Vänsterns konservativa attack på valfriheten

Forskaren vid KTH Jesper Meijling har skrivit debattboken Marknad på villovägar (Premiss förlag) om erfarenheterna från att förändra offentliga verksamheter inom skola, vården och järnvägen under de senaste 20-30 åren. Boken har utkommit inom ett projekt som Arena Idé står bakom och det är en förbluffande konservativ skrift.

Är detta vänsterns verkliga uppdrag; att föra Sverige tillbaka till 1960-talets teknokratiska expertvälde och folkhem? Fjärran från valfrihet och kundorientering.

Boken inleds med ett avsnitt där marknadsmodellen (mestadels) avigsidor redovisas. Här ger författaren en bild av att det funnits något av en illasinnad plan hos olika beslutsfattare under de senaste decenniernas reformpolitik. Genom att införa olika slag av marknadsliknande synsätt och valfrihet har man medvetet brutit ner de välfungerande systemen som byggdes upp under en tidigare guldålder; inom skola, inom järnvägen och inom sjukvården. Antingen har man förstått att mer av valfrihet skulle vara negativt för systemen och genomfört reformer mot bättre vetande. Eller också har man varit ovetande om vad effekterna skulle bli och agerat som ”i en lekstuga”.

Vad är det då som Meijling menar är fel med mer av valfrihet, konkurrens och kundorientering? Det bärande temat är att dessa tre samhällsområden, som ju står för en väsentlig del av vår samlade ekonomi, präglas av att vara (enligt Meijling ha varit) väl fungerande sammanhållna system. När det gäller järnvägen mer specifikt hänvisas till forskning om tekniska system där man brukar framställa järnvägen som ett tätt knutet tekniskt system. Det konserverande och närmast reaktionära draget är här tydligt.

Skolan, järnvägen och sjukvården var, sannolikt menas här vid slutet av 1970-talet, helt välfungerande system som hade en inre skönhet och funktionalitet som inte någon annan än de som förstår systemen någonsin skulle ha påverkat. Allt som var framtaget och utarbetat fungerade i något slags harmoni i tekniskt sköna samband, som man inte hade rätt att ändra på. Då skulle allt bli fel. Eller som Meijling skriver: ”Marknadiseringen…inskränker sig till att fingra på något som redan är uttänkt, uppbyggt och utvecklat.”

Meijling menar samtidigt att marknadsmekanismer är problematiska eftersom de är stela och konserverande. Eftersom marknader ”inte själva har något syfte och innehåll” ger de inte upphov till innovation menas vidare. Marknader och konkurrens beskrivs istället som ”icke-innovativa”. Det är närmast halsbrytande. Just marknaders starka tendens att bryta ner och förändra brukar ju närmast beskrivas som ett av de främsta positiva och negativa aspekterna med dem.
Vad är det mer som är fel med valfrihet och marknader? Svaren som ges är en samling av osammanhängande teser. Marknaden förutsätter fria val, som det inte kan bli frågan om i dessa väl uttänkta system enligt Meijling. En konkurrensutsättning ger upphov till flera aktörer (eller fragmentisering som Meijling skriver i en mer marxistisk språkdräkt) som erbjuder tjänster. Det är inte bra, oklart varför. Professionerna tas ifrån sitt inflytande – ännu en marxistisk metafor. Risk introduceras genom konkurrensutsättning. Som om risk inte fanns tidigare? Slutligen menar Meijling att ”marknadiseringen” leder till att inte någon tar ansvar.

Sen följer tre avsnitt i boken som är en lång uppradning av argument och exempel, det är ju bevars en debattbok, som ska ”bevisa” att valfrihet och konkurrensutsättning är fel. Vi får de gamla välkända argumenten om varför det bara kan vara det offentliga som driver skolor; föräldrar förstår inte sitt eget bästa, kan inte göra val, och gör dom det så blir det fel och verksamheter kan gå i konkurs. Se bara på JB-skolorna.

Järnvägen var så bra så innan man började dela upp SJ på 1980-talets slut. Efter det har allt gått utför. Det enda som är bra i järnvägssektorn enligt Meijling är att den regionala persontrafiken på järnväg byggts ut kraftigt under de senaste 10-15 åren. Det är ett exempel på ett logiskt utnyttjande av järnvägen. Min kommentar är att det är den del av järnvägspolitiken de sista åren som är riktigt tveksam; den sker närmast enbart i offentlig regi och den är kraftigt subventionerad med offentliga medel. Regional och lokal persontågstrafik med många stationer tar också mycket kapacitet på järnvägen, och korkar igen våra järnvägar. Kunder som är beredda att betala mer för sitt resande själva, som näringslivet och SJs kunder, missgynnas på subventionerade regionaltrafikanters bekostnad. Knappast är detta ”marknadens fel”.

Mycket mer finns att säga om järnvägsdelen. Men det mesta är befängt och kraftigt tendentiöst. Skrivningarna om hur uselt det statliga bolaget Jernhusen påstås fungera är så negativt vinklade att det närmast är löjeväckande. Att ett bolag (visserligen statsägt) som är beroende av kundernas intäkter inte skulle fokusera på dessa, som Meijling hävdar, faller på sin egen orimlighet. Att vi fått mer kommersialiserade järnvägsstationer, som helt riktigt påpekas, kan man instämma i. Skälet till detta är ju dock att det inte finns betalningsvilja för kala väntsalar, som uppenbarligen är Meijlings ideal.

Sjukvårdens förändringar de senaste årtiondena kan förstås med denna inledning bara sluta i en liknande litania. Allt var bättre förr. Alla ska förmås att samverka i vårdkedjor. Tillsammans. Allt var uttänkt så fint med sjukhusen närmast som maskiner. Nu är allt förstört. Vi ska inte mäta så mycket resultat. Professionerna ska få spela fritt. Vem som ska betala framgår inte.

Det är lätt att vifta bort en så tendentiös bok som ”Marknad på villovägar” som ett utslag av felriktad valrörelse-feber. Jag blir dock orolig över bokens ideologiska backning. Det är Arena Idé som står bakom det projekt som boken tillkommit inom. Det är en del av vänsterrörelsen som formellt sett är fristående partipolitiskt. Men som samtidigt är finansierad av fackföreningsrörelsen, mestadels inom LO. Vid releasen av boken i veckan var det också tydligt att den har backning av LOs ledning, som representerades vid seminariet som följde.

Vi kan befara en konservativ folkhemsk chock där utvecklingen ska vridas tillbaka till 1960-70 talens teknokratiska välde vid den, inte osannolika, vänstervinsten i valet. Alla vi som är intresserade av framåtskridande, innovationer, valfrihet och omprövning har all anledning att vara oroliga. Ska man vara tvungen att sätta sitt hopp till gråsossar för att se en framtid för valfrihet och kundorientering i våra viktiga samhällsystem. Eller ska vänsterchocken tillåtas blomma ut? Läs boken så ges en bild av hur det kan bli.

Björn Hasselgren forskar om effektivitet i offentlig sektor