Vår inkonsekventa kriminalpolitik
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MATTI HAGGSTRöM:
Vår inkonsekventa
kriminalpolitik
Den svenska strafflagen präglas
fortfarande av ett primitivt
vedergällningstänkande vid utmätandet
av straffsatserna för sddana brott som
narkotikaförsäljning, rattfylleri och
skattefusk. Detta vedergällningstänkande hör inte hemma inom en
human och upplyst lagstiftning, hävdar
redaktör Matti Häggström. ”Troligen
är det motiverat att man ldter de
allmänpreventiva aspekterna spela en
mera undanskymd roll än hittills och
lägger större vikt vid resocialiseringskravet. Men det bör gälla hela
kriminalpolitiken. Inte bara vissa delar,
medan man pd andra omrdden lämnar
fältet fritt för dtgärder, vars
allmänpreventiva effekter inte bevisats
eller bedriver en primitiv hatpropaganda
och vedergällningskult.”
Nuvarande ordföranden i Sveriges Psykologförbund, rektor Bengt Börjeson,
disputerade för några år sedan på en
avhandling som med rätta fick stort utrymme i den kriminalpolitiska debatten.
Börjeson visade att de brottslingar i hans
undersökning vilka erhöll villkorlig dom
efter den första lagöverträdelsen i betydligt mindre utsträckning återföll i
kriminella handlingar än de som drabbades av ovillkorlig straffpåföljd. Analogt var återfallen fåtaligare bland de
villkorligt dömda som efter ett återfall
fick en ny villkorlig dom än bland de
som efter det andra brottet hamnade i
fängelse. Diskrepansen ifråga om återfallsprocenten var så stor att det fanns
skäl att på allvar ifrågasätta fängelsestraffets individualpreventiva effekter.
Frågan huruvida straffet har en allmänpreventiv effekt undersöktes inte
av Börjeson. Vissa fakta tydde på att
denna i varje fall avsevärt överskattats.
Bl a kan nämnas det förhållandet att
ingen notabel nedgång av brottsfrekvensen kunde märkas när man vid ett tillfälle påtagligt inskränkte möjligheterna
till villkorliga domar. Börjesson trodde
dock själv att en viss allmänpreventiv
verkan av straffen fanns för handen.
Men det ålåg, menade han, främst allmänpreventionens mest hängivna apologeter att bevisa riktigheten av sin tro.
Vad Börjeson inte heller närmare gick
in på men som naturligtvis är av betydelse i detta sammanhang är risken för
att en person åker fast. Ar denna liten
blir de allmänpreventiva effekterna av
370
hårda straff sannolikt också ringa. Och
omvänt: med ökade risker för avslöjande ökar även de allmänpreventiva verkningarna av kännbara påföljder.
Allmänpreventionens värde överskattat
Förmodligen är det fullkomligt korrekt
att såväl de individualpreventiva som de
allmänpreventiva effekterna av hårda
straff, antingen dessa nu består av böter
eller fängelse, hittills överskattats åtskilligt. Alltfort har straffsättningen
dessutom betydande ingredienser av ett
vedergällningstänkande som definitivt
inte ~ör hemma inom en human och
upplyst lagstiftning. Det finns all anledning att erinra om vad advokat Henning
Sjöström yttrade i en intervju i den f ö
alldeles briljanta vänstertidskriften Konkrets aprilnummer: ”Jag tillhör dem
som absolut vägrar att tro på att skärpta straff kan föra något gott med sig.
Jag kan inte förstå människor som förordar ett återinförande av dödsstraff,
skärpta fängelsestraff och sådant. Under
hela min karriär har jag inte sett att en
enda fängelsevistelse har lett till något
gott för någon.”
Mot denna bakgrund ställer man sig
minst sagt förvånad inför den inriktning
den kriminalpolitiska diskussionen tagit
de senaste åren. Det gäller framför allt
regeringens men i viss mån även oppositionspartiernas inställning till straffsatserna för sådana brott som narkotikaförsäljning, rattfylleri och skattefusk.
Det var nästan genant att höra vårens
riksdagsdebatt rörande en ökning av
– – – – – – – – – · – – – – – – – – – – –
maximistraffen för knarkförsäljare från
fyra till sex år. Med uttryck av typen
”dödens grosshandlare” (folkpartisten
Birger Lundström) sökte våra upphetsade
folkvalda överträffa varandra i hatfyllda bombasmer. För det första tog man
ett ytligt grepp på skuldproblemet –
narkotikamissbruk är inte enbart beroende på försäljarna, lika lite somdetuteslutande är horornas fel eller förtjänst att
det förekommer prostitution. För det
andra är även narkotikalangare människor- även om de förorsakar betydande skada och lidande. Och för det tredje:
var finns resocialiseringsaspekten bakom
kraven på ”hårdare tag”? Blir dessa
människor ett dyft bättre av att allmänna opinionen hetsas mot dem? Blir det
färre langare om straffsatsen höjs från
fyra till sex år? Blir deras offer snabbare friska? Fyra frågor, fyra nejsvar!
Ett vägande skäl kan finnas att höja
straffet för knarkförsäljarna. Någorlunda rimliga proportioner bör råda
mellan deras straff och påföljderna för
annan kriminalitet. Därför kan man
rent sakligt hävda att en narkotikahajs
förseelse bör jämställas med mord och
skall behandlas därefter, varför sålunda en skärpning av maximistraffet är
befogad.
När det gäller rattfylleri förelwmmer
sällan villkorliga domar. Syndarr!n fråntas som regel sitt körkort för lång tiden mestadels synnerligen kännhar på-
följd, vars resocialiserande verkan ännu
så länge knappast någon lyckats upptäcka. Rattfylleristen hamnar därjämte obevekligen i kurran. Den individualpreventiva effekten därav torde vara lika
med noll eller t o m negativ. Den allmänpreventiva då, den som innebär ati:
Andersson skall tufsas till för att Pettersson och Lundström skall hålla sig i
skinnet? En antydan om dess effekt får
man när man tar del av en för ett par
år sedan gjord undersökning som visade
att i runt tal fyra femtedelar av alla bilförare vid något tillfälle kört bil i åtminstone rattonyktert tillstånd. Givetvis
kunde denna siffra blivit ännu högre
om inte de hårda straffen funnits i bakgrunden. Likväl torde man kunna konstatera att så enormt stor verkan kan
inte de kraftiga straffsatserna ha på
trafiknykterheten. Här vill man återkomma till Börjesons krav på bevis. Var
finns de? skall straffen vara hårda och
villkorliga domar i stort sett bannlysta
ökar naturligtvis kraven på att man
verkligen kan belägga meningsfullheten
med så omfattande åtgärder. Allrahelst
som det till stor del är fråga om att
straffa en människa för andra människors skull.
Primitiv vedergällningsfilosofi
Ifråga om falskdeklarationen har framför allt regeringspressen excellerat i en
vedergällningsfilosofi som i sin råbarkade primitivism tett sig nästan komisk.
Det från samma håll så förkättrade kravet på ”hårdare tag” upphöjs plötsligt
till rang och värdighet av kriminalpolitiskt axiom. Man hävdar upprört att
straffen är alldeles för låga för dessa
371
”manschettbrottslingar”, och pekar på
undersökningar av bl a den norske kriminologen Vilhelm Aubert som visar att
skattefusk bestraffas mindre kännbart
än stölder utförda av folk från lägre
socialgrupper. Resocialiseringsaspekten
förvisas med ett enkelt handgrepp till
skräpkammaren. Exempelvis då kometen på socialdemokratins ideologiska
firmament, hr Bosse Ringholm, uttalade
i Aftonbladet (s) att han tyckte att en
känd skivpratare vid monopolföretaget
Sveriges Radio-TV skulle förlora sitt
jobb därför att han åtalats för skattefusk. Då var det inte tal om rehabilitering, utan här skulle vederbörande
klämmas åt, här skulle minsann statueras ett exempel. Inte nog med att skivprataren drabbades av offentlighetens
grymma sken – ett nog så hårt straff –
han skulle också fråntas sitt arbete. Enligt hr Ringholm.
