Vanskligt att psykologisera SD

Ralph Sundberg vill i Svensk Tidskrift (16/8) förklara Sverigedemokraternas framgångar med psykologiska teorier. Problemet är att det den skala för så kallad right wing authoritarianism som han hänvisar i själva verket mäter är graden av kulturkonservatism, skriver Simon Westberg i en replik. Metoden innebär således att alla som inte skriver under på kulturradikalernas manifest anses ha en dragning mot auktoritär diktatur.

Istället för att försöka besvara dessa frågeställningar utifrån dagspolitiken och förändrade situationer i omvärlden vill Ralph Sundberg psykologisera Sverigedemokraternas sympatisörer och hävdar att det helt enkelt finns en grupp människor som är genetisk och socialt predestinerade till att uppskatta auktoritärt ledarskap och fascism. Dessa väljare ska därför inte fly undan när sverigedemokratiska företrädare avslöjas med att hamna i politiska slagsmål eller uttalar sig rasistiskt utan istället känna en ökad tilldragelse till partiet. Denna fascistoida dragning kallas enligt Sundberg för Right-Wing Authoritarianism (RWA).

För ett politiskt etablissemang som försöker förstå högerextrema partiers framfart finns det en stark attraktivitet i denna teori. För om den är sann slipper man undan ansvaret för dessa partiers tillkomst. Att Sverigedemokraterna har stöd av runt tio procent av väljarkåren skulle således inte bero på några politiska misslyckanden och kräver därför inte heller några omvärderingar av politiken.

Problemet med denna teori är att när metodologin som används för att bedöma vem som har dragningar mot RWA och vem som är en ”demokratisk individ” granskas närmare, så visar det sig att den så kallade RWA-skalan inte mäter graden av auktoritärianism. Istället är skalan inriktad mot att mäta graden av kulturkonservatism och framförallt graden av traditionell kristendom.

I skriften ”The Authoritarians” som Bob Altemeyer publicerade 2006 finns ett exempel på hans RWA-skala. Där möts testdeltagaren av frågor som ”There is absolutly nothing wrong with nudist camps”, ”Homosexuals and feminists should be prasied being brave enough to defy ’traditional family values’” och ”You have to admire those who challenged the law and the majority’s view by protesting for women’s abortion rights, for animal rights, or to abolish school prayer”. Håller du inte med om dessa påståenden får du enligt Altemeyer höga fascistpoäng.

Det finns knappt en fråga i RWA-testet där testpersonen inte ombeds att ta ställning för eller emot kulturradikalism. Metoden innebär således att alla som inte skriver under på kulturradikalernas manifest anses ha en dragning mot auktoritär diktatur.

Vi kan därför också att konstatera, till skillnad ifrån vad Bob Altemeyers anhängare påstår, att RWA-skalan inte lika gärna kan användas för att påvisa kommunistiska auktoritära böjelser. Metodens politiska vinkling utesluter alla sådana resultat. Faktum är att när Altemeyer ville testa sin RWA-skala på sensovjetiska kommunister var han tvungen att ändra de politiska ställningstagandena i frågorna för att få fram sitt önskade svar. Något han själv undviker att nämna när han lyfter fram skalans neutralitet.

När Altemeyer tvingas bemöta denna kritik svarar han att testet syftar till att finna de som är beredda att följa det som samhällets auktoriteter säger är korrekt och sant. I Nordamerika anser han att auktoriteterna är kyrkan och de konservativa och därför ska testet innehålla referenser till deras åsikter. I Sovjet var det kommunistpartiets och marxist-leninismen därför ska test innehålla referenser till deras åsikter. Frågan är då varför Altemeyer inte väljer att lyfta fram detta behov av att kontextualisera när han erbjuder testet till det vetenskapliga samfundet, utan istället låter forskningsrapport efter forskningsrapport publiceras utan att nödvändiga förändringar skett för att reflektera olika länders värderingsskillnader?

