Våra gamla byar
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VÅRA GAMLA BYARl
NÅGRA SYNPUNKTER PÅ SKIFTESFÖRFATTNINGARNAS RADIKALISM
Av f’. d. ril<sarkivarien BERTIL BOETHIUS
I SEPTEMBER 1949 hölls en historikerkongress och arkivdag i
Wien. Spåren av krigets förödelse voro påträngande. Men wienarna
voro inte bara glada och vänliga som förr, de voro beslutna att leva
vidare och bygga upp. Den vetenskapliga arbetslusten var im~o?-
nerande, inte minst på det bebyggelsehistoriska området. Eljest
var kongressen som vanligt, många föredrag voro intressanta, men
föredragen voro för många. Det fanns inte plats för meningsutbyte. Samvaron gav mera, mest en bussutflykt till Burgenland.
Burgenland är ett gränslandskap. Ungerska magnater ha varit
feodalherrar där. Därför har det hört till Ungern. Men befolkningen är mest tysk. Efter första världskriget lades det till Österrike. Vår utflykt började med en rundblick från en liten kyrka
högt uppe: berg, allt högre vid horisonten, bördiga slätter, väldiga
åkerfält, här och där byar och små städer, imponerande borgar,
exotiskt och dock på något sätt välbekant. Jag fann snart vad det
var: slätten där nere såg ut som en karta över skånsk slätt före de
stora agrarreformerna.
Burgenland har ända till våra dagar bevarat den form för jorddelning som vi väl känna till från vår historia, tegskiftet, eller
som vi också säga, solskiftet. Hos oss modifierades denna jorddelningsform genom storskiftet på 1700-talet (1749, 1757), utplånades
genom enskiftet (1803, 1804, 1807, 1812) och laga skiftet (1827) på
1800-talet.
Tegskiftet kände ej gradering av jorden. För att få rättvisa
delades därför var åker och var äng proportionellt mot andelarna
i byn. Men delningssättet bestämdes av tekniken. För att slippa
vända så ofta då man plöjde delades åkern i långa jämnbreda
remsor, de tegar som givit skiftet dess namn.
Tegskiftet var ändamålsenligt, så länge delägarna inte voro så
många att parcellerna blevo för många och smala. I ett enkelt
och primitivt jordbruk betydde det inte mycket att man hade jord
1 Föredrag i Humanistiska förbundet i Falun.
25
Bertil Boethius
på några ställen. Inte heller var det en olägenhet att arbeta samtidigt i samma åker, vilket skiftesformen gjorde mest praktiskt.
Men detta var nödvändigt också av ett annat skäl. Åkrarna betades
efter skörden och ingen kunde hålla sina kreatur på sin teg.
Korna och hästarna gingo klöv om klöv, hov om hov. Därför måste
man skörda samtidigt. Bönderna måste alltså följas åt i årets
sysslor. Det gick bra i århundraden, så länge brukningssättet var
enhetligt, traditionsbundet. Men det blev ett hinder om någon ville
gå nya vägar. Och sent omsider, på 1700-talet, ändrades människornas sinnesförfattning.
Långt dessförinnan hade tegskiftet börjat desorganiseras genom
fortsatt jorddelning. Tegarna blevo för smala, jordlotterna för
många. Redan på 1400-talet började lagstiftningen motverka jordstyckningen genom besuttenhetskrav. Arviiisedvänjorna gjorde det
också. Bonden ville helst lämna gården stor och burgen åt en
son. Syster ärvde bara hälften mot broder. Man gifte också ihop
åkrarna. Men allt detta var palliativ. Folket växte och måste ha
jord.
Låt oss nu återvända till Burgenland. Det var fascinerande att
se tegskiftet i funktion, om också bara gneom bussfönstret. Landskapsbilden präglades av de långa raka tegarna i de väldiga
åkrarna, också av de smala. Det talades om åkerskiften som inte
voro två meter breda, om skogsskiften på 45 cm, där ett stort träd
kunde tillhöra tre ägare! Men landet var rikt – man förstod att
Burgenland kallas Wiens trädgård!
Så har landet vegeterat i århundraden. Men tekniken kräver
sitt. De långa tegarna hade passat för plogen. Nu pocka traktorerna på svängrum. Diskussionen om en ny jordfördelning, ett
radikalt skifte, var i full gång, i ämbetsverkens utlåtanden, i tidningar och broschyrer.
Vår färd gick vidare mellan borgar och andra sevärdheter. Mot
aftonen foro vi genom en stad, stor som Hedemora före de sista
årens nybebyggelse. Vi färdades längs den huvudgata kring vilken
staden växt upp, en naturlig medelpunkt, med affärer, banker,
skolor, kommunala byggnader, biografer- alldeles som i en normal svensk landsortsstad. Så öppnade sig en tvärgata mot slätten.
Den var full av kor som kommo hem från betet – längst bort
kanske herdar med hundar, vi sågo dem in.te, vi sågo blott korna
som stilla vankade uppför gatan och självmant gingo in var och
en i sin port. Ha borgarna så många korT Ja, d. v. s. de borgare
som äro yrkesjordbrukare, Ackerbiirger.
26
——————-~_,__.. ,._,_,.””””””’””—==-===”’——–’-=—-
’·
V åra gamla byar
Nästa stad: Ett krigshärjat torg- stadens musikkår som spelar
för de främmande gästerna – en trappa under ett bombat hus.
Vi visas ner: kongressen bänkas med stadens honoratiores i en
stor vinkällare med väldiga tunnor- en lokal alltså som naturligt
var en källare, inte ett kenotaf som stadshuskällaren i Stockholm,
där man byggt för en av stadens vackraste utsikter för att ge
källarstämning – men vintunnorna äro lika obefintliga som Birger
Jarl i den praktfulla graven utanför. Musikkåren spelade, borgmästaren höll tal. Han bad de främmande gästerna tacka för
gästfriheten genom att berätta att vinet i Burgenland är gott.
En vänlig kollega knackade mig i ryggen och viskade att det
också är farligt. Det märktes snart på kongressen att båda hade
rätt.
Jag berättar om detta för att söka fånga något av samhälleligheten och trivsamheten i de stora byar och små städer, där sydoch menaneuropas jordbrukare alltjämt få bo. De som i sydligare
länder stulit undan någon del av dagen från de stora kulturskatterna för att vila ut i lantlivets vardag bevara säkerligen starka
intryck av den livsvarma trevnaden i dylika samhällen.
Debatten om ett skifte som skulle göra slut på den oefterrättliga
jordfördelningen och skapa livsrum åt traktorerna var som sagt
i full gång. Den gav genljud i bussarna. Det föll sig naturligt
att berätta litet också om våra skiften, om den rationalism som
sprängt byarna och lagt bondens gård bekvämt mitt i hans ägor.
J ag har sällan haft mera oförstående, snarast skeptiska åhörare.
Inte menade jag väl ändå att vi förstört den livsform som ger livet
på landet dess trevnad och mänskliga värme. Intet syntes säkrare
än att det inte blir något enskifte eller laga skifte efter svensk
adertonhundratalsmodell i Burgenland.
Varför har det blivit det hos ossT Varför ha vi raserat sekelgamla
traditioner, slitit sönder sammanlevnadens band och skapat tråkigheten på landsbygden1
Kanske därför att vi äro vana att offra immateriella värden på
teknikens altare. Vad jag menar kan exemplifieras med ett enda
ord – Siljan.
Kanske får man också skylla på brännvinet- om vinet i Burgenland är farligt, är brännvinet ännu farligare och sällskapligheten mindre gemytlig vid brännvinsstånkan än vid ett glas vin
eller en sejdel öl.