En sak är att skattesmitning är stöld,
dvs ett allvarligt brott. Men man har
även här att ta hänsyn till de gamla
problemställningarna. Gör ett hårt straff
syndaren bättre? Avhåller hårda straff
mången presumtiv fifflare från att deklarera falskt?
Den första frågan kan inte minst ställas apropå Auberts nyssnämnda undersökningar. En förklaring till hans resultat kan vara att möjligheterna för
brottslingen att återanpassa sig spelat in
vid straffutmätningen. Och inte bara i
Norge utan även i det sedan 35 år tillbaka socialdemokratiskt styrda. Sverige
är det faktiskt lättare att återanpassa
372
sig till en laglig tillvaro om man har
bostad, ordnad ekonomi och fast anställning – dvs uppfyller väsentliga kritener på socialgrupp-l eller l-tillhörighet.
Milda straff?
Som Svensk Tidskrift påpekade i ledaren ”Vilseförd opinion” i nr 4/1969 anses vidare straffen för falskdeklaration
inte alls så milda som på sina håll görs
gällande, eftersom många upptäckta
skattefuskare försöker få fängelse i stället för böter. Svensk Tidskrift har också rätt när den understryker vikten av
att man eliminerar incitamenten till
skattefusk genom exempelvis en ökad
övergång till indirekt beskattning. En
sådan attityd stämmer väl överens med
ett modernt kriminologiskt tänkande,
och har dessutom det goda med sig att
statens intäkter av beskattningen växer.
Strängt taget är vi alla brottslingar
i så måtto att vi ofta bryter mot allehanda i demokratisk ordning beslutade
regler och förordningar. Det är alltså fel
att säga att en del är brottslingar och
andra inte. Därför krävs samlade grepp
och konsekvens i arbetet på att stävja
lagbrott. Troligen är det motiverat att
man låter de allmänpreventiva aspekterna spela en mera undanskymd roll än
hittills och lägger större vikt vid resocialiseringskravet. Men det bör gälla hela
kriminalpolitiken. Inte bara vissa delar,
medan man på andra områden lämnar
fältet fritt för åtgärder, vars allmänpreventiva effekter inte bevisats eller bedriver en primitiv hatpropaganda och
vedergällningskult.
Vår inkonsekventa
kriminalpolitik
Den svenska strafflagen präglas
fortfarande av ett primitivt
vedergällningstänkande vid utmätandet
av straffsatserna för sddana brott som
narkotikaförsäljning, rattfylleri och
skattefusk. Detta vedergällningstänkande hör inte hemma inom en
human och upplyst lagstiftning, hävdar
redaktör Matti Häggström. ”Troligen
är det motiverat att man ldter de
allmänpreventiva aspekterna spela en
mera undanskymd roll än hittills och
lägger större vikt vid resocialiseringskravet. Men det bör gälla hela
kriminalpolitiken. Inte bara vissa delar,
medan man pd andra omrdden lämnar
fältet fritt för dtgärder, vars
allmänpreventiva effekter inte bevisats
eller bedriver en primitiv hatpropaganda
och vedergällningskult.”
Nuvarande ordföranden i Sveriges Psykologförbund, rektor Bengt Börjeson,
disputerade för några år sedan på en
avhandling som med rätta fick stort utrymme i den kriminalpolitiska debatten.
Börjeson visade att de brottslingar i hans
undersökning vilka erhöll villkorlig dom
efter den första lagöverträdelsen i betydligt mindre utsträckning återföll i
kriminella handlingar än de som drabbades av ovillkorlig straffpåföljd. Analogt var återfallen fåtaligare bland de
villkorligt dömda som efter ett återfall
fick en ny villkorlig dom än bland de
som efter det andra brottet hamnade i
fängelse. Diskrepansen ifråga om återfallsprocenten var så stor att det fanns
skäl att på allvar ifrågasätta fängelsestraffets individualpreventiva effekter.
Frågan huruvida straffet har en allmänpreventiv effekt undersöktes inte
av Börjeson. Vissa fakta tydde på att
denna i varje fall avsevärt överskattats.
Bl a kan nämnas det förhållandet att
ingen notabel nedgång av brottsfrekvensen kunde märkas när man vid ett tillfälle påtagligt inskränkte möjligheterna
till villkorliga domar. Börjesson trodde
dock själv att en viss allmänpreventiv
verkan av straffen fanns för handen.
