Var är jag, vart ska jag?

I Lewis Carrols svåröverträffade barnbok Alice i Underlandet påpekar drottningen för Alice: ”Om du inte vet vart du ska, har det ingen betydelse vilken väg du tar”. Hon skulle också ha kunnat vända på saken: ”Om man inte vet vilken väg man ska ta, är det svårt att nå dit man vill”. Båda dessa sanningar pekar på vikten av att kunna ta reda på var man befinner sig och bestämma vart man vill nå. Men det är lättare sagt än gjort, konstaterar Sten Niklasson.

Människan har under sin korta historia lyckats sprida sig över planeten och till och med nått ett stycke ut i rymden. Det beror knappast på någon särskilt avancerad, medfödd orienteringsförmåga. Hennes lokalsinne tycks tvärtom vara mindre sofistikerat än många andra arters. Monarkfjärilen, som varje år migrerar från Mexico till Klippiga Bergen i västra USA, kan beräkna sin kurs efter solens läge och tidpunkt på dagen. Dyngbaggar uppges kunna navigera efter himlakropparna i Vintergatan, och ökenmyror har visat sig kunna räkna sina steg i en slags död räkning. Flera fågelarter, liksom honungsbin, vattenödlor, havssköldpaddor, valar och vissa skaldjur, anses kunna känna av jordens magnetfält och på det sättet hitta parningsplatser och vintervisten. En nykläckt rödspov kan, efter att ha övat upp sin flygförmåga, ensam ta sig den kortaste vägen från Alaska till Söderhavet. Flera arter tycks ha ärvt en slags mental karta och en sällsam förmåga att följa den tiotusentals kilometer, dag såväl som natt.

Eftersom större delen av jordytan är täckt av vidsträckta hav, utgör navigation till sjöss utan landkontakt en särskild utmaning, inte minst för landlevande arter som människan. De forntida egyptierna uppfann rodret under sina färder på Nilen och längs skyddade kustvatten. De var också bland de första i Medelhavet att använda segel. Fenicierna, som ca 3 000 år f.Kr. bosatt sig på en kustremsa i nuvarande Syrien och Libanon, anses av många ha varit överlägsna sjömän och navigatörer i Främre Orienten. Men de var i första hand handelsmän och seglade sällan utan land i sikte och helst inte nattetid. Dessa pionjärer  saknade dessutom, liksom greker och romare, förmågan att kunna segla mot vinden. Det tog hundratals år innan det latinsegel araberna hämtat från Fjärran Östern ersatte fyrkantseglet och möjliggjorde bidevindssegling.

I nordliga vatten seglade vikingarna sina odäckade långskepp med hjälp av klumpiga fyrkantsegel. De saknade kunskap om kompassen och navigerade med död räkning och några få stjärnor. Flera av de stora upptäckter som tillskrivs dem skedde slumpmässigt, efter det att skeppen drivits ur kurs i hårt väder.

Det portugisiska sjökaptener fick lära sig vid Henrik Sjöfararens akademi i Sagres under 1400-talet tillät dem att segla söderut längs Afrikas västkust. De var mera intresserade av handel med ”svart elfenben” än utforskandet av nya kontinenter genom färder över öppet hav. För tio slavar betalades en häst, och den motbjudande handeln ledde efterhand till att uppskattningsvis tolv miljoner afrikaner skeppades iväg från sina hemländer slagna i kedjor.

Vägen till Indien förblev oupptäckt ända till 1488, då en storm drev slavhandlaren Bartholomeu Dias fartyg så långt ut från Afrikas kust, att han på en annan bog tvangs fortsätta längre söderut och, utan att förstå det, rundade Godahoppsudden. Han vände emellertid åter hemåt inför hotet om myteri från den skräckslagna besättningen.

Hovmannen Vasco da Gama beordrades av kung Manuel att ta vid efter Dias och finna resten av vägen till Indien. Da Gama, som uppges ha präglats av omåttlig girighet, nådde Malindi på Afrikas östkust, där han förmådde den högt ansedde lotsen i Röda havet, Ahmed ibn Majid, att visa honom vägen till det hägrande Indien. Under hela sin resa sådde da Gama hat och fruktan bland lokalfolken genom terror, tortyr och omänskliga straff. Hans härjningar skulle komma att fläcka bilden av Portugal som handelspartner och kolonialmakt i flera hundra år. Bara två av da Gamas tre skepp återvände hem. Mindre än halva besättningen var vid liv vid ankomsten.

På 1500-talet fann Fernão de Magelhães en väg från södra Atlanten till Stilla Havet med sin eskader av fem rundbottnade, ständigt läckande fartyg, vilka inte kunde göra mer än fyra knop i frisk vind och knappast ens i det bästa väder vända genom vind. Denne portugis, som seglade under spansk flagg, döpte det ”nya” havet i väster till Det Fredliga Havet (jmf. eng. Pacific).  Han skulle säkert ha valt ett annat namn, om han vetat att han senare under resan skulle knivmördas på Filippinerna. Av Magelhães 270 besättningsmän återvände bara 18 överlevande hem på det enda kvarvarande fartyget Victoria.