Men rationalismen hade börjat gnata på byarnas sällskaplighet
långt innan brännvinet var nationaldryck. Redan gamle Per Brahe
27
Bertil Boethius
klagade över slöseri och försummade arbetsdagar, då han tänkte
på de samkväm som bönderna livade upp bystämmor eller grannarnas arbete åt varandra med. Så har det sedan låtit hela tidenända tills folklivsforskarna börjat förstå att det ibland kan behövas
ett avbrott i vardagens enahanda. Sedan kommer allt som blev
irrationellt, när tiden pockade på nya former. Det har gått för
våra byar som för våra s. k. vansinniga kungar – eftervärldens
bild av dem har formats av segrarnas agitation före, självförsvar
efter deras fall. Men också när det gäller byarna är det historiens
uppgift att förstå det förgångna utifrån dess egna förutsättningar.
En tid trodde man att byn var en gammal kommunistisk organisation. Den hade steg för steg vittrat sönder genom en individualism som till sist växt ut till enskild äganderätt. Men våra källor
ha inga spår av produktion för samfälld räkning, de berätta bara
om bönder som sådde och skördade för egen räkning, som hade
egna kor och nyttjade de gemensamma ägorna, byallmänningen,
för egen räkning till skogsfång, fiske, jakt och djurfång, som
malde sin egen säd på den skvaltkvarn, vilken grannar kanske
byggt gemensamt. Det fanns mycken kooperation i den gamla
byn: gemensam stängselskyldighet, gemensam vallning, notlag,
kvarnlag och mycket annat. Men det var kooperation, inte egendomsgemenskap och produktion för samfälld räkning.
En annan teori är mycket naturligare. Samlar-, jägar- och fiskarfolk kanske kunna slå ihjäl en främling som gör intrång på deras
marker, men näringsfångens natur förbjuder gränser som hindra
att en var söker fisken och villebrådet och samlar sina förnödenheter på de marker där naturen självmant bjuder dem. De produktiva fläckarna måste stå öppna för alla boplatsens invånare. Det
kan inte ha blivit mycket annorlunda, då man lärde av mera framskridna folk att hålla några tama djur hemma och hacka upp ett
litet stycke mark för att odla själv vid sidan av fångsten och samlandet. De byar vi känna från historisk tid äro inte mycket gamla,
kontinuerlig bebyggelse har inte spårats längre tillbaka än till
folkvandringstid, då boskapsskötsel och jordbruk i över tretusen
år funnits i vårt land. Men det var säkerligen ett ingenmansland
kring byn när den först togs upp. En mar… kunde ta för sig vad
han behövde, när han hackade upp en åker, när han drev kreaturen
i bet eller samlade hö, vass och löv till vinterfoder lika väl som i
annat samlande och i fångst. Markerna och deras håvorvoro dock
ej outtömliga. Förr eller senare måste det ha blivit nödvändigt
att hindra att en granne proportionsvis tog för sig mer än de
28
··….·~ … ~
V dra gamla byar
andra. Knappheten fordrade ett system av inskränkningar som
växte ut till bytvånget.
Åkrarna togos som sagt upp där man fann ett lämpligt stycke
mark. De kommo att ligga utan plan och ordning. Det var vad man
senare kallade att jorden låg i hamri och i fornskifte. Det kom
dock en tid då jordbruket utvecklats så att det krävde en rationellare jordfördelning. Det blev tegskiftet. Som så många andra
av de stora kulturframstegen var det ett lån från mera framskridna länder.
Ett av de intressantaste föredragen i Wien berättade om ett
storverk, en systematisk kartering av de gamla byarnas skiftesformer. Det har funnits två typer, en oregelbunden jordfördelning,
ett slags fornskifte, och ett strängt reglerat tegskifte. I vissa byar
har man spårat det oreglerade skiftet bakom tegskiftet. De österrikiska länderna ha koloniserats av tyskar i ganska sen tid, under
800- tillllOO-talen. Kolonisationen anses åtminstone delvis ha varit
planmässigt organiserad. Dess form var tegskiftet, det mera framskridna jordbrukets allmänna brukningsform.
Hos oss påbjöds tegskiftet i landskapslagarna, främst i Upplandslagen (1296). Det är frestande att leka med tanken att en
forskare skall finna en text som lagstiftarna följt. Men det är
ingen nödvändig teori. De andliga och världsliga stormän som
redigerade lagen visste säkerligen väl vad som brukades i föregångsländerna.
När vi tala om jordbruk, tänka vi i första hand på åkerbruket.
Det är anakronistiskt Boskapsskötseln dominerade säkerligen från
början. De som äro äldre ha kunnat se denna boskapsskötsel i full
livskraft, t. ex. i Dalarna och Norrland. Närmast byar och fäbodar
hävdades ängar och backslogar. Just nu se vi med vemod hur barrskogen lägger dessa marker under sig, hur den trycker sin mörkare
prägel på en friare och öppnare landskapsbild, som glatt oss med
lövträdens ljusa grönska och höstliga färgprakt. Myrslåtter och
fäbodar lade allt längre bort skog och fjäll under boskapsskötselns
domvärjo. Man har 1·ätt att tala om halvnomadiserande kulturformer.
Den extensiva utbredningen var skogs- och fjällbygdernas brukningsform, främmande för slättbygderna. Där smögo sig lövängarna -också de ett offer för den nya tidens teknik – kring byarna.
Viktigast voro också här sankmarkerna. Men man behövde inte
söka dem milsvitt omkring. Våra lerslätter ha lyfts ur havet genom
landhöjningen. I århundraden ha de legat som grunda slättsjöar
29
Bertil Boethius
och gräsrika kärrmarker. Det självväxande fodret har överflödat.
Byarna orienterade sig mot denna rikedom, med gårdar och små
åkrar på de torrare backarna runtomkring.
Men naturen vilar inte. En dramatisk historia utvecklade sig,
fastän så långsamt att vi först efteråt se sammanhanget i stycket.
Landhöjningen började torrlägg”a sankmarkerna. I århundraden
ha våra bönder tadlats för att de försummade ängsskötseln. Gustav
Vasas temperament angav tonen. I verkligheten kunde bönderna
inte göra mycket åt att landet höjde sig. Det var värst för dem
själva, då deras slåttrar och beten degenererade till sterila tuvmarker och enbackar. De gjorde vad de kunde. Boskapen drevs till
skogen, sådan den nu var här nere. Boskapsskötseln gick tillbaka.
I stället vände man sig till åkern.
I Dalarna och i Småland berätta stenhögar och stenmurar om
oändliga odlarmödor. Ekonomiskt sett vittna de om att folket hade
också annat att leva av – boskap, herrarbete, hemslöjd – men
att det var ont om åker. Till sist drevs man att odla i den stenbundna moränen. Det är en patetisk historia. Kvarlevorna falla i
ögonen. Många ha skrivit därom. Men ännu har ingen vågat sig
på att berätta den ekonomiskt sett långt viktigare historien om
hur åkern erövrade våra stora kornbodars vattenavlagrade leror.
Den tegskiftade byns kulturform hade sitt skede av jämvikt.
Jämvikten innebar en erfarenhetsmässigt bestämd balans mellan
åker och boskap, avvägd efter gödselbehovet. Ång är åkers moder.
När boskapsskötseln gick tillbaka rubbades denna balans. Men
åkern utvidgades ändå.
Här stå vi inför en gåta. Från 1620-talet till 1721 växte befolkningen från gissningsvis 850 000 a 900 000 till c:a 1120 000 i det
gamla Sverige, under nästa århundrade från nära 1 1/2 miljon, om
de från Danmark erövrade landskapen medräknas, till nära 2 1/2
miljon, alltså med cirka 30, resp. 70 Ofo.
Försörjningen med animaliska produkter försämrades med boskapsskötseln. De lägre klasserna drevos till en allt ensidigare
spannmålsdiet. De fingo det säkert sämre mot 1700-talets slut –
och ännu sämre under 1800-talets första decennier, då jordbrukets
underklasser proletariserades på allvar. Men spannmålsproduktionen måste ha ökats i rimlig proportion mot befolkningen. Ty någon
katastrof blev det inte – utom vid de värsta missväxterna. Till
en början gick det bra. Det var mark som ej förut burit säd som
lades under plogen. Men gödseln räckte ej till att underhålla jordens produktionskraft. Under 1800-talet hördes varnande röster.
30
———–~~~-~.-~”~-”
Våra gamla byar
De talade om rovdrift, om en extensiv s:rannmålsodling som utarmade jorden. Räddningen kom genom cirkulationsbruket, klöverodlingen på åkern, konstgödningen.
Herrgårdarna gingo i spetsen. Men också bönderna måste ha
ökat sin spannmålsproduktion. Det är tydligt att man överdrivit
de hinder tegskiftet innebar för jordbrukets utveckling. Men naturligtvis har det i hög grad hämmat omläggningen. Så mycket mer
som olägenheterna förvärrades genom folkökningen. Den tvang
till delning av gårdarna. Karl XI återupplivade och skärpte den
gamla besuttenhetslagstiftningen (ej under l;,l, mantal 1684). Men
man hade ingenstans att göra av folket. Föreskrifterna stannade
på papperet. Det blev värre, då en stark folkökning satte in efter
Karl XII:s krig. Samtidigt ändrades dock synpunkterna. Hattarna
ville industrialisera Sverige. Det behövdes mera folk, tidigare giften. Rikets styrka bestod, sades det, i »många näringslemmar».
1747 medgavs en friare hemmansklyvning. Den legaliserade till
stor del blott en utveckling som ej kunnat hejdas. Men den var
också ett utslag av en ny optimistisk befolkningspolitik.
Hemmansklyvningen var ett av skälen för en radikal skiftesreform. Det andra var tvånget att öka spannmålsodlingen. Torrläggningen genom landhöjningen fordrade en övergång till vidgad
åker. Efterfrågan på säd återspeglades i en relativt kraftigare
prisstegring på spannmål än på animaliska produkter. Det blev
också ekonomiskt lönande att plöja upp ängen och betesmarken.
storskiftet följde med logisk följdriktighet den friare jorddelningslagstiftningen i spåren (1749, 1757). Det är åter lärorikt att
minnas diskussionerna från Burgenland. Problemet var detsamma.
Inte heller i Sverige tänkte man ännu på att spränga byarna.
Man ville inom byorganisationens ram lägga ihop åktertegarna
till lämpligare ägofigurer. Reformen misslyckades dock. En viss
sammanläggning av åkrarna gjorde sitt gagn men man ryggade
tillbaka för verkligt radikala ingrepp. Parcellerna blevo alltjämt
för många. Och hemmansklyvningen sörjde för att de ökades.
Det blev nödvändigt att ta hårdare tag. ödesdigert nog kom det
nya initiativet från det landskap som är mest olikt redan Mellansverige, från Skåne. Rutger Maclean hör till dem som vi lärt oss
att beundra i skolan. Berättelsen om hur han enskiftade sitt gods
Svaneholm är välbekant. På den platta skånska slätten mötte han
inga andra hinder än människors naturliga kärlek till gamla kulturformer och mänskliga band. Varken som godsherre eller sjuttonhundratalsrationalist behövde han låta sig hejdas av så irra- 3- 513451 Svensk Tidskrift 1951 31
. ·.
Bertil Boethius
tionella ting. Trots sin abstrakta radikalism är han dock värd
mycket av det erkännande han fått. Den ekonomiska framgången
rättfärdigade hans hänsynslöshet. Och på den skånska slätten är
det så trångt att isoleringens faror inte hota.
Enskiftet på Svaneholm blev förebilden för enskiftesförordningarna (1803, 1804, 1807, 1812). Här funnos dock naturhinder. 1827 års
förordning om laga skifte modifierade skiftet efter dem, men endast efter dem. 1800-talets radikala skiftesreform har omskapat
landskapsbilden, då den upplöste byarna och tvang bönderna att
flytta ut. Den har också i grunden ändrat levnadssätt, sed och tro.
Jordbrukets framsteg de sista hundra åren ha varit enorma.
Det radikala skiftet har berett utrymme för dem. Därför har det
också krediterats för resultaten. Kanske har det fått tillgodoräkna
sig också förtjänster som det knappast har rätt till. Ingen har
på allvar ställt frågan, om inte cirkulationsbruk, foderproduktion
på inägorna, rationell kreatursskötsel, konstgödning, driftens mekanisering kunde ha slagit igenom även med en mindre radikal
jorddelningsreform. Däremot har man börjat debitera skiftesreformen för alla de utgifter och andra olägenheter som följt med
den glesa bebyggelsen, de stegrade, stundom prohibitiva kostnaderna för telefon- och elektricitetsanläggningar, vattenledningar
och andra förbättringar som kunna göras gemensamt vid en annan
bebyggelseform, de dryga kostnaderna för vägar, bristen på naturliga medelpunkter för affärs-, samlings- och kulturinrättningar
med åtföljande svårtillgänglighet, de långa skolvägarna och så
vidare. Och framför allt, allt fler tycka sig se att vår landsbygd
blivit andligen fattigare och mänskligt torftigare, då de traditionella förutsättningarna för samhälleligheten brötos ned. Då jag
upplevt den rikare och varmare mänskliga kontakten i syd- och
mellaneuropeiska byar och åkerbruksstäder har jag – liksom då
jag upplivat barndomsminnen från Dalabyarna-frågat mig: var
det nödvändigt att offra dessa mänskliga värden för att en tekniskt
nödvändig reform skall kunna genomföras med doktrinärt rätlinjig
rationalism.
Mitt syfte med denna framställning är att fästa uppmärksamheten på och förklara den fundamentala olikheten mellan svensk
och syd- och mellaneuropeisk landsbygd, i kulturlandskapets typ
och i livsformerna. Men det behövs ännu ett par tillägg för att
förklaringen av den svenska landsbygden av i dag skall bli all·
sidig.
I förbigående nämnde jag något om jordbrukets underklasser
32
Våra gamla byar
om de många som inte kunde få jord eller jord nog men måste
stanna kvar därför att de inte hade någon stans att ta vägen. Vi
kunna följa detta befolkningsskikt ända tillbaka till landskapslagarna. Men först under 1700-talets senare hälft började man på
allvar skönja det sociala problem som skulle bli det tidigare 1800-
talets svåraste, proletariseringen av jordbrukets underklasser. Från
många skildringar, ofta burna av mänsklig medkänsla och indigna”
tion, känna vi backstugorna, »tå»bebyggelsen i de stora byarna,
gatuhusen i Skåne, brevefolket (=bredvid-folket) i Södra Dalarna,
de fattiga torparna – det fanns torpare som redde sig bra också
-statarna och många andra. Problemet var i själva verket olösligt, tills emigrationen, industrialiseringen och städernas tillväxt
öppnade nya livsmöjligheter.