Men det ålåg, menade han, främst allmänpreventionens mest hängivna apologeter att bevisa riktigheten av sin tro.
Vad Börjeson inte heller närmare gick
in på men som naturligtvis är av betydelse i detta sammanhang är risken för
att en person åker fast. Ar denna liten
blir de allmänpreventiva effekterna av
370
hårda straff sannolikt också ringa. Och
omvänt: med ökade risker för avslöjande ökar även de allmänpreventiva verkningarna av kännbara påföljder.
Allmänpreventionens värde överskattat
Förmodligen är det fullkomligt korrekt
att såväl de individualpreventiva som de
allmänpreventiva effekterna av hårda
straff, antingen dessa nu består av böter
eller fängelse, hittills överskattats åtskilligt. Alltfort har straffsättningen
dessutom betydande ingredienser av ett
vedergällningstänkande som definitivt
inte ~ör hemma inom en human och
upplyst lagstiftning. Det finns all anledning att erinra om vad advokat Henning
Sjöström yttrade i en intervju i den f ö
alldeles briljanta vänstertidskriften Konkrets aprilnummer: ”Jag tillhör dem
som absolut vägrar att tro på att skärpta straff kan föra något gott med sig.
Jag kan inte förstå människor som förordar ett återinförande av dödsstraff,
skärpta fängelsestraff och sådant. Under
hela min karriär har jag inte sett att en
enda fängelsevistelse har lett till något
gott för någon.”
Mot denna bakgrund ställer man sig
minst sagt förvånad inför den inriktning
den kriminalpolitiska diskussionen tagit
de senaste åren. Det gäller framför allt
regeringens men i viss mån även oppositionspartiernas inställning till straffsatserna för sådana brott som narkotikaförsäljning, rattfylleri och skattefusk.
Det var nästan genant att höra vårens
riksdagsdebatt rörande en ökning av
– – – – – – – – – · – – – – – – – – – – –
maximistraffen för knarkförsäljare från
fyra till sex år. Med uttryck av typen
”dödens grosshandlare” (folkpartisten
Birger Lundström) sökte våra upphetsade
folkvalda överträffa varandra i hatfyllda bombasmer. För det första tog man
ett ytligt grepp på skuldproblemet –
narkotikamissbruk är inte enbart beroende på försäljarna, lika lite somdetuteslutande är horornas fel eller förtjänst att
det förekommer prostitution. För det
andra är även narkotikalangare människor- även om de förorsakar betydande skada och lidande. Och för det tredje:
var finns resocialiseringsaspekten bakom
kraven på ”hårdare tag”? Blir dessa
människor ett dyft bättre av att allmänna opinionen hetsas mot dem? Blir det
färre langare om straffsatsen höjs från
fyra till sex år? Blir deras offer snabbare friska? Fyra frågor, fyra nejsvar!
Ett vägande skäl kan finnas att höja
straffet för knarkförsäljarna. Någorlunda rimliga proportioner bör råda
mellan deras straff och påföljderna för
annan kriminalitet. Därför kan man
rent sakligt hävda att en narkotikahajs
förseelse bör jämställas med mord och
skall behandlas därefter, varför sålunda en skärpning av maximistraffet är
befogad.
När det gäller rattfylleri förelwmmer
sällan villkorliga domar. Syndarr!n fråntas som regel sitt körkort för lång tiden mestadels synnerligen kännhar på-
följd, vars resocialiserande verkan ännu
så länge knappast någon lyckats upptäcka. Rattfylleristen hamnar därjämte obevekligen i kurran. Den individualpreventiva effekten därav torde vara lika
med noll eller t o m negativ. Den allmänpreventiva då, den som innebär ati:
Andersson skall tufsas till för att Pettersson och Lundström skall hålla sig i
skinnet? En antydan om dess effekt får
man när man tar del av en för ett par
år sedan gjord undersökning som visade
att i runt tal fyra femtedelar av alla bilförare vid något tillfälle kört bil i åtminstone rattonyktert tillstånd. Givetvis
kunde denna siffra blivit ännu högre
om inte de hårda straffen funnits i bakgrunden. Likväl torde man kunna konstatera att så enormt stor verkan kan
inte de kraftiga straffsatserna ha på
trafiknykterheten. Här vill man återkomma till Börjesons krav på bevis. Var
finns de? skall straffen vara hårda och
villkorliga domar i stort sett bannlysta
ökar naturligtvis kraven på att man
verkligen kan belägga meningsfullheten
med så omfattande åtgärder. Allrahelst
som det till stor del är fråga om att
straffa en människa för andra människors skull.
