Vår ambassad i Paradiset
 |
|
|---|---|
|
|
I sin bok om Sveriges relation med Nordkorea sedan början av 1970-talet har Lovisa Lamm fångat ett stort problem. Hon har studerat akterna och fått diplomater, affärsmän, flyktingar och eskortdamer att bidra till bilden av ett system som tyvärr verkar bestå ännu en tid. Det skriver Bo Ture Larsson.
I slutet av 1970-talet var Kerstin Molitor arbetande medföljare till sin make, vars företag fått i uppgift att med svensk utrustning och expertis, ett 50-tal personer, modernisera en gruva i Musan, nära Nordkoreas gräns till Kina. En februaridag fann hon en hundvalp i närheten av bostaden. Hon tog hand om den.
Ett par veckor senare bad Kerstin kokerskan att servera krabba till middag. Sedan gav hon sig av på en utflykt utlänningarna tilläts göra.
Middagen som serverades var köttgryta. Inte krabba. OK, då.
Men hunden var försvunnen.
Och Kerstin Molitor insåg att hon inte klarat skillnaden mellan orden för ”krabba” och ”hund”.
Hon blev så ledsen att hon inte orkade skriva om det i sin dagbok. Men hon berättade för Lovisa Lamm, och lät henne använda sina anteckningar, i Ambassaden i Paradiset, om Sveriges relation med Nordkorea sedan början av 1970-talet.
Lamm har i ett litet format fångat ett stort problem. Hon har studerat akterna och fått diplomater, affärsmän, flyktingar och eskortdamer att bidra till bilden av ett system som tyvärr verkar bestå ännu en tid.
Efter maktskiftet i december, när Kim Jong-Il avled och efterträddes av sonen Kim Jong-Un, har Nordkorea åter sjunkit tillbaka i nyhetsflödet. Men vi får i alla fall veta att det snart blir nya samtal, i Peking, om Nordkoreas kärnvapen, och att i Pyongyang, till Kim Jong-Ils 70-årsdag, avtäckts en bronsstaty med Kim och hans pappa till häst.
I Pyongyang finns sedan 1975 en svensk ambassad. Sverige var först på plats av alla västländer.
Nordkorea låg då rätt i tiden, skriver Lamm. Landet sågs som ett ekonomiskt under, en marknad för svenska företag. I Sverige kulminerade vänstervågen. Näringslivet och yttervänstern gjorde gemensam sak för att närma Sverige till Nordkorea.
Det tog en ända med förskräckelse. Sverige hade trott att Nordkorea skulle vara en lika pålitlig partner som andra statshandelsländer. Men betalningarna uteblev. Sveriges ambassadör fann att hans roll blev att agera indrivare. Och enda möjligheten att få något åter av skattebetalarnas pengar ansågs vara att behålla ambassaden. Det var linjen även när det 1976 avslöjades att Nordkoreas ambassad i Sverige levt på att smuggla sprit och cigarretter.
Göran Perssons regering ville lägga ned ambassaden i 1994. Men när byggnaden tömts visade det sig att USA, som inte har diplomatiska förbindelser med Nordkorea, behövde någon som kunde sköta praktiska ärenden.
Med bidrag från USA finns ambassaden kvar. Den ekonomiska nyttan för Sverige kan diskuteras, jämfört med att finnas på andra platser.
Men politisk nytta gör ambassaden. Vår ambassadör har nyligen tilldelats en utmärkelse av Hillary Clinton för att Sverige i fjol hjälpte till att få loss en amerikansk medborgare.
Och blir Korea någon gång åter ett enat land kanske vi får en stjärna för att våra diplomater höll ut på en plats som enligt kåren är något av det värsta man kan vara med om.
Men förstås också intressant, på så sätt att man får uppleva världens enda ärftliga kommunistiska diktatur, där lögnen är statskonst och det för makthavarna är viktigare att resa monument än se till att människor inte svälter. (SNB)
Bo Ture Larsson är utrikesredaktör i Svenska Nyhetsbyrån (SNB).