var en krass förespråkare för tyskarnas självmedvetna strävan efter makt. Regel hyllar endast framgången och bejakar den totala statsiden, såsom den har förverkligats av hans trogna
disciplar, vår tids nationalsocialister. Den tyska diktningen uppvisar
samma inhumana karaktär som den tyska filosofien. Kleist och frihetskrigens patriotiska sångare uppegga till och försvara mordet på
Napoleon och hängiva sig åt en slavisk dyrkan av den manligt
heroiska tyska folkkaraktären. Den tyska historieskrivningen försvarar den preussiska militarismen. Treitschkes lära är ett tidigt förspel
till nationalsocialismen i dess teori om staten som maktorganisation,
och de preussiska historikerna Sybel och Droysen ansluta sig principiellt till denna uppfattning. Nietzsches filosofi föregriper det
framtida händelseförloppet. I en diktares djärva visioner frammanar
540
V ansittartismen
han bilden av den kraftfulla övermänniskan, som betvingar massorna, förkastar humanitetens förvekligade dygder och förklarar
demokratien krig på liv och död. Likaledes är Langbehn en hänförd
beundrare av den tyska herremänniskan i hennes egenskap av född
världshärskare. General Bernhardi försvarar läran om kriget som
ett stålbad för folken. Rasaposteln Chamberlain förkunnar i väckande ordalag dogmen om de högre herreraserna och de lägre slavraserna. Den ariska herrerasen, renast förkroppsligad i vår tid-;
tyskar, tillkommer enligt denna åsikt med rätta herraväldet över
jordklotet på grund av dess politiska, andliga och ekonomiska överlägsenhet. Vansittart anser, att det aldrig har funnits något idealistiskt inställt Tyskland, ty enstaka idealistiska tyskars läror om rättsstaten ha aldrig utövat något bestående inflytande på Tysklands
politik, långt mindre bestämt dess kurs. Huvudtankarna i Fichtes
och Regels filosofi äro i själva verket endast en täckmantel för
imperialistiska planer, dolda i den högfärdiga läran om tyskarnas
andliga företräde framför andra folk. Till och med Schiller, som
man så gärna betraktar som frihetsdiktare, har visat sig vara en
representant för makttanken på grund av sin övertygelse om världshistorien som världsdamen, d. v. s. yttersta domen. Läran om folkens
stabila nationalkaraktär får full bekräftelse g·enom en analys av
Tysklands politiska historia och andliga kultur. Politiken bestämmer också avgörande Tysklands andliga liv. På grund av nationalkaraktärens oföränderlighet är det enligt Vansittart fullt berättigat
att behandla varje enskilt folks politiska och andliga utveckling som
ett slutet helt för sig utan att inordna den i dess universella sammanhang. Detta betraktelsesätt är av sakliga skäl väl motiverat och
just ett bevis på en sann historisk världsåskådning.
Då nu enligt Vansittart tyskarna utgöra en nation av mördare,
begär han, att den tyska riksenheten fullständigt löses upp; landet
skall föras tillbaka till det politiska tillstånd som det befann sig i
för ett århundrade sedan, d. v. s. före Tysklands politiska enande
genom Bismarck. Man bör dela upp Preussen i dess olika beståndsdelar: Brandenburg, Pommern, Rhenlandet, Westfalen, Hannover
etc. i egenskap av självständiga riksprovinser och på detta sätt för
alltid omöjliggöra Tysklands återuppstigande till väpnad stormakt.
Likaledes bör det förhindras genom lagstiftning, att en preussare
någonsin får politiskt inflytande i dessa autonoma stater. Under en
ockupationstid av en till två människaåldrar skall en systematisk
nyuppfostran av hela den tyska befolkningen äga rum, varigenom
ett autokratiskt herrefolk skall förvandlas till en demokratisk och
fredligt inställd medlem av folkens gemenskap. Grannstaternas upprustning, den totala förintelsen av den preussiska militarismen och
en fullständigt genomförd avväpning komma att ha till resultat, att
Tyskland aldrig mer kan uppstå som en i sig sluten enhetsstat.
Vansittart förklarar, att dessa förslag på intet sätt äro ett utslag
av hat mot Tyskland, utan tvärtom tjäna till landets egen fördel,
då Tyskland därigenom skulle få tillfälle att utveckla sin andliga
energi, som hittills undertryckts. Samtidigt är en sådan lösning av
541
’,_. ~·”
Erich Wittenberg
det tyska problemet i överensstämmelse med kristendomens och
Europatankens grundsatser. Kristendomen, som håller på individens
okränkbarhet, kan inte lugnt åse, att individen slås i bojor under en
ohämmad maktregim. Den kristna tanken om folkens andliga släktskap är oförenlig med en maktlära, som hotar nationernas självständighet och slutligen helt avskaffar den. Europatanken vilar på tesen
om folkens oberoende och fria inre och yttre utveckling. Om denna
emellertid alltid kränkes av ett folk, så förefinnes rätten till avvärjning och motstånd, så att västerlandets enhet räddas och inte ett
enda folks brutala maktvilja fullständigt sätter sig över de andras
rättsmedvetande.
Vad karakteriserar då Vansittarts ståndpunkt, och i vilken mån
motsvara hans grundtankar till sin struktur nationalsocialismens~
Att gendriva Vansittarts påståenden i detalj medger inte utrymmet. Vi få nöja oss med att göra några påpekanden. Endast genom att själv använda makten som högsta norm kan han få ett
folks mer än tusenåriga utveckling att bli en makttankens historia. Med utgångspunkt från denna uppfattning förnekar han det
andliga livets autonomi och erkänner utan förbehåll politikens
primat över kulturen, som i Tyskland då naturligtvis blir endast
en funktion av statslivet. I den mån kulturen utvecklar sig utanför dettas ram, är den av ringa vikt, emedan den, som Vansittart
antar, då inte har haft något varaktigt inflytande på Tysklands
politik och inte heller varit i stånd att få det. I sin vidskepliga
tro på makten sätter Vansittart all sin tillit till möjligheten att ett
stort folk skall kunna uppfostras ·efter en med våld påtvingad
plan. Ett folks yttre handlingar och deras resultat äro enligt honom till fyllest, för att han skall kunna förstå dess egenart. Framgången är alltså för Vansittart måttstocken för bedömandet av
politiken. Med dogmen om folkens föregivna fasta och oföränderliga karaktär som utgångspunkt kan Vansittart på detta sätt i likhet med nationalsocialismen isolera varje enskilt folks historia
och betrakta ett folks nationella utveckling ytterst som självändamål. Så kan han karakterisera ett folks mångförgrenade och rikt
fasetterade liv helt godtyckligt och godkänna en fullständig likriktning i bedömandet av de olika nationerna. Skulle nämligen
Vansittarts antagande, att varje folk har en i sig sluten nationalkaraktär, vara riktigt, så skulle ett folks samtliga livsyttringar
visa samma sterilt likriktade bild.
Dessa grundsatser visa en tydlig inre släktskap och överensstämmelse med nationalsocialismen i alla dess väsentliga punkter.
Nationalsocialismen delar med Vansittart övertygelsen om ett
542
Vansittartismen
folks fasta och oföränderliga nationalkaraktär, varvid rasen är
det avgörande för nationalsocialismen och ett folks politiska öden
för Vansittart. Uppdelningen i av naturen goda och mindervärdiga folk hos Vansittart motsvaras hos nationalsocialisterna av
skillnaden mellan herre- och slavraser, mellan arier och semiter.
Om det hos nationalsocialisterna är rasen, som utgör folkkaraktärens enda bestämmande faktor, så svarar det helt mot Vansittarts ensidiga teori om makten som drivfjäder i historien. Liksom Vansittart anser, att framgången är den högsta instansen för
världshistoriska avgöranden, så fäster inte heller nationalsocialismen någon vikt vid sanningshalten, om blott en lära har förmåga
att slå igenom politiskt sett. Liksom Vansittart håller fast vid
politikens absoluta och obetingade företräde framför anden, så förkunnar nationalsocialismen, att den på rastanken vilande staten
är den enda alltomfattande ramen för ett folks liv. På båda hållen
bestrider man, ja t. o. m. förnekar man i sak det andliga livets
autonomi.
Vansittart ser i Tysklands sönderstyckande, i det slutgiltiga
krossandet av dess självständighet och i en tvångsuppfostran av
det tyska folket under utländskt ok en lösning av det europeiska
problemet; nationalsocialismen har just försökt att genomföra
samma experiment på främmande folk, visserligen med den största
brutalitet och grymhet, och har misslyckats. A ömse sidor sanima
felaktiga tro på våldets rätt. Nationalsocialismen förkunnar nödvändigheten av en nyordning i Europa på grund av den tyska
rasens förmenta överlägsenhet. Vansittart anser, att Tysklands
tillintetgörelse som inflytelserik makt är en förutsättning för nyordningen i Europa och upprätthållandet av den europeiska kulturenheten. Han finner detta krav berättigat på grund av det
tyska folkets politiska och andliga underlägsenhet.
