Vardagsverktyg under förändring

Estetiskt språkverktyg, anser somliga. Andra tar det för ett vänsterotyg. Fördomarna mot poesin är många och trots att svensk poesi har en tradition av att vara en megaindustri är nyskrivna dikter numera praktiskt taget olästa. Vad beror det på?

Sverige tycks åka berg- och dalbana i sitt intresse för poesin som språklig uttrycksform. Det diskuteras bland annat under den här veckans sändning av litteraturprogrammet Babel i SVT 2. Där intervjuas poeten och akademieledamoten Katarina Frostenson. Hennes samtal med programledaren Daniel Sjölin rör sig kring poesin. De funderar kring Sverige som, måhända mer än andra, vetenskapligt land i den mån att litterära gåtor ständigt tycks krävas på svar. Frostenson antyder att språkestetiken därigenom lämnas därhän. Konsekvensen kan således bli att läsaren glömmer att poesi även handlar om ett avnjutande i sig av språket och orden.

Hennes resonemang är intressant och återfinns även i författaren och journalisten Ludvig Rasmussons studie från 2000 av svensk poesis upp- och nedgång. Han hävdar att medan tidningarna ger poesin relativt stort utrymme, är det få människor som läser nyutgivna diktsamlingar. Rasmusson tror att förklaring är att dagens poeter inte fullvärdigt fungerar som talesmän för sin tid eller att de inte skriver annat än det som angår poeterna själva.

Den frånvändhet som Frostenson och Rasmusson uttrycker behöver diskuteras. Poesitraditionen har länge haft, och bör fortsätta ha, sin naturliga plats i svenska språkets rum. I dag har utvecklingen lett oss till att kulturengagemang hamnar delat på elit- respektive massnivå. Poesin verkar (tyvärr) anses svårtillgänglig och abstrakt för människor i allmänhet.

Som germaniststudent vid Uppsala universitet valde jag att skriva min kandidatuppsats utifrån poeten Rainer Maria Rilke. Jag studerade översättaren Johannes Edfelts (i likhet med Katarina Frostenson var Edfelt poet och medlem av Svenska Akademien) tillvägagångssätt, när han på slutet av sjuttiotalet översatte Rilkes dikt ”Der Panther” från 1903. Där går jag bland annat in på tidsaspekten mellan dikten och dess översättning, vad det har för avgörande förändring på språket och frågar hur trogen översättaren bör/kan vara till originaldiktens form och språk.

Just tidsaspekten är också intressant som förklaring till poesins nedgång. När en dikt innehåller alltför många gåtor som kräver läsarens uppmärksamhet och tid, undvikes denne poesin till fördel för annan mer lättillgänglig läsning. Troligen är dagens ointresse för poesi endast en tillfällig trendavvikