Vänsterns Latinamerikasyn

Fil.kand. JAN-OLOF SUNDELL:
Vänsterns Latinamerikasyn
Fil.kand. Jan-Olof Sunde/l tar i denna
artikel upp den nya vänsterns
Latinamerikasyn till kritisk granskning
och påvisar med hjälp av statistiskt
material det befängda i de framförda
sakuppgifter som går att kontrollera.
»Om förhållandena inte vore så allvarliga som de faktiskt är i Latinamerika
skulle man helst vilja ta de här skribenterna jämte deras ’fakta’ som goda
skämt.»
Inom den nya vänstern frodas en mycket förenklad syn på de ytterst komplicerade och svårlösta samhällsproblemen i Latinamerika. Varje förändring måste med detta synsätt nästan bli
till det bättre, åtminstone om det sker
med socialistiska revolutioners hjälp.
Och det verkar inte heller som om en
revolution vore riktigt acceptabel om
den inte blir någorlunda våldsam och
blodig. Då, och först då har den uppfyllt revolutionsromantikernas krav.
Den svenska Latinamerikadebatten
har hittills kommit att domineras av
vänsterböcker, inte minst från Raben
och Sjögrens Tema-serie. Kvaliteten har
inte varit överdrivet imponerande. Den
spänner mellan radioreportern Fritiof
Haglunds illa disponerade, sakligt svaga
och miserabelt skrivna opus >>Lever revolutionen?>> till Björn Kumms kvalitativt betydligt mer högstående och intelligenta men ensidiga arbete >>Guerillans
ansikte>>.
Faktastorm över Anderna
Den bok som torde varit viktigast för
att forma Latinamerikasynen inte minst
i Sverige är den amerikanske journalisten John Gerassis >>Storm över Anderna>>. Den amerikanska originalupplagan
kom ut redan 1963 under titeln >>The
Great Fear in Latin America», men
den har utgivits i ny reviderad upplaga
1965. Gerassi, som nyligen gästade
Stockholms Universitet, har sedan hans
bok utkom första gången radikaliserats
betydligt, trots att han redan där framstod som en vänsterman. Han har tidigare arbetat åt både Time och Newsweek men skriver numera bl. a. i den
radikala studenttidskriften Ramparts.
Gerassis utgångspunkt är följande och
här görs i rättvisans namn ett direkt citat: »Latin America’s social and economic structure is decadent, corrupt, immoral, and generally unsalvageable.
That a change is coming is obvious. That
it will come about through revolution is
certain. That revolution entails the possibility of violence is unavoidable.>>
(Amerikanska pocketupplagan s. 13.)
Men en generalisering av det slag som
Gerassi här gör sig skyldig till är så vag
och allmän och gäller ett område som
är så stort att alla generaliseringar blir
en mycket vansklig historia. Den amerikanske affärsjuristen Peter Nehemkis,
som skrivit en intressant bok vid namn
>>Latin America: Myth and reality»,
konstaterar i sin inledning att det är förmätet för en utomstående att tro att han
känner Latinamerika i sin helhet, då
skillnaderna är så betydande i utvecklingsnivå. Gerassi för att inte tala om
hela skalan av mer eller mindre kunniga
vänsterdebattörer bryter mot denna
grundläggande sats. Ty vad Nehemkis
pekar på är behovet av noggrann faktagenomgång samt analys av dessa fakta.
Först därefter kan man ta ställning till
problemen i de olika staterna och när
man väl gjort det kan man söka göra
generaliseringar om utvecklingen i Latinamerika som helhet.
465
Myt och verklighet
Ett genomgående drag i de svenska vänsterböcker som granskats om Latinamerika är att framställningen baseras på
ett omfattande siffermaterial om förhållandena i de olika länderna. Dessa
siffror ger en mycket dyster bild av utvecklingen. På de punkter där det gått
att kontrollera materialet med källor
som FN:s Latinamerikastatistik, material från Pan American union och standardverket Latin America Handbook
har emellertid de anförda siffrorna i stor
omfattning inte stämt med dessa källor.
Detta är alldeles särskilt allvarligt då en
stor del av skribenternas verklighetsuppfattning och förespråkande av revolution i stället för en evolutionär utveckling grundar sig på dessa siffror.
För att belysa denna fråga kan man
ta några exempel. Den mexikanske författaren Carlos Fuentes är högt uppskattad på vänsterhåll i Sverige. I en
uppsats, som på svenska offentliggjorts
i antologien Latinamerikaner om Latinamerika, framhåller han att den genomsnittliga årliga produktionsökningen per
capita i Latinamerika som 1955 uppgick
till 2,2 procent, sjönk 1959 til11 procent
och 1960 till 0,0 procent. Fuentes slutsats blir då att Latinamerika med sitt
nuvarande feodal-kapitalistiska system
inte gör några framsteg. Fuentes uppsats
skrevs 1962, och återgår därför på idag
ej helt aktuella förhållanden. I dag uppgår BNP-ökningen per capita till knappt
två procent. Den är obestridligen lägre
på 1960-talet än den varit tidigare. Det
466
är dock inte och har aldrig varit fråga
om någon total stagnation, som Fuentes
hävdar, även om läget är allvarligt nog
till följd av den snabba befolkningstillväxten.