Hitlerismen och vansittartismen stå i samma diametrala motsatsförhållande till kristendomens och den västerländska kultu·
rens idevärld. Kristendomen bejakar principiellt det gemensamma i allt mänskligt och den absoluta giltigheten av de etiska
värdenas ordning. Men nationalismen, som betraktar det egna
folket som självändamål, lämnar varken hos Vansittart eller hos
nationalsocialisterna rum för en etisk världsordning, vare sig den
är av övernationell eller nationell natur. Men ville man själv tillerkänna nationalsocialismen och vansittartismen rätten att uppbygga en renodlad nationell intresseetik för varje folk, så bleve
.därigenom etikens absoluta giltighet ersatt med en oövervinnelig
39-44783 Svensk Tidskrift 1944 543
,. •..:.:.”’:J. ..:·- – . ~·:. —-,… -~ . .’~.-
Erich Wittenberg
etisk relativism, som skulle isolera folken från varandra och avbryta relationerna dem emellan. Kristendomens individualitetstanke bejakar det förnuftiga i allt mänskligt och är lika oförenlig
med vansittartismen som med nationalsocialismen, ty å ömse sidor
förnekar man individens självständiga existens och låter den fullständigt uppgå i stats- och folkorganismen. Så äro alla allmänna
omdömen om folkens nationalkaraktär, varigenom ett folks mångskiftande kynne liksom reduceras till en enda huvudnämnare,
oförenliga med en kristen inställning, ty enligt denna bevarar individen alltid sin självständighet i staten och folket och sammansmälter aldrig fullständigt med dem. I inte mindre skarp kontrast
till kristendomen står nationalsocialismens och vansittartismens
lära om folkens oföränderliga nationalkaraktär.
Kristendomen bejakar andens skapande kraft och tror på den
enskilde individens, folkets och hela mänsklighetens förmåga att
fullkomnas. I denna anda kan den därför inte godtaga ett skarpt
särskiljande mellan konstant högt stående och konstant lågt stå-
ende folk. I den kristna världsbilden har varje folk att fylla sin
egen, oersättliga plats i den gudomliga världsordningen. Hur
skulle detta kunna låta förena sig med den nationalsocialistiska
herrefolksideologien och med Vansittarts fördömande av ett helt
folk och dess andliga och politiska historia~ Särskilt står läran
om våldet och hårdheten, representerad av vansittartismen och
hitlerismen i dessas uppfattning .om folkens inbördes relationer,
helt i strid med kristendomens grundsatser. Denna sätter sin lit
till möjligheten av en folkförsoning, uppbyggd på ömsesidig förståelse. I stället för den hedniska läran om det egna folket som
högsta självändamål i all politik träder här iden om ett övernationellt folkförbund på kristlig grund, likaså tanken på en helig
gudsfred, såsom medeltidens kyrka förkunnade den med övertygande argument. Den som i överensstämmelse med kristendomen
tror på den alltomfattande kärlekens helande kraft måste helt förkasta teorien om nationaläran och heroismen som politikens högsta
mål. Detta måste betonas. Ty vår tids allvarliga kulturkris kännetecknas just därav, att rena maktläror, typiskt företrädda av hitlerismen och vansittartismen, dölja sig i kristen dräkt. Kristen
anda som ferment i den västerländska kulturen kan emellertid på
intet sätt förenas med nationalsocialismens och Vansittarts inställning. Hur långt denna kris, som hotar hela västerlandets bestånd och framtida utveckling, har gått, framgår bäst av det faktum att nationalsocialismen på fullt allvar tror, att den naturalis- 544
Vansittartismen
tiska rasläran står i överensstämmelse med kristendomen, och att
vansittartismen i kristendomens namn försvarar sitt domslut över
ett helt folk. I intet annat avseende träder släktskapen mellan hitlerismens och vansittartismens struktur klarare i dagen än just i
deras gemensamma oförsonliga motsats till kristendomen och dess
läror.
Men väsenslikheten mellan hitlerismen och vansittartismen återspeglas inte mindre tydligt i motiveringen för deras uppfattningar. Som bekant finner Vansittart, att den tyska historien
karakteriseras av fem resningar mot den europeiska enheten.
Denna åsikt har sitt motstycke i nationalsocialismens tes om Tyskland som europeisk ordningsmakt som effektivt skyddat den
västerländska kulturen mot Englands och Frankrikes ingripande.