De jordlösas eller nästan jordlösas problem var endast den ena
sidan av bristen på jord, den andra var den fortsatta jordstyck,
ningen. Vi ha i våra dagar nått den punkt, då den desorganiserat
den radikala skiftesreformens resultat. Från tidigt 1800-tal har
det varit en konservativ önskedröm att bevara bondgårdarna fullsuttna, en barnafrom liberal tro att den egna torvans välsignelse
skulle lösa landsbygdens sociala och ekonomiska problem. Debatten mellan dessa åskådningar och deras växlande återspeglingar
i lagstiftningen är ett fängslande kapitel. Men livet gick sin gång,
styrt av starkare krafter. Brukningsdelarna voro 1865 240 400, nu
äro de 414 400. Av dem äro 28 %0/o högst 2 hektar, 54 %Ofo högst
5 hektar, 41,1 °/o äro ännu medelstora, mellan 5 och 30 hektar.
Liksom en gång plogen anmäler nu traktorn sina krav. Den är
anspråksfull. Den kan inte existera på så små brukningsdelar som
givit mången familj en torftig bärgning. Det är bakgrunden till
våra dagars hårdhänta reglering av ägoförhållandena på landet.
Numera är bybebyggelsen kanske bäst bevarad i Siljansdalen.
Men dess byar äro inte av samma karaktär som slättlandsbyarna.
Åtminstone sedan 1400-talet ha vi inte haft bönder i slättbygdens
mening i dessa trakter. Befolkningen har i avsevärd utsträckning
litat till vad som brukar kallas binäringar, herrarbete, hemslöjd
som närmat sig småindustri, handel. Därför att dessa möjligheter
att förtjäna funnits har befolkningen växt. Åkerjorden har blivit
allt knappare. Binäringarna som i regel saknades i slättbygderna
gjorde det möjligt att existera här även med ett litet stödjordbruk.
Men binäringarna övergingo inte till full sysselsättning. Därför
förutsatte de också detta stödjordbruk. Följden blev den enorma
jordstyckning som i århundraden utgjort ett problem för reforma- 33
Bertil BoiHhius
torer och lagstiftare. Naturligtvis var det också ett problem. Nödår
drabbade dubbelt hårt, när den egna jorden alltid var otillräcklig
och binäringarna blevo mindre givande just då de som bäst behövdes. Avsättningsområdena för arbete och slöjdalster ledo också
av missväxten. Det var dock mera tillfälliga kriser. Men vi ha
redan talat om hur de jordlösa och jordfattiga till sist proletariserades i de rikare landskapen, då befolkningen växte starkare än
landets näringar och jorden ej räckte. Alla tecken tyda på att
tillståndet i Siljansdalen då också blev mera pressat. Men denna
trakt slapp dock att se stora skaror proletariseras. Tack vare den
extrema jordmobiliseringen var det normalt att kunna få jord.
Och de som kunde falla tillbaka på egen jord bevarade lättare
mänsklig, ekonomisk och social självständighet i sitt mångskiftande förvärvsarbete. Det var en lösning av den svenska landsbygdens allmänna problem. Den var Siljansbygdens egen. Befolkningen skapade den jordmobilisering som i förening med övriga
förvärvsmöjligheter blev dess räddning – vid sidan av eller mot
lagstiftningen.
Jordbrukets renlevnadsmän ha i alla tider klagat över jordbrukets binäringar. Åkerns hävd försummades, hette det, för deras
skull. Med moderna ekonomiska uttryck skulle detta formuleras
så att jord anslogs för att möjliggöra andra näringar, t. ex.
transportväsendet, textil hemslöjd, distribution. Ibland blev jorden
mindre intensivt nyttjad. Om det var felaktigt eller inte beror
på det totala ekonomiska resultatet. Emellertid har det alltid funnits iakttagare som menat att den mångsidigare sysselsättningen
gjorde binäringarnas idkare vaknare, flitigare, livligare och företagsammare, att den var en dynamisk kraft som också befrämjade
jordbruket.
Siljansbygdens spannmålsförsörjning var alltid en allvarlig
fråga. Intet under därför att omdömena om dess jordbruk ofta,
kanske oftast, blevo hårda. Jorden måste vanhävdas, då tusentals
män och kvinnor drogo bort på arbets- och handelsresor. Men
också i detta specialfall stå omdömena oförmedlat mot varandra.
Hans Järta iakttog att den naturligen svaga åkerjorden i medelår,
även i öster- och Västerdalarna, gav högre eller åtminstone inte
ringare avkastning än i socknar av de södra, mera bördiga ibland
rikets landskap. Lika irrationellt var det på 1920-talet. Totalskörden tävlade med Östergötlands (1670/1690 kg per hektar).
Hans Järtas omdöme fälldes under den värsta ägosplittringstiden. Det stora skiftet pågick som bäst. I motsats mot skiftet i
34
V åra gamla byar
det övriga landet respekterade det de bebyggelseformer som framgått ur den historiska utvecklingen. Byarna sprängdes ej. Otvivelaktigt har skiftet gjort mycket gott. Det redde upp ett till synes
hopplöst kaos. Men man var inte nöjd med det. Ytterst drömde
man om att skapa om bygden till en regelrätt mellansvensk jordbruksbygd. Det lyckades som bekant inte. Ända fram till1881levde
en mycket stor del av Siljansdalens jordägare under hotet av ett
lagfäst besuttenhetskrav som skulle ha förjagat dem från torvan,
om det tillämpats. Så värst tryckande var kanske inte detta hot,
därför att bestämmelserna »icke blivit iakttagna eller kunnat
bringas i verkställighet». Bönderna fortsatte att lösa sina svårigheter genom att dela jorden som de gjort i alla tider. Men lagbestämmelserna spelade i alla fall en roll: de bidrogo väsentligt
till att trassla till förhållandena, eftersom jorddelningen gick på
sidan om lagen.
Nu håller man på att plåstra med jorddelningen igen. Jag hör
till dem som aldrig kunnat övertyga mig om det ekonomiskt berättigade i den miljonrullning som det nya skiftet satt igång.
Några hektar bli några hektar, hur man än lägger dem. En annan
sak vore om man kunde bilda fullständiga jordbruk. Det behövdes
bara att två tredjedelar av befolkningen flyttades bort. Man kunde
då förvandla en av de bygder där folktätheten är störst till en
normal, folkfattig mellansvensk jordbruksbygd. Kanske kunde det
sägas att de mångomskrivna ödegårdarna kring Siljan peka i den
riktningen.
Så säkert är det ändå inte att utvecklingen går i det spåret.
För någon tid sedan lästes i pressen en notis om en arbetare i
Rättvik som kommit så långt att han kunde köpa en egen stuga
med litet jord till. Men det fick han inte. Jorden skulle läggas ihop
med någon granngård för att bilda – inte ett fullständigt men
ett fullständigare jordbruk. Ännu lär frågan inte vara löst. Grannarna hinna inte med mera jord än de ha, därför att också de ha
annat arbete. Och deras fruar orka inte med flera kor. Men avgörandet visar att de uråldriga traditioner som kombinerat jordbruk med annat arbete åter skola rationaliseras bort. Den som levt
sig in i Dalarnas historia undrar om det skall lyckas denna gång.
Det funnes dock en annan utväg, att knyta an till den lösning
som genom århundraden visat sig svara mot bygdens verkliga
behov. Det är den friare jorddelningen som skarat det rikare samhälleliga liv, den rotfasthet i bygden och dess arv och den verkliga
jämlikhet som haft och ha hemortsrätt i de stora Dalabyarna.