Primitiv vedergällningsfilosofi
Ifråga om falskdeklarationen har framför allt regeringspressen excellerat i en
vedergällningsfilosofi som i sin råbarkade primitivism tett sig nästan komisk.
Det från samma håll så förkättrade kravet på ”hårdare tag” upphöjs plötsligt
till rang och värdighet av kriminalpolitiskt axiom. Man hävdar upprört att
straffen är alldeles för låga för dessa
371
”manschettbrottslingar”, och pekar på
undersökningar av bl a den norske kriminologen Vilhelm Aubert som visar att
skattefusk bestraffas mindre kännbart
än stölder utförda av folk från lägre
socialgrupper. Resocialiseringsaspekten
förvisas med ett enkelt handgrepp till
skräpkammaren. Exempelvis då kometen på socialdemokratins ideologiska
firmament, hr Bosse Ringholm, uttalade
i Aftonbladet (s) att han tyckte att en
känd skivpratare vid monopolföretaget
Sveriges Radio-TV skulle förlora sitt
jobb därför att han åtalats för skattefusk. Då var det inte tal om rehabilitering, utan här skulle vederbörande
klämmas åt, här skulle minsann statueras ett exempel. Inte nog med att skivprataren drabbades av offentlighetens
grymma sken – ett nog så hårt straff –
han skulle också fråntas sitt arbete. Enligt hr Ringholm.
En sak är att skattesmitning är stöld,
dvs ett allvarligt brott. Men man har
även här att ta hänsyn till de gamla
problemställningarna. Gör ett hårt straff
syndaren bättre? Avhåller hårda straff
mången presumtiv fifflare från att deklarera falskt?
Den första frågan kan inte minst ställas apropå Auberts nyssnämnda undersökningar. En förklaring till hans resultat kan vara att möjligheterna för
brottslingen att återanpassa sig spelat in
vid straffutmätningen. Och inte bara i
Norge utan även i det sedan 35 år tillbaka socialdemokratiskt styrda. Sverige
är det faktiskt lättare att återanpassa
372
sig till en laglig tillvaro om man har
bostad, ordnad ekonomi och fast anställning – dvs uppfyller väsentliga kritener på socialgrupp-l eller l-tillhörighet.
Milda straff?
Som Svensk Tidskrift påpekade i ledaren ”Vilseförd opinion” i nr 4/1969 anses vidare straffen för falskdeklaration
inte alls så milda som på sina håll görs
gällande, eftersom många upptäckta
skattefuskare försöker få fängelse i stället för böter. Svensk Tidskrift har också rätt när den understryker vikten av
att man eliminerar incitamenten till
skattefusk genom exempelvis en ökad
övergång till indirekt beskattning. En
sådan attityd stämmer väl överens med
ett modernt kriminologiskt tänkande,
och har dessutom det goda med sig att
statens intäkter av beskattningen växer.
Strängt taget är vi alla brottslingar
i så måtto att vi ofta bryter mot allehanda i demokratisk ordning beslutade
regler och förordningar. Det är alltså fel
att säga att en del är brottslingar och
andra inte. Därför krävs samlade grepp
och konsekvens i arbetet på att stävja
lagbrott. Troligen är det motiverat att
man låter de allmänpreventiva aspekterna spela en mera undanskymd roll än
hittills och lägger större vikt vid resocialiseringskravet. Men det bör gälla hela
kriminalpolitiken. Inte bara vissa delar,
medan man på andra områden lämnar
fältet fritt för åtgärder, vars allmänpreventiva effekter inte bevisats eller bedriver en primitiv hatpropaganda och
vedergällningskult.