Noterbart är att när RWA-testet överfördes till Sverige så skedde ingen sådan kontextualisering. När man i jämförande studier tittar på värderingarna som präglar majoritetssamhället i Sverige i relation till andra länder så sticker Sverige alltid ut. Vårt etablissemang är värderingsmässigt liberalt, ekonomiskt socialdemokratiskt och i religiösa frågor sekulärt. De politiska konnotationerna i det svenska testet har dock inte ändrats för att reflektera detta. Därför mäter inte heller det svenska RWA-testet det Altemeyer hävdar sig vilja ha mäta i Nordamerika och Sovjetunionen.

Att genomföra den här typen av kontextualisering är inte särskilt svårt. Professor David Friedman har gett några förslag på hur frågeställningarna i ett RWA-test skulle kunna se ut om de anpassades för ett liberalt och sekulärt land. Ett exempel är ”It is always better to trust the consensus of the scientific community on issues such as global warming, rather than to listen to the ignorant sceptics in our society who are trying to create doubt in people’s minds” Vi kan nog bli snabbt överens om att denna typ av frågeställningar mer tydligt skulle visa på testpersonens acceptans för uppfattningar som avviker ifrån det svenska etablissemangets än frågor som rör ateism och feminism.

Att justera testet på detta sätt löser dock inte dess inneboende problematik. Testet blir inte bättre av att man justerar det så att konservativa i USA, socialliberaler i Sverige och kommunister i Sovjet alltid får höga poäng eftersom deras socialpolitiska åsikter ligger närmast majoritetssamhället. Testet har nämligen fortfarande inte klarat av att mäta det som skapare påstår, nämligen graden av auktoritärianism hos olika grupper och individer.

Med allt detta i bakhuvudet är det därför inte heller konstigt att Altemeyer påstår sig ha hittat ”hinkvis” med högerauktoritära i USA och Kanada som stödjer Republikanerna och de konservativa. Om man tolkar världen utifrån Altemeyers test skulle säkert Winston Churchill såväl som Ronald Reagan och Margaret Thatcher behöva betraktas som fascistoida fiender till demokratin.

Denna skevhet i RWA-skalan har också uppmärksammats inom akademin. Kritiska analyser av Altemeyers metod visar att den korrelerar starkare med andra skalor för politisk konservatism än med andra skalor som mäter auktoritärianism och att inkluderingen av de politiska ställningstagandena grumlar metodens användningsmöjligheter (se Ray 1985, 1987, 1998; Feldman, 2003; Van Hiel, Cornelis m.fl., 2007, Vallerga, 2010 samt Duckitt, Bizumic m.fl., 2010).

Det faktum att RWA-skalan korrelerar svagt eller inte alls med SDO-skalan (som också syftar till att mäta personers grad av auktoritärianism) och att frågorna i RWA-testet faktiskt inte mäter karaktärs- eller personlighetsdrag hos testdeltagarna gör att metoden bland vissa forskare betraktas mer som ett attitydtest än ett test som identifierar personlighetstyper (Duckitt, Wagner m.fl., 2002).

Denna djupgående kritik av Altemeyers metodologi och den grundläggande problematiken att frågor i RWA-testet försöker mäta olika saker samtidigt har föranlett flera försök att omarbeta skalan (se Funke 2005; Mavor, Louis m.fl. 2009 och Dunwoody, Hsiung m.fl. 2009).

Om Altemeyer hade varit en ensam forskare i akademins utkanter hade hans metod kunnat tas för putslustigheter. En insnöad forskares försök att knäcka koden som avslöjar de politiska meningsmotståndarna som vargar i fårakläder.

Altemeyer är dock bara ett exempel på hur marxistiskt färgad forskning historiskt har försökt stänga ner politisk diskussion genom att dela upp människor i onda och goda. Istället för att ta en politisk meningsmotståndares åsikter på allvar och bemöta dem, förklaras meningsmotståndaren för ”köpt av klassintressen”, ”förgiftad av religion” eller helt enkelt ”psykisk sjuk”.