35
NÅGRA SYNPUNKTER PÅ SKIFTESFÖRFATTNINGARNAS RADIKALISM
Av f’. d. ril<sarkivarien BERTIL BOETHIUS
I SEPTEMBER 1949 hölls en historikerkongress och arkivdag i
Wien. Spåren av krigets förödelse voro påträngande. Men wienarna
voro inte bara glada och vänliga som förr, de voro beslutna att leva
vidare och bygga upp. Den vetenskapliga arbetslusten var im~o?-
nerande, inte minst på det bebyggelsehistoriska området. Eljest
var kongressen som vanligt, många föredrag voro intressanta, men
föredragen voro för många. Det fanns inte plats för meningsutbyte. Samvaron gav mera, mest en bussutflykt till Burgenland.
Burgenland är ett gränslandskap. Ungerska magnater ha varit
feodalherrar där. Därför har det hört till Ungern. Men befolkningen är mest tysk. Efter första världskriget lades det till Österrike. Vår utflykt började med en rundblick från en liten kyrka
högt uppe: berg, allt högre vid horisonten, bördiga slätter, väldiga
åkerfält, här och där byar och små städer, imponerande borgar,
exotiskt och dock på något sätt välbekant. Jag fann snart vad det
var: slätten där nere såg ut som en karta över skånsk slätt före de
stora agrarreformerna.
Burgenland har ända till våra dagar bevarat den form för jorddelning som vi väl känna till från vår historia, tegskiftet, eller
som vi också säga, solskiftet. Hos oss modifierades denna jorddelningsform genom storskiftet på 1700-talet (1749, 1757), utplånades
genom enskiftet (1803, 1804, 1807, 1812) och laga skiftet (1827) på
1800-talet.
Tegskiftet kände ej gradering av jorden. För att få rättvisa
delades därför var åker och var äng proportionellt mot andelarna
i byn. Men delningssättet bestämdes av tekniken. För att slippa
vända så ofta då man plöjde delades åkern i långa jämnbreda
remsor, de tegar som givit skiftet dess namn.
Tegskiftet var ändamålsenligt, så länge delägarna inte voro så
många att parcellerna blevo för många och smala. I ett enkelt
och primitivt jordbruk betydde det inte mycket att man hade jord
1 Föredrag i Humanistiska förbundet i Falun.
25
Bertil Boethius
på några ställen. Inte heller var det en olägenhet att arbeta samtidigt i samma åker, vilket skiftesformen gjorde mest praktiskt.
Men detta var nödvändigt också av ett annat skäl. Åkrarna betades
efter skörden och ingen kunde hålla sina kreatur på sin teg.
Korna och hästarna gingo klöv om klöv, hov om hov. Därför måste
man skörda samtidigt. Bönderna måste alltså följas åt i årets
sysslor. Det gick bra i århundraden, så länge brukningssättet var
enhetligt, traditionsbundet. Men det blev ett hinder om någon ville
gå nya vägar. Och sent omsider, på 1700-talet, ändrades människornas sinnesförfattning.
Långt dessförinnan hade tegskiftet börjat desorganiseras genom
fortsatt jorddelning. Tegarna blevo för smala, jordlotterna för
många. Redan på 1400-talet började lagstiftningen motverka jordstyckningen genom besuttenhetskrav. Arviiisedvänjorna gjorde det
också. Bonden ville helst lämna gården stor och burgen åt en
son. Syster ärvde bara hälften mot broder. Man gifte också ihop
åkrarna. Men allt detta var palliativ. Folket växte och måste ha
jord.
Låt oss nu återvända till Burgenland. Det var fascinerande att
se tegskiftet i funktion, om också bara gneom bussfönstret. Landskapsbilden präglades av de långa raka tegarna i de väldiga
åkrarna, också av de smala. Det talades om åkerskiften som inte
voro två meter breda, om skogsskiften på 45 cm, där ett stort träd
kunde tillhöra tre ägare! Men landet var rikt – man förstod att
Burgenland kallas Wiens trädgård!
Så har landet vegeterat i århundraden. Men tekniken kräver
sitt. De långa tegarna hade passat för plogen. Nu pocka traktorerna på svängrum. Diskussionen om en ny jordfördelning, ett
radikalt skifte, var i full gång, i ämbetsverkens utlåtanden, i tidningar och broschyrer.
Vår färd gick vidare mellan borgar och andra sevärdheter. Mot
aftonen foro vi genom en stad, stor som Hedemora före de sista
årens nybebyggelse. Vi färdades längs den huvudgata kring vilken
staden växt upp, en naturlig medelpunkt, med affärer, banker,
skolor, kommunala byggnader, biografer- alldeles som i en normal svensk landsortsstad. Så öppnade sig en tvärgata mot slätten.
Den var full av kor som kommo hem från betet – längst bort
kanske herdar med hundar, vi sågo dem in.te, vi sågo blott korna
som stilla vankade uppför gatan och självmant gingo in var och
en i sin port. Ha borgarna så många korT Ja, d. v. s. de borgare
som äro yrkesjordbrukare, Ackerbiirger.
26
——————-~_,__.. ,._,_,.””””””’””—==-===”’——–’-=—-
’·
V åra gamla byar
Nästa stad: Ett krigshärjat torg- stadens musikkår som spelar
för de främmande gästerna – en trappa under ett bombat hus.
Vi visas ner: kongressen bänkas med stadens honoratiores i en
stor vinkällare med väldiga tunnor- en lokal alltså som naturligt
var en källare, inte ett kenotaf som stadshuskällaren i Stockholm,
där man byggt för en av stadens vackraste utsikter för att ge
källarstämning – men vintunnorna äro lika obefintliga som Birger
Jarl i den praktfulla graven utanför. Musikkåren spelade, borgmästaren höll tal. Han bad de främmande gästerna tacka för
gästfriheten genom att berätta att vinet i Burgenland är gott.
En vänlig kollega knackade mig i ryggen och viskade att det
också är farligt. Det märktes snart på kongressen att båda hade
rätt.
Jag berättar om detta för att söka fånga något av samhälleligheten och trivsamheten i de stora byar och små städer, där sydoch menaneuropas jordbrukare alltjämt få bo. De som i sydligare
länder stulit undan någon del av dagen från de stora kulturskatterna för att vila ut i lantlivets vardag bevara säkerligen starka
intryck av den livsvarma trevnaden i dylika samhällen.
Debatten om ett skifte som skulle göra slut på den oefterrättliga
jordfördelningen och skapa livsrum åt traktorerna var som sagt
i full gång. Den gav genljud i bussarna. Det föll sig naturligt
att berätta litet också om våra skiften, om den rationalism som
sprängt byarna och lagt bondens gård bekvämt mitt i hans ägor.
J ag har sällan haft mera oförstående, snarast skeptiska åhörare.
Inte menade jag väl ändå att vi förstört den livsform som ger livet
på landet dess trevnad och mänskliga värme. Intet syntes säkrare
än att det inte blir något enskifte eller laga skifte efter svensk
adertonhundratalsmodell i Burgenland.
Varför har det blivit det hos ossT Varför ha vi raserat sekelgamla
traditioner, slitit sönder sammanlevnadens band och skapat tråkigheten på landsbygden1
Kanske därför att vi äro vana att offra immateriella värden på
teknikens altare. Vad jag menar kan exemplifieras med ett enda
ord – Siljan.
Kanske får man också skylla på brännvinet- om vinet i Burgenland är farligt, är brännvinet ännu farligare och sällskapligheten mindre gemytlig vid brännvinsstånkan än vid ett glas vin
eller en sejdel öl.
