Vapenvägrarna
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Vapenvägrarna
Antalet politiska vapenvägrare har under senare år ökat. Förhållandet har vid
flera tillfällen påpekats i bl a Svensk
Tidskrift. Där har också orsakerna till
denna utveckling antytts. En intensiv
politisk propaganda framför de mest
olikartade argument mot svenskt försvar, och tyvärr faller allt flera ungdomar offer för dessa. Däremot har antalet
värnpliktiga, som vägrar bära vapen av
etiska grunder, förblivit tämligen konstant.
Hur stark propagandan är och i vilka
ordnade former den drivs, framgår av
att numera bildats en Vapenvägrarnas
centralorganisation (VCO). Denna organisation har i höst sammanträtt till en
två dagars kongress i Göteborg. Tyvärr
föreligger inga uppgifter om vilka som
betalat omkostnaderna för denna sammankomst, ej heller är det ännu bekant
hur VCO:s planerade aktiviteter skall
finansieras. Emellertid kan man se, att
åtminstone ifråga om en sådan har VCO
tänkt sig att kostnaderna skall betalasav statsmedel!
Kongressen beslöt nämligen, att VCO
skall sätta igång en utställningsverksamhet, utformad så att den kan accepteras
och distribueras av Riksutställningar.
Eftersom sistnämnda organisation är
rent statlig, skulle, om VCO:s planer
ginge i uppfyllelse, genom statens förmedling till skolorna sändas en utställning, som propagerade mot själva förutsättningarna för svenskt försvar. Man
får utgå ifrån att det finns en gräns för
vad myndigheterna skall kunna tåla.
Försvarsminister Sven Andersson, som
redan på annat sätt gjort en personlig
och kraftig insats mot vapenvägrarnas
organiserade propaganda, har tillfälle
att också här göra sitt inflytande gällande.
Tydligen från samma vapenvägrarhåll härstammar en ganska påkostad
broschyr, sammanställd för att utdelas
till de värnpliktiga vid inskrivningsförrättningarna. Den till synes officiella utstyrseln, blått omslag med tre kronor, är
lånta fjädrar, avsedda att bedraga. Broschyren propagerar först mycket löst och
ytligt för ett icke-våldsförsvar. Därefter lämnar den detaljerade anvisningar
om hur man skall försöka skaffa sig
vapenfri tjänst. Den rekommenderar, att
den sökande skall uppge att bruk av
vapen för honom skulle medföra djup
samvetsnöd. Man undrar hur många som
med hjälp av denna broschyr kommer
att skriva just så, utan att veta vad de
talar om.
I Dagens Nyheter har en av tidningens medarbetare i två utförliga artiklar
under hösten tillhandahållit ”Argument
för värnpliktsvägrare”, som rubrikerna
lyder. Artikelförfattaren själv är tydligen ärlig i sin övertygelse; han är s k
totalvägrare, som ej vill bidra med nå-
gon som helst insats till landets och sina
medmänniskors skydd i händelse av krig.
Det märkligaste i hans artiklar är emellertid hans envisa fasthållande vid att vi
har en arme som är tillkommen och
sammanhållen genom tvång. Han anmärker hånfullt, att ”detta tvång är legitimt om det stöds av en riksdagsmajoritet”.
Så är det om man ser saken snävt och
alldeles ignorerar den enskildes vilja att
deltaga i försvaret av vår frihet. Vi kan
alla här i landet åläggas vissa skyldigheter genom lag, stiftad av regering och
riksdag. På det sättet är det som vår
demokrati fungerar. Vår värnpliktslagstiftning medger samtidigt generösa undantag från däri intagna regler. Om nå-
gon totalvägrar bryter han totalt mot
lagen och får ta konsekvenserna. Andra, som kan styrka att de bör falla under
undantagsbestämmelserna, får göra sin
skyldighet på särskilt sätt inom totalförsvarets ram.
Det sistnämnda är alltså i sig fullständigt legitimt, och det skall villigt erkännas att befrielse från aktiv militär- 397
tjänst och dess ersättande med t ex sjukvårdstjänst i vissa fall också är humant.
Det finns ungdomar, som är så ärliga
att de inte kan åberopa religiösa eller
etiska skäl för sin vapenvägran men som
av olika skäl inte skulle kunna anpassa
sig till ett militärt förband. Men de
behöver inga organisationer för att bli
rätt placerade. Organisationer för värnpliktsvägrare får finna sig i att de i sig
själva blir misstänkta. Ingen kan hindra
någon från att bilda en sammanslutning
och att kalla den VCO. Men om samhället har anledning att tro, att denna ej
är tillkommen för att hjälpa enskilda
utan för att underminera vårt försvar,
då finns det anledning till skärpt uppmärksamhet och till de åtgärder, som
lagen medger.