Fuentes talar också korrekt nog om
det ensidiga beroende som latinamerikanska stater har av en produkt för sina
exportinkomster. Men de siffror han anför är inte överensstämmande med verkligheten. I några fall kommer han nå-
gorlunda i närheten av de rätta siffrorna. I andra åter ligger hans siffror mycket avlägset från dem som framgår av
den tillgängliga statistiken. Några exempel kan här anges för att belysa detta
förhållande. Enligt Fuentes utgöres i
Honduras 75 procent av exporten av bananer. År 1960 var den korrekta siffran 45,5 och trenden har sedan varit
sjunkande, 1965 var man nere i 42 procent bananer. Andelen kaffe av exporten i Nicaragua var inte som Fuentes
anger 51 procent utan 34,5 procent 1960
och 18,5 procent 1965. Över huvud taget är det ensidiga beroendet av en enda produkt på väg att minska i många
länder.
Fuentes hävdar också att sextio procent av Latinamerikas utrikeshandel
sker med USA som partner. Också detta
är felaktigt. Vid den tidpunkt han hävdade detta var siffran för Latinamerikas exportandel till USA ungefär 40
procent, i dag är motsvarande siffra 33
procent. Trenden minskar således. Motsvarande förhållande gäller importen.
Det intressanta är att den del av exporten som går till Europa numera är lika
stor som den som går till USA.
Den brasilianske ekonomen Josue de
Castro, tidigare FAO-chef och författare till boken En brasiliansk tragedi, har
i en artikel i samma samlingsvolym som
Fuentes inlägg ingår i, Latinamerikaner
om Latinamerika, hävdat att betalningsbalansen för Venezuelas del är avhängig av exporten av en produkt, vilket i Venezuelas fall skulle vara kaffe
med en andel om 74 procent. Venezuela
har mycket riktigt ett starkt beroende av
en enda exportprodukt, men enligt alla
andra tillgängliga uppgifter så är det
inte kaffe utan olja, vars exportandel regelmässigt ligger omkring 90 procent.
Var de Castro fått det venezuelanska
kaffets betydelse ifrån förblir en hittills
olöst gåta.
Däremot är det inte en gåta varifrån
Castro fått siffran 72 procent, för Guatemalas export av bananer. Det är troligt att denna siffra kan ha varit nästan
korrekt under mellankrigstiden. Enligt
de uppgifter som var tillgängliga då
Castro skrev sin artikel är dock andelen
bananer av Guatemalas export hela 1,8
procent.
John Gerassi och verkligheten
Gerassi har också bidragit till att sprida
egendomliga och närmast obegripliga
uppgifter, som skall föreställa fakta. Enligt Gerassi skulle det genomsnittliga
kaloriintaget per invånare vara 1200 i
Latinamerika. Bland bönderna i Peru
och Chile finns många som enligt Gerassi bara äter varannan dag och har ett
dagligt kaloriintag på 500 kalorier. I
själva verket är det genomsnittliga kaloriintaget i Latinamerika betydligt högre än vad Gerassi på oklara grunder
hävdar, cirka 1800 i stället för 1200.
Om folk skulle leva på 1200 kalorier
skulle det vara på svältgränsen. Och
om man skulle förutsättas bara inta 500
kalorier om dagen, då svälter man inte
ens, då är man redan död.
Gerassi hävdar också att analfabetismen i Paraguay, ett av de minst utvecklade länderna i Latinamerika, enligt officiella uppgifter skulle vara 80 procent.
Enligt hans egna, tydligen högst privata
beräkningar, kan den dock inte understiga 98 procent. Enligt Latin America
Handbook skulle analfabetismen bland
människor över 15 år uppgå till 26 procent. Liksom många andra länder i Latinamerika har Paraguay en mycket stor
andel av sin befolkning som är under
15 år. Den totala analfabetismen ligger
därför naturligtvis högre. Men att det
skulle vara några 98 procent får verkligen stå för mr Gerassi himself.
Måhända kan det förefalla som vad
som hittills anförts mot Gerassi skulle
vara detaljkritik. Det finns därför anledning att avslutningsvis återge Gerassis uppgifter om produktionsutvecklingen i Latinamerika. »Latin America’s general production, up during the early
1950’s, has dropped steadily för the last
467
five years». I själva verket ökade den
under den anförda perioden med sammanlagt mellan 20 och 25 procent (4,7
procent per år).
Information efterlyses
Om förhållandena inte vore så allvarliga som de är i Latinamerika skulle man
helst vilja ta de här skribenterna jämte
deras »fakta» som goda skämt. Detta är
beklagligtvis inte möjligt. Nöden, fattigdomen, okunnigheten och befolkningsökningen i Latinamerika är högst verkliga och förtjänar i hög grad att tas på
allvar. Om man skall kunna förbättra
förhållandena krävs det väldiga insatser både av latinamerikanerna själva och
av de rika länderna. En första förutsättning för att göra en konstruktiv insats
är dock att ta reda på fakta. För att få
tag på dessa måste vi dock gå utanför
vårt språkområde. På engelska föreligger dock en del vettigt skrivet, exempelvis John Gunthers arbete Inside South
America och referensarbetet Latin America Handbook. Först med stöd av dessa
och en rad andra specialarbeten har vi
möjlighet att få en mer korrekt bild av
utvecklingen i Latinamerika. För den
svenska debatten skulle det dock vara
välgörande om det som motvikt till den
ymnigt flödande vänsterlitteraturen på
svenska publicerades någon pocket-bok
om Latinamerika som präglas av saklighet, kunskaper och gott omdöme.