Men rationalismen hade börjat gnata på byarnas sällskaplighet
långt innan brännvinet var nationaldryck. Redan gamle Per Brahe
27
Bertil Boethius
klagade över slöseri och försummade arbetsdagar, då han tänkte
på de samkväm som bönderna livade upp bystämmor eller grannarnas arbete åt varandra med. Så har det sedan låtit hela tidenända tills folklivsforskarna börjat förstå att det ibland kan behövas
ett avbrott i vardagens enahanda. Sedan kommer allt som blev
irrationellt, när tiden pockade på nya former. Det har gått för
våra byar som för våra s. k. vansinniga kungar – eftervärldens
bild av dem har formats av segrarnas agitation före, självförsvar
efter deras fall. Men också när det gäller byarna är det historiens
uppgift att förstå det förgångna utifrån dess egna förutsättningar.
En tid trodde man att byn var en gammal kommunistisk organisation. Den hade steg för steg vittrat sönder genom en individualism som till sist växt ut till enskild äganderätt. Men våra källor
ha inga spår av produktion för samfälld räkning, de berätta bara
om bönder som sådde och skördade för egen räkning, som hade
egna kor och nyttjade de gemensamma ägorna, byallmänningen,
för egen räkning till skogsfång, fiske, jakt och djurfång, som
malde sin egen säd på den skvaltkvarn, vilken grannar kanske
byggt gemensamt. Det fanns mycken kooperation i den gamla
byn: gemensam stängselskyldighet, gemensam vallning, notlag,
kvarnlag och mycket annat. Men det var kooperation, inte egendomsgemenskap och produktion för samfälld räkning.
En annan teori är mycket naturligare. Samlar-, jägar- och fiskarfolk kanske kunna slå ihjäl en främling som gör intrång på deras
marker, men näringsfångens natur förbjuder gränser som hindra
att en var söker fisken och villebrådet och samlar sina förnödenheter på de marker där naturen självmant bjuder dem. De produktiva fläckarna måste stå öppna för alla boplatsens invånare. Det
kan inte ha blivit mycket annorlunda, då man lärde av mera framskridna folk att hålla några tama djur hemma och hacka upp ett
litet stycke mark för att odla själv vid sidan av fångsten och samlandet. De byar vi känna från historisk tid äro inte mycket gamla,
kontinuerlig bebyggelse har inte spårats längre tillbaka än till
folkvandringstid, då boskapsskötsel och jordbruk i över tretusen
år funnits i vårt land. Men det var säkerligen ett ingenmansland
kring byn när den först togs upp. En mar… kunde ta för sig vad
han behövde, när han hackade upp en åker, när han drev kreaturen
i bet eller samlade hö, vass och löv till vinterfoder lika väl som i
annat samlande och i fångst. Markerna och deras håvorvoro dock
ej outtömliga. Förr eller senare måste det ha blivit nödvändigt
att hindra att en granne proportionsvis tog för sig mer än de
28
··….·~ … ~
V dra gamla byar
andra. Knappheten fordrade ett system av inskränkningar som
växte ut till bytvånget.
Åkrarna togos som sagt upp där man fann ett lämpligt stycke
mark. De kommo att ligga utan plan och ordning. Det var vad man
senare kallade att jorden låg i hamri och i fornskifte. Det kom
dock en tid då jordbruket utvecklats så att det krävde en rationellare jordfördelning. Det blev tegskiftet. Som så många andra
av de stora kulturframstegen var det ett lån från mera framskridna länder.
Ett av de intressantaste föredragen i Wien berättade om ett
storverk, en systematisk kartering av de gamla byarnas skiftesformer. Det har funnits två typer, en oregelbunden jordfördelning,
ett slags fornskifte, och ett strängt reglerat tegskifte. I vissa byar
har man spårat det oreglerade skiftet bakom tegskiftet. De österrikiska länderna ha koloniserats av tyskar i ganska sen tid, under
800- tillllOO-talen. Kolonisationen anses åtminstone delvis ha varit
planmässigt organiserad. Dess form var tegskiftet, det mera framskridna jordbrukets allmänna brukningsform.
Hos oss påbjöds tegskiftet i landskapslagarna, främst i Upplandslagen (1296). Det är frestande att leka med tanken att en
forskare skall finna en text som lagstiftarna följt. Men det är
ingen nödvändig teori. De andliga och världsliga stormän som
redigerade lagen visste säkerligen väl vad som brukades i föregångsländerna.
När vi tala om jordbruk, tänka vi i första hand på åkerbruket.
Det är anakronistiskt Boskapsskötseln dominerade säkerligen från
början. De som äro äldre ha kunnat se denna boskapsskötsel i full
livskraft, t. ex. i Dalarna och Norrland. Närmast byar och fäbodar
hävdades ängar och backslogar. Just nu se vi med vemod hur barrskogen lägger dessa marker under sig, hur den trycker sin mörkare
prägel på en friare och öppnare landskapsbild, som glatt oss med
lövträdens ljusa grönska och höstliga färgprakt. Myrslåtter och
fäbodar lade allt längre bort skog och fjäll under boskapsskötselns
domvärjo. Man har 1·ätt att tala om halvnomadiserande kulturformer.
Den extensiva utbredningen var skogs- och fjällbygdernas brukningsform, främmande för slättbygderna. Där smögo sig lövängarna -också de ett offer för den nya tidens teknik – kring byarna.
Viktigast voro också här sankmarkerna. Men man behövde inte
söka dem milsvitt omkring. Våra lerslätter ha lyfts ur havet genom
landhöjningen. I århundraden ha de legat som grunda slättsjöar
29
Bertil Boethius
och gräsrika kärrmarker. Det självväxande fodret har överflödat.
Byarna orienterade sig mot denna rikedom, med gårdar och små
åkrar på de torrare backarna runtomkring.
Men naturen vilar inte. En dramatisk historia utvecklade sig,
fastän så långsamt att vi först efteråt se sammanhanget i stycket.
Landhöjningen började torrlägg”a sankmarkerna. I århundraden
ha våra bönder tadlats för att de försummade ängsskötseln. Gustav
Vasas temperament angav tonen. I verkligheten kunde bönderna
inte göra mycket åt att landet höjde sig. Det var värst för dem
själva, då deras slåttrar och beten degenererade till sterila tuvmarker och enbackar. De gjorde vad de kunde. Boskapen drevs till
skogen, sådan den nu var här nere. Boskapsskötseln gick tillbaka.
I stället vände man sig till åkern.
I Dalarna och i Småland berätta stenhögar och stenmurar om
oändliga odlarmödor. Ekonomiskt sett vittna de om att folket hade
också annat att leva av – boskap, herrarbete, hemslöjd – men
att det var ont om åker. Till sist drevs man att odla i den stenbundna moränen. Det är en patetisk historia. Kvarlevorna falla i
ögonen. Många ha skrivit därom. Men ännu har ingen vågat sig
på att berätta den ekonomiskt sett långt viktigare historien om
hur åkern erövrade våra stora kornbodars vattenavlagrade leror.
Den tegskiftade byns kulturform hade sitt skede av jämvikt.
Jämvikten innebar en erfarenhetsmässigt bestämd balans mellan
åker och boskap, avvägd efter gödselbehovet. Ång är åkers moder.
När boskapsskötseln gick tillbaka rubbades denna balans. Men
åkern utvidgades ändå.