Antalet politiska vapenvägrare har under senare år ökat. Förhållandet har vid
flera tillfällen påpekats i bl a Svensk
Tidskrift. Där har också orsakerna till
denna utveckling antytts. En intensiv
politisk propaganda framför de mest
olikartade argument mot svenskt försvar, och tyvärr faller allt flera ungdomar offer för dessa. Däremot har antalet
värnpliktiga, som vägrar bära vapen av
etiska grunder, förblivit tämligen konstant.
Hur stark propagandan är och i vilka
ordnade former den drivs, framgår av
att numera bildats en Vapenvägrarnas
centralorganisation (VCO). Denna organisation har i höst sammanträtt till en
två dagars kongress i Göteborg. Tyvärr
föreligger inga uppgifter om vilka som
betalat omkostnaderna för denna sammankomst, ej heller är det ännu bekant
hur VCO:s planerade aktiviteter skall
finansieras. Emellertid kan man se, att
åtminstone ifråga om en sådan har VCO
tänkt sig att kostnaderna skall betalasav statsmedel!
Kongressen beslöt nämligen, att VCO
skall sätta igång en utställningsverksamhet, utformad så att den kan accepteras
och distribueras av Riksutställningar.
Eftersom sistnämnda organisation är
rent statlig, skulle, om VCO:s planer
ginge i uppfyllelse, genom statens förmedling till skolorna sändas en utställning, som propagerade mot själva förutsättningarna för svenskt försvar. Man
får utgå ifrån att det finns en gräns för
vad myndigheterna skall kunna tåla.
Försvarsminister Sven Andersson, som
redan på annat sätt gjort en personlig
och kraftig insats mot vapenvägrarnas
organiserade propaganda, har tillfälle
att också här göra sitt inflytande gällande.
Tydligen från samma vapenvägrarhåll härstammar en ganska påkostad
broschyr, sammanställd för att utdelas
till de värnpliktiga vid inskrivningsförrättningarna. Den till synes officiella utstyrseln, blått omslag med tre kronor, är
lånta fjädrar, avsedda att bedraga. Broschyren propagerar först mycket löst och
ytligt för ett icke-våldsförsvar. Därefter lämnar den detaljerade anvisningar
om hur man skall försöka skaffa sig
vapenfri tjänst. Den rekommenderar, att
den sökande skall uppge att bruk av
vapen för honom skulle medföra djup
samvetsnöd. Man undrar hur många som
med hjälp av denna broschyr kommer
att skriva just så, utan att veta vad de
talar om.
I Dagens Nyheter har en av tidningens medarbetare i två utförliga artiklar
under hösten tillhandahållit ”Argument
för värnpliktsvägrare”, som rubrikerna
lyder. Artikelförfattaren själv är tydligen ärlig i sin övertygelse; han är s k
totalvägrare, som ej vill bidra med nå-
gon som helst insats till landets och sina
medmänniskors skydd i händelse av krig.
Det märkligaste i hans artiklar är emellertid hans envisa fasthållande vid att vi
har en arme som är tillkommen och
sammanhållen genom tvång. Han anmärker hånfullt, att ”detta tvång är legitimt om det stöds av en riksdagsmajoritet”.
Så är det om man ser saken snävt och
alldeles ignorerar den enskildes vilja att
deltaga i försvaret av vår frihet. Vi kan
alla här i landet åläggas vissa skyldigheter genom lag, stiftad av regering och
riksdag. På det sättet är det som vår
demokrati fungerar. Vår värnpliktslagstiftning medger samtidigt generösa undantag från däri intagna regler. Om nå-
gon totalvägrar bryter han totalt mot
lagen och får ta konsekvenserna. Andra, som kan styrka att de bör falla under
undantagsbestämmelserna, får göra sin
skyldighet på särskilt sätt inom totalförsvarets ram.
Det sistnämnda är alltså i sig fullständigt legitimt, och det skall villigt erkännas att befrielse från aktiv militär- 397
tjänst och dess ersättande med t ex sjukvårdstjänst i vissa fall också är humant.
Det finns ungdomar, som är så ärliga
att de inte kan åberopa religiösa eller
etiska skäl för sin vapenvägran men som
av olika skäl inte skulle kunna anpassa
sig till ett militärt förband. Men de
behöver inga organisationer för att bli
rätt placerade. Organisationer för värnpliktsvägrare får finna sig i att de i sig
själva blir misstänkta. Ingen kan hindra
någon från att bilda en sammanslutning
och att kalla den VCO. Men om samhället har anledning att tro, att denna ej
är tillkommen för att hjälpa enskilda
utan för att underminera vårt försvar,
då finns det anledning till skärpt uppmärksamhet och till de åtgärder, som
lagen medger.