Några väsentliga synpunkter må anföras: den nationalsocialistiska historieuppfattningen »betecknar Tysklands historia som historien om de antiimperialistiska resningarna från Ludvig XIV:s
våldspolitik ända fram till Versaillesfredem, och förklarar detta
på följande sätt. När den franska revolutionen och Napoleon hade
försatt hela Europa i krigstillstånd, ledde Tyskland, medvetet om
sitt ansvar för västerlandet, under friherre vom Stein kampen mot
Napoleons välde och visade, att Europas frihet i första hand beror på Tysklands frihet, emedan endast ett starkt block i Europas
centrum kan garantera staternas jämvikt; medan de vita folken
i liberalismens tecken underkuvade kolonialfolken med våld, höll
sig Tyskland borta från dessa blodiga och grymma kolonialkrig.
Och då slutligen Napoleon III på det kännbaraste hade stört
Europas lugn, banade Bismareks storsinta fördragssystem väg för
en bättre förståelse storstaterna emellan, varigenom en varaktig
fred i Europa befrämjades. I det nuvarande världskriget försvarar Tyskland på samma sätt samtidigt med .sin egen frihet även
Europas mot Amerikas, Englands och Rysslands maktlystna imperialism. Likaså finner man på nationalsocialismens sida en direkt p~rallell till Vansittarts teori om tyskarnas fördärvade karaktär. Den engelske lordens ”lära om tyskarnas grymma, egoistiska, avundsjuka och maktlystna väsensdrag finner sin nästan
ordagranna motsvarighet i den mot engelsmännen riktade boken
»England, kontinentens vampyr» (England der Vampir des Festlandes), som till författare har den alltyske greve Reventlow och
första gången utkom 1915. Greve Reventlow trädde senare i intim
kontakt med nationalsocialisterna och hyllades av dessa i egenskap av nationalsocialismens politiske sakförare och tolk. Denna
545
.w.- ••:·.
Erich Wittenberg
hans bok är i princip pendangen till Vansittarts arbete: »Lessons
of my life.» Enligt Reventlows uppfattning har England ända
sedan 1500-talet byggt sin politik uteslutande på maktprincipen
och bemödat sig om att ständigt störa den europeiska jämvikten
genom att spela ut staterna mot varandra för att därigenom ensamt få en fullständig kon-troll över kontinenten. Samtidigt missbrukar och utnyttjar England de europeiska konflikterna till förmån för sin utomeuropeiska expansion. Om vi ville sätta tilltro
till Reventlows fantastiska analys av det engelska folket, så skulle
England aldrig ha drivits av annat än rent brutala rovdjursinstinkter till sin månghundraåriga, målmedvetna kamp om världsherraväldet. Vansittart och Reventlow lämna alltså i sina omdömen om de tyska och engelska folken talande bevis på dessa
brutala maktideologiers inre släktskap.
Om vi granska Vansittarts framställning av Tysklands kultur,
så är även här överensstämmelsen mellan honom och nationalsocialismen iögonenfallande. Detta är visserligen ingen tillfällighet, då Vansittart betecknande nog i sin skildring av Tysklands
andliga liv nästan uteslutande stöder sig på nationalsocialistiska
källor. Till följd härav ser nationalsocialismen liksom Vansittart
i Herder endast den kraftfulle uppväckaren av den tyska nationalkänslan, i Fichte den sanne tolkaren av den tyska folkkaraktären
och modige förkunnaren av maktfilosofien, i Nietzsche den stolte
banerföraren för heroismens budskap och humanitetens, demokratiens och liberalismens oförsonlige och svurne motståndare. Chamberlain gäller hos bägge för den betydande grundaren av den folkliga rasläran och för den geniale skaparen av teorien om det germanska herrefolket. Vansittarts utredningar och motiveringar
äro såtillvida även i fråga om detaljerna i sak identiska med nationalsocialismens.
Vansittarts uppfattning om nationalsocialismens politiska förhistoria står likaledes helt i samklang med den folkliga historieideologien. Den enda skillnaden ligger däri att han bedö}ller de
företeelser negativt som det Tredje Riket bedömer positivt. Hos
båda är Fredrik den store först och främst en överlägsen krigshjälte och rent av inkarnationen av den preussiska militarismen.
Vägen leder från honom, som man betonar på båda håll, via Bismarck direkt till Hitler. Hos båda ger Hitler ett äkta uttryck för
tyskt väsen, som det representeras i hela den tyska utvecklingens
politiska och andliga tradition. Från denna synpunkt är Weimarrepubliken både hos Vansittart och hos Hitler endast ett kort och
546
V ansittartismen
betydelselöst mellanspel utan varaktigt inflytande på Tysklands
framtida politiska utvecklingsgång.