Här stå vi inför en gåta. Från 1620-talet till 1721 växte befolkningen från gissningsvis 850 000 a 900 000 till c:a 1120 000 i det
gamla Sverige, under nästa århundrade från nära 1 1/2 miljon, om
de från Danmark erövrade landskapen medräknas, till nära 2 1/2
miljon, alltså med cirka 30, resp. 70 Ofo.
Försörjningen med animaliska produkter försämrades med boskapsskötseln. De lägre klasserna drevos till en allt ensidigare
spannmålsdiet. De fingo det säkert sämre mot 1700-talets slut –
och ännu sämre under 1800-talets första decennier, då jordbrukets
underklasser proletariserades på allvar. Men spannmålsproduktionen måste ha ökats i rimlig proportion mot befolkningen. Ty någon
katastrof blev det inte – utom vid de värsta missväxterna. Till
en början gick det bra. Det var mark som ej förut burit säd som
lades under plogen. Men gödseln räckte ej till att underhålla jordens produktionskraft. Under 1800-talet hördes varnande röster.
30
———–~~~-~.-~”~-”
Våra gamla byar
De talade om rovdrift, om en extensiv s:rannmålsodling som utarmade jorden. Räddningen kom genom cirkulationsbruket, klöverodlingen på åkern, konstgödningen.
Herrgårdarna gingo i spetsen. Men också bönderna måste ha
ökat sin spannmålsproduktion. Det är tydligt att man överdrivit
de hinder tegskiftet innebar för jordbrukets utveckling. Men naturligtvis har det i hög grad hämmat omläggningen. Så mycket mer
som olägenheterna förvärrades genom folkökningen. Den tvang
till delning av gårdarna. Karl XI återupplivade och skärpte den
gamla besuttenhetslagstiftningen (ej under l;,l, mantal 1684). Men
man hade ingenstans att göra av folket. Föreskrifterna stannade
på papperet. Det blev värre, då en stark folkökning satte in efter
Karl XII:s krig. Samtidigt ändrades dock synpunkterna. Hattarna
ville industrialisera Sverige. Det behövdes mera folk, tidigare giften. Rikets styrka bestod, sades det, i »många näringslemmar».
1747 medgavs en friare hemmansklyvning. Den legaliserade till
stor del blott en utveckling som ej kunnat hejdas. Men den var
också ett utslag av en ny optimistisk befolkningspolitik.
Hemmansklyvningen var ett av skälen för en radikal skiftesreform. Det andra var tvånget att öka spannmålsodlingen. Torrläggningen genom landhöjningen fordrade en övergång till vidgad
åker. Efterfrågan på säd återspeglades i en relativt kraftigare
prisstegring på spannmål än på animaliska produkter. Det blev
också ekonomiskt lönande att plöja upp ängen och betesmarken.
storskiftet följde med logisk följdriktighet den friare jorddelningslagstiftningen i spåren (1749, 1757). Det är åter lärorikt att
minnas diskussionerna från Burgenland. Problemet var detsamma.
Inte heller i Sverige tänkte man ännu på att spränga byarna.
Man ville inom byorganisationens ram lägga ihop åktertegarna
till lämpligare ägofigurer. Reformen misslyckades dock. En viss
sammanläggning av åkrarna gjorde sitt gagn men man ryggade
tillbaka för verkligt radikala ingrepp. Parcellerna blevo alltjämt
för många. Och hemmansklyvningen sörjde för att de ökades.
Det blev nödvändigt att ta hårdare tag. ödesdigert nog kom det
nya initiativet från det landskap som är mest olikt redan Mellansverige, från Skåne. Rutger Maclean hör till dem som vi lärt oss
att beundra i skolan. Berättelsen om hur han enskiftade sitt gods
Svaneholm är välbekant. På den platta skånska slätten mötte han
inga andra hinder än människors naturliga kärlek till gamla kulturformer och mänskliga band. Varken som godsherre eller sjuttonhundratalsrationalist behövde han låta sig hejdas av så irra- 3- 513451 Svensk Tidskrift 1951 31
. ·.
Bertil Boethius
tionella ting. Trots sin abstrakta radikalism är han dock värd
mycket av det erkännande han fått. Den ekonomiska framgången
rättfärdigade hans hänsynslöshet. Och på den skånska slätten är
det så trångt att isoleringens faror inte hota.
Enskiftet på Svaneholm blev förebilden för enskiftesförordningarna (1803, 1804, 1807, 1812). Här funnos dock naturhinder. 1827 års
förordning om laga skifte modifierade skiftet efter dem, men endast efter dem. 1800-talets radikala skiftesreform har omskapat
landskapsbilden, då den upplöste byarna och tvang bönderna att
flytta ut. Den har också i grunden ändrat levnadssätt, sed och tro.
Jordbrukets framsteg de sista hundra åren ha varit enorma.
Det radikala skiftet har berett utrymme för dem. Därför har det
också krediterats för resultaten. Kanske har det fått tillgodoräkna
sig också förtjänster som det knappast har rätt till. Ingen har
på allvar ställt frågan, om inte cirkulationsbruk, foderproduktion
på inägorna, rationell kreatursskötsel, konstgödning, driftens mekanisering kunde ha slagit igenom även med en mindre radikal
jorddelningsreform. Däremot har man börjat debitera skiftesreformen för alla de utgifter och andra olägenheter som följt med
den glesa bebyggelsen, de stegrade, stundom prohibitiva kostnaderna för telefon- och elektricitetsanläggningar, vattenledningar
och andra förbättringar som kunna göras gemensamt vid en annan
bebyggelseform, de dryga kostnaderna för vägar, bristen på naturliga medelpunkter för affärs-, samlings- och kulturinrättningar
med åtföljande svårtillgänglighet, de långa skolvägarna och så
vidare. Och framför allt, allt fler tycka sig se att vår landsbygd
blivit andligen fattigare och mänskligt torftigare, då de traditionella förutsättningarna för samhälleligheten brötos ned. Då jag
upplevt den rikare och varmare mänskliga kontakten i syd- och
mellaneuropeiska byar och åkerbruksstäder har jag – liksom då
jag upplivat barndomsminnen från Dalabyarna-frågat mig: var
det nödvändigt att offra dessa mänskliga värden för att en tekniskt
nödvändig reform skall kunna genomföras med doktrinärt rätlinjig
rationalism.
Mitt syfte med denna framställning är att fästa uppmärksamheten på och förklara den fundamentala olikheten mellan svensk
och syd- och mellaneuropeisk landsbygd, i kulturlandskapets typ
och i livsformerna. Men det behövs ännu ett par tillägg för att
förklaringen av den svenska landsbygden av i dag skall bli all·
sidig.
I förbigående nämnde jag något om jordbrukets underklasser
32
Våra gamla byar
om de många som inte kunde få jord eller jord nog men måste
stanna kvar därför att de inte hade någon stans att ta vägen. Vi
kunna följa detta befolkningsskikt ända tillbaka till landskapslagarna. Men först under 1700-talets senare hälft började man på
allvar skönja det sociala problem som skulle bli det tidigare 1800-
talets svåraste, proletariseringen av jordbrukets underklasser. Från
många skildringar, ofta burna av mänsklig medkänsla och indigna”
tion, känna vi backstugorna, »tå»bebyggelsen i de stora byarna,
gatuhusen i Skåne, brevefolket (=bredvid-folket) i Södra Dalarna,
de fattiga torparna – det fanns torpare som redde sig bra också
-statarna och många andra. Problemet var i själva verket olösligt, tills emigrationen, industrialiseringen och städernas tillväxt
öppnade nya livsmöjligheter.