I Sovjetunionen innebar detta tankesätt att dissidenter förklarades vara psykisk sjuka en masse. Det ansågs som omöjligt att det kunde finnas några logiska skäl att vara emot kommunismen och de oppositionella förklarades därför vara mentalt rubbade.

Vi ser samma tendens till psykologistiska avfärdanden i Altemeyers texter. De som inte delar hans kulturradikala världsbild är helt enkelt proto-fascister som bär en längtan att få styras av en auktoritär och enväldig ledare. På så sätt kan han avfärda sina meningsmotståndare som irrationella och också upphöja sina egna åsikter till oemotsägliga sanningar.

Det finns dock inget självklart demokratiskt över den agenda Altemeyer för fram. Kommunistdiktaturerna i öst är bara ett historiskt bevis på att feminism och aborträtt inte är oförenligt med auktoritär diktatur och det svenska skolsystemet är ett exempel på att demokrati går utmärkt att förena med elevers rätt att be i skolan.

Sverigedemokraternas tillväxt innebär en utmaning för de etablerade partierna och denna tillväxt bör bemötas på samma sätt som andra politiska rörelsers – genom öppen och fri debatt. Att avfärda och vägra debattera en meningsmotståndare med referens till deras psykologiska tillstånd vore sådant som auktoritära personligheter skulle syssla med.

Simon Westberg är fil kand i statsvetenskap, Uppsala Universitet.

Källförteckning:

Altemeyer, Bob, 2007, ” The Authoritarians”, Winnipeg: Eget förlag

Duckitt, J., Bizumic, B., Krauss, S. W. and Heled, E. (2010), A Tripartite Approach to Right-Wing Authoritarianism: The Authoritarianism-Conservatism-Traditionalism Model. Political Psychology, 31: 685–715.

Duckitt, J., Wagner, C., du Plessis, I., & Birum, I. (2002). The psychological bases of ideology and prejudice: Testing a dual process model. Journal Of Personality And Social Psychology,

Dunwoody, P. T., Hsiung, R. O., & Funke, F. (2009, July). Testing a new three-factor scale of authoritarianism. Paper presented at the International Society of Political Psychology, Dublin, Ireland.

Feldman, S. (2003), Enforcing Social Conformity: A Theory of Authoritarianism. Political Psychology, 24: 41–74.

Funke, F. (2005), The Dimensionality of Right-Wing Authoritarianism: Lessons from the Dilemma between Theory and Measurement. Political Psychology, 26: 195–218.

Mavor, K. I., Louis, W. R., & Sibley, C. G. (2010). A bias-corrected exploratory and confirmatory factor analysis of right-wing authoritarianism: Support for a three-factor structure. Personality and Individual Differences, 48(1), 28-33.

Ray, J.J. (1985) Defective validity in the Altemeyer authoritarianism scale. Journal of Social Psychology 125, 271-272

Ray, J.J. (1987) Special review of ”Right-wing authoritarianism” by R.A. Altemeyer. Personality & Individual Differences, 8, 771-772

Ray, J.J. (1998) On not seeing what you do not want to see: Meloen, Van Der Linden & De Witte on authoritarianism. Political Psychology, Vol. 19, Issue 4, 659-661.

Vallerga, Michael E., ”Pure Authoritariannism: A new approach to Authoritariannism ” (2010). Master’s Theses. Paper 3897.

Van Hiel, A., Cornelis, I., Roets, A. and De Clercq, B. (2007), A comparison of various authoritarianism scales in Belgian Flanders. Eur. J. Pers., 21: 149–168.

Zakrisson, I. (2005) Construction of a short version of the Right-Wing Authoritarianism (RWA) scale. Personality and Individual Differences, 39, 863-872.