Det finns följaktligen all anledning att beteckna vansittartismen
som den engelska hitlerismen. Skillnaden mellan de båda rörelserna ligger uteslutande däri att erkännandet av makten som enda
drivfjäder i historien utgör en nödvändig konsekvens av den nationalsocialistiska rasläran, medan Vansittarts till strukturen likartade åskådning om makten är helt oförenlig med demokratiens
ideal, som han dock vill befrämja med sin lära. Båda teorierna
äro ett beklagansvärt bevis på vår tids kulturkris.
Vansittartismen och hitlerismen lägga vidare all vikt vid den
propagandistiska verkan av sina lärosatser och dogmer, vilkas
sanningshalt de över huvud helt ignorera. Historien är för dem
en myt, ett medel att göra våldet berättigat. Vi vilja belysa de här
anförda argumenten med ett par korta exempel. Hermann cheruskerns kamp mot romarna är inte, som Vansittart menar, ett uppror mot Europa utan en germansk frihetskamp för att bevara
självständigheten mot ett världsväldes olidliga yttre tryck. Saxarnas resning mot Karl den store är på samma gång en självmedveten stams revolt mot yttre förtryck och en reaktion mot kristendomens införande med våld. Den lutherska reformationen är i
sanning en milstolpe i samvets- och tankefrihetens historia och
har inte upplöst utan främjat den europeiska kulturenheten. Vad
beträffar den tyska rörelsen omkring 1770, så har den inom upplysningens ram gynnat förståelsen folken emellan på övernationell grund. Härpå är just Herder ett talande vittnesbörd. Han
förkunnade läran om humanitetens förpliktande bud jordklotet
runt och med sina värdefulla översättningar och efterbildningar
gjorde han andra folks andliga gods tillgängligt för tyskarna.
Det enda riktiga i Vansittarts tes är, att nationalsocialismen fullständigt brutit med den västerländska kulturtanken, men just därför står den också i samma skarpa motsats till Tysklands föregående utveckling som till Europas. Icke mindre ohållbar och
lögnaktig är den tyska nationalismens tes om engelsmännen som
ett rövarfolk, vars hela historia kännetecknas av våldsdåd och av
brott mot rätten på grund av dess medvetna strävan efter världsherraväldet. Den internationella historieforskningen har stadfäst,
att det engelska imperiet grundats så småningom utan en i förväg
utstakad plan. Fermentet i den engelska historien är inte makttanken utan frihetsiden. Utom Schulze-Gävernitz och Erich Mareks
har särskilt Harald Hjärne konstaterat detta. Nationalsocialister- 547
,… · ..
;.•.
Erich Wittenberg
nas bild av England står därför i skärande kontrast till varje sakligt motiverad uppfattning. Betecknande nog lämnar nationalsocialismens karakteristik av England inte rum för någon uppskattning av bl. a. Englands stora prestationer på filosofiens, naturvetenskapens och litteraturens områden. Vad vansittartismen i
sin tur påstår i fråga om tyskarnas utveckling på det andliga området är lika osant som absurt. Schiller var på intet sätt en samvetslös försvarare av makten utan en trofast förespråkare för de
små folkens livs- och existensberättigande och han har i lågande
ordalag besjungit dessas frihetskamp i odödliga diktverk. Kants
ideer ha inte blott haft varaktigt inflytande på den tyska odlingen
utan ha t. o. m. ingått i varje tysks allmänna bildning under hela
tiden före nazisternas makttillträde. Fichte var aldrig, som Vansittart påstår, någon anhängare av rastanken utan tvärtom en
modig och beslutsam förkämpe för den västerländska kulturenheten och den fullständiga tanke- och samvetsfriheten. Regels
historiefilosofi var en glödande bekännelse till andens skapande
kraft; den såg i folkens frihetsmedvetande just nyckeln till hela
världshistoriens djupare förståelse och mening. Nietzsches lära
om övermänniskan betyder inte i något avseende ett förhärligande
av den råa makten utan är i stället en varm hyllning till den
högtstående bildningsaristokraten, som finner sin tyngdpunkt i
sig själv och städse arbetar på att förkovra sig och vidga sin andliga horisont. Dessa antydningar må räcka för att visa att vansittartismen och hitlerismen ha byggt sina läror på lösan sand.
Vansittartismens och hitlerismens teser om våldets allenarå-
dande rätt, om folkens konstanta oförstörbara nationalkaraktär
och om politikens absoluta primat över alla områden av det
mänskliga skapandet äro oförenliga med varje saklig uppfattning
om politikens sanna väsen. De utgöra i sak en krigsförklaring mot
det mänskliga förnuftet och äro ett slag mot den västerländska
kulturenheten.
548