De jordlösas eller nästan jordlösas problem var endast den ena
sidan av bristen på jord, den andra var den fortsatta jordstyck,
ningen. Vi ha i våra dagar nått den punkt, då den desorganiserat
den radikala skiftesreformens resultat. Från tidigt 1800-tal har
det varit en konservativ önskedröm att bevara bondgårdarna fullsuttna, en barnafrom liberal tro att den egna torvans välsignelse
skulle lösa landsbygdens sociala och ekonomiska problem. Debatten mellan dessa åskådningar och deras växlande återspeglingar
i lagstiftningen är ett fängslande kapitel. Men livet gick sin gång,
styrt av starkare krafter. Brukningsdelarna voro 1865 240 400, nu
äro de 414 400. Av dem äro 28 %0/o högst 2 hektar, 54 %Ofo högst
5 hektar, 41,1 °/o äro ännu medelstora, mellan 5 och 30 hektar.
Liksom en gång plogen anmäler nu traktorn sina krav. Den är
anspråksfull. Den kan inte existera på så små brukningsdelar som
givit mången familj en torftig bärgning. Det är bakgrunden till
våra dagars hårdhänta reglering av ägoförhållandena på landet.
Numera är bybebyggelsen kanske bäst bevarad i Siljansdalen.
Men dess byar äro inte av samma karaktär som slättlandsbyarna.
Åtminstone sedan 1400-talet ha vi inte haft bönder i slättbygdens
mening i dessa trakter. Befolkningen har i avsevärd utsträckning
litat till vad som brukar kallas binäringar, herrarbete, hemslöjd
som närmat sig småindustri, handel. Därför att dessa möjligheter
att förtjäna funnits har befolkningen växt. Åkerjorden har blivit
allt knappare. Binäringarna som i regel saknades i slättbygderna
gjorde det möjligt att existera här även med ett litet stödjordbruk.
Men binäringarna övergingo inte till full sysselsättning. Därför
förutsatte de också detta stödjordbruk. Följden blev den enorma
jordstyckning som i århundraden utgjort ett problem för reforma- 33
Bertil BoiHhius
torer och lagstiftare. Naturligtvis var det också ett problem. Nödår
drabbade dubbelt hårt, när den egna jorden alltid var otillräcklig
och binäringarna blevo mindre givande just då de som bäst behövdes. Avsättningsområdena för arbete och slöjdalster ledo också
av missväxten. Det var dock mera tillfälliga kriser. Men vi ha
redan talat om hur de jordlösa och jordfattiga till sist proletariserades i de rikare landskapen, då befolkningen växte starkare än
landets näringar och jorden ej räckte. Alla tecken tyda på att
tillståndet i Siljansdalen då också blev mera pressat. Men denna
trakt slapp dock att se stora skaror proletariseras. Tack vare den
extrema jordmobiliseringen var det normalt att kunna få jord.
Och de som kunde falla tillbaka på egen jord bevarade lättare
mänsklig, ekonomisk och social självständighet i sitt mångskiftande förvärvsarbete. Det var en lösning av den svenska landsbygdens allmänna problem. Den var Siljansbygdens egen. Befolkningen skapade den jordmobilisering som i förening med övriga
förvärvsmöjligheter blev dess räddning – vid sidan av eller mot
lagstiftningen.
Jordbrukets renlevnadsmän ha i alla tider klagat över jordbrukets binäringar. Åkerns hävd försummades, hette det, för deras
skull. Med moderna ekonomiska uttryck skulle detta formuleras
så att jord anslogs för att möjliggöra andra näringar, t. ex.
transportväsendet, textil hemslöjd, distribution. Ibland blev jorden
mindre intensivt nyttjad. Om det var felaktigt eller inte beror
på det totala ekonomiska resultatet. Emellertid har det alltid funnits iakttagare som menat att den mångsidigare sysselsättningen
gjorde binäringarnas idkare vaknare, flitigare, livligare och företagsammare, att den var en dynamisk kraft som också befrämjade
jordbruket.
Siljansbygdens spannmålsförsörjning var alltid en allvarlig
fråga. Intet under därför att omdömena om dess jordbruk ofta,
kanske oftast, blevo hårda. Jorden måste vanhävdas, då tusentals
män och kvinnor drogo bort på arbets- och handelsresor. Men
också i detta specialfall stå omdömena oförmedlat mot varandra.
Hans Järta iakttog att den naturligen svaga åkerjorden i medelår,
även i öster- och Västerdalarna, gav högre eller åtminstone inte
ringare avkastning än i socknar av de södra, mera bördiga ibland
rikets landskap. Lika irrationellt var det på 1920-talet. Totalskörden tävlade med Östergötlands (1670/1690 kg per hektar).
Hans Järtas omdöme fälldes under den värsta ägosplittringstiden. Det stora skiftet pågick som bäst. I motsats mot skiftet i
34
V åra gamla byar
det övriga landet respekterade det de bebyggelseformer som framgått ur den historiska utvecklingen. Byarna sprängdes ej. Otvivelaktigt har skiftet gjort mycket gott. Det redde upp ett till synes
hopplöst kaos. Men man var inte nöjd med det. Ytterst drömde
man om att skapa om bygden till en regelrätt mellansvensk jordbruksbygd. Det lyckades som bekant inte. Ända fram till1881levde
en mycket stor del av Siljansdalens jordägare under hotet av ett
lagfäst besuttenhetskrav som skulle ha förjagat dem från torvan,
om det tillämpats. Så värst tryckande var kanske inte detta hot,
därför att bestämmelserna »icke blivit iakttagna eller kunnat
bringas i verkställighet». Bönderna fortsatte att lösa sina svårigheter genom att dela jorden som de gjort i alla tider. Men lagbestämmelserna spelade i alla fall en roll: de bidrogo väsentligt
till att trassla till förhållandena, eftersom jorddelningen gick på
sidan om lagen.
Nu håller man på att plåstra med jorddelningen igen. Jag hör
till dem som aldrig kunnat övertyga mig om det ekonomiskt berättigade i den miljonrullning som det nya skiftet satt igång.
Några hektar bli några hektar, hur man än lägger dem. En annan
sak vore om man kunde bilda fullständiga jordbruk. Det behövdes
bara att två tredjedelar av befolkningen flyttades bort. Man kunde
då förvandla en av de bygder där folktätheten är störst till en
normal, folkfattig mellansvensk jordbruksbygd. Kanske kunde det
sägas att de mångomskrivna ödegårdarna kring Siljan peka i den
riktningen.
Så säkert är det ändå inte att utvecklingen går i det spåret.
För någon tid sedan lästes i pressen en notis om en arbetare i
Rättvik som kommit så långt att han kunde köpa en egen stuga
med litet jord till. Men det fick han inte. Jorden skulle läggas ihop
med någon granngård för att bilda – inte ett fullständigt men
ett fullständigare jordbruk. Ännu lär frågan inte vara löst. Grannarna hinna inte med mera jord än de ha, därför att också de ha
annat arbete. Och deras fruar orka inte med flera kor. Men avgörandet visar att de uråldriga traditioner som kombinerat jordbruk med annat arbete åter skola rationaliseras bort. Den som levt
sig in i Dalarnas historia undrar om det skall lyckas denna gång.
Det funnes dock en annan utväg, att knyta an till den lösning
som genom århundraden visat sig svara mot bygdens verkliga
behov. Det är den friare jorddelningen som skarat det rikare samhälleliga liv, den rotfasthet i bygden och dess arv och den verkliga
jämlikhet som haft och ha hemortsrätt i de stora Dalabyarna.
35