Italienaren Christopher Columbus, också han i spansk tjänst, gjorde regelbundna observationer av Polstjärnan från sitt flaggskepp Santa Maria men hade inte stor nytta av resultatet, eftersom han saknade kunskap om vilka kurskorrigeringar han måste göra till följd av Jordens rörelser. Kaptenens egna journaler visar dessutom att han inte alltid lyckades fastställa latituden med hjälp av solen. Nu gjorde det inte så mycket. Ett skepp från Spanien eller Portugal, som lyckats ta sig till Kanarieöarna eller Azorerna och därifrån fångats av nordöstpassaden och den norra ekvatorialströmmen, måste, om det håller sig flytande länge nog, hamna i Karibien, nästan oavsett besättningens skicklighet.

Det är mot denna bakgrund desto märkvärdigare att de oceaniska folken i Stilla Havet tusentals år innan fenicier, portugiser och spanjorer vågade sig utanför Medelhavet och Afrikas kuster, lärt sig att bygga snabba, havsgående segelkanoter och koloniserat hundratals små öar vitt utspridda på en yta om 45 miljoner kvadratkilometer. Det väldiga Stilla Havet utgör nästan hälften av jordens sammanlagda vattenyta och är betydligt större än planetens totala landmassa. Fyrtio generationer innan den förste europén fann vägen till denna jätteocean, var exempelvis Tahiti och Raiatea avancerade kulturella och maritima centra.

Dessa havsfolks navigationsmetoder byggde inte på tillgång till tekniska hjälpmedel som astrolabier, gradstockar, kvadranter och kompasser. De visste inget om latituder och longituder, utan utgick med hjälp av solen från något som motsvarar vad vi kallar kardinalstreck, det vill säga N, O, S och V. De fastställde var ett femtontal kända stjärnor först syntes vid horisonten i öster och var de till slut försvann från horisonten i väster. Dessa positioner kompletterades med ingående kunskaper om vindriktningar, vågors utseende, strömmar, fåglars uppträdande samt förändringar i väderförhållandena. Mätning av tid och årsrytm baserades på solens rörelser, månfaserna och Plejadernas positioner. Enkla, men förvånande korrekta, sjökort tillverkades av tunna vidjor från palmer som sattes samman i ett slags rutsystem, i vilket fastsydda snäckskal representerade öar och atoller.

De oceangående kanoterna hade ofta utriggare eller två identiska skrov, vilka kunde mäta mer än trettio meter över stäv. De var lätta, stabila och kunde göra farter uppemot femton knop. De träd som användes för skeppsbyggnad ansågs heliga och tillhöriga gudarna. Efter det att hövdingen bett om gudomligt tillstånd för fällandet, vidtog ett omständligt och svårt arbete. Spantvirke och bordplankor, som formades med stenverktyg och skal av den stora Tridacnamusslan, fogades ihop med treslaget hibiscusrep. Drevning skedde med vattentät kåda från brödfruktträdet. Till slut jämnades skroven till med hjälp av hajskinn och kokosnötfibrer som doppats i sand. Seglen var triangulära och flätade av kokospalmens blad. Riggen med de sedermera berömda krabbkloseglen tillät segling snett mot vinden och möjliggjorde flexibla och snabba manövrer. De första västerländska upptäckarna i Stilla Havet häpnade, när de såg sådana långfärdskanoter hålla en stadig kurs högt mot vinden, medan deras egna klumpiga karacker tvingades göra oupphörliga och tidsödande slag utan att vinna väg.

De som byggde och seglade de oceaniska långfärdskanoterna hade utbildats i särskilda skolor. Deras lärdomar bevakades som statshemligheter. I Mikronesien tilläts ingen man gifta sig förrän han visat prov på sin navigationsskicklighet. De polynesiska sjömännen hade högst anseende och stod närmast hövdingen i rang.

Det har länge spekulerats i vad dessa havsfolks remarkabla sjömanskap och överlägsna navigationsförmåga berodde på. Länge hävdades att enbart kunskap om så föränderliga företeelser som vågor, vind och strömmar inte rimligen kunde ha medgett dem att nå avlägsna mål, liksom att deras lätta kanoter inte kunde varit sjövärdiga nog för långfärder på havet. Efterhand har arkeologiska undersökningar och DNA-analyser emellertid visat att kolonisationen av Stilla Havets öar började redan för ca 60 000 år sedan med kanotfärder från Sydostasien ända till Salomonöarna, Tuvalu, Samoa och Australien. Marshallöarna befolkades för ca 2 000 år sedan. Polynesier från Samoa, Tonga och Fiji nådde Påskön på 300-talet, Hawaii 100 år senare, och Nya Zeeland på 1200-talet, medan Stilla Havet siktades av européer först under tidigt 1500-tal. Den förste var sannolikt spanjoren Vaco Núñez de Balbao som till häst korsade Panamanäset 1513 och döpte det hav han såg i väster till Mar del Sur, det vill säga Söderhavet.

Först under senare tid har vetenskapliga studier bidragit till vår förståelse av de neurofysiologiska processer som avgör människors skicklighet att bestämma var de befinner sig och finna vägen dit de ska. Dessa studier ger en del av svaret på frågan vad som gjorde havsfolken till så suveräna navigatörer.

I slutet av 1940-talet stängde en forskargrupp in försöksdjur i en bur med en labyrint, i vars slut föda placerats. När djuren lärt sig hitta i labyrinten, flyttades några av dess väggar. Djuren hittade trots detta snabbt vägarna till födan, vilket ansågs tyda på att de skaffat sig en bild av labyrinten i sin helhet – en slags kognitiv karta, med vars hjälp de kunde ta sig fram till målet på olika vägar. Med utgångspunkt i hypotesen att också människan kan skapa sådana kartor, ledde fortsatt forskning till slutsatsen att dessa inre kartor skapas i det så kallade limbiska systemet i hjärnan, närmare bestämt i hippocampus, centrum för viktiga minnesfunktioner. Hippocampus är en av de första delarna i hjärnan som påverkas vid Alzheimers sjukdom. Ett tidigt symptom på denna plågsamma rubbning av hjärnans funktioner är just desorientering.

I slutet av 1990-talet inledde Eleanor Maguire vid University College i London en studie av världsstadens taxichaufförer, vilka för att erhålla sin eftertraktade licens måste memorera en ansenlig mängd vägar, gator och prång. Hon kunde visa att dessa förare, efter att under åratals körning ha anlitat och förbättrat sin kognitiva karta över staden, uppvisade en tydligt förstorad bakre hippocampus. När de pensionerades, minskade denna del av hjärnan i storlek. Andra forskare har med liknande metoder kunnat konstatera att användningen av moderna medel för positionsbestämning och destinationshjälp inte alls aktiverar hippocampus. Försökspersoner som navigerat med hjälp av GPS har till exempel visat sig ha svårt att komma ihåg detaljer från den omgivning de färdats i. Kartor de blivit ombedda att rita över det område, där resan skett, har varit oprecisa och ofta felaktiga.

2005 fann Edvard och May-Britt Moser vid Kavliinstitutet i Norge att våra hjärnor delar in vår omgivning i ett slags hexagonalt rutmönster. Varje gång vi når något av hörnen i detta inre koordinatsystem, skickar speciella celler, som står i förbindelse med hippocampus, en signal om vår position i relation till den övriga matrisen. Upptäckten av denna cerebrala GPS ledde till ett Nobelpris 2014.

Uppenbarligen är vår navigationsskicklighet intimt knuten till vår förmåga att uppmärksamma och komma ihåg landmärken och andra företeelser som utmärker omgivningen. Orienteringsförmågan kan förbättras i ett hjärnsegment nära hippocampus som kallas retrospleniala cortex, och som aktiveras när vi till exempel bedömer känneteckens beständighet i landskapet. Hjärnans förmåga att förstå skillnaden i navigatorisk betydelse mellan till exempel en byggnad och en tillfälligt parkerad lastbil kan ju onekligen vara avgörande för möjligheten att hitta samma väg igen. De oceaniska folkens mirakulösa navigationsförmåga skulle med detta resonemang kunna bero på deras förmåga att minnas och känna igen mönster i den föränderliga havsmiljön.

Edvard Moser hävdar att kapaciteten att orientera sig i den rumsliga världen också påverkar vår fantasi och föreställningsförmåga, det vill säga egenskaper som möjliggör mentala färder i tid och rum. De processer i hjärnan som hjälper oss att navigera innebär ju att vi, via olika märken och kännetecken, skapar ett samband mellan en resas början och slut. Samma processer påverkar vår förmåga att förena ett fiktivt händelseförlopps början och slut, d.v.s. vår talang att skapa en sammanhängande historia.

Hittills genomförda försök tyder lyckligtvis på att vi kan träna upp vår minnes- och iakttagelseförmåga, och därigenom förbättra vårt lokalsinne och vår navigationsskicklighet. Det finns alltså hopp för alla som har svårt att komma ihåg var man ställde bilen på parkeringsplatsen, eller vilken avtagsväg man måste ta till barnens nya skola. Tänk på havsfolken i Stilla Havet och stäng av GPS-systemet då och då! En dag kan batterierna vara slut, och laddaren vara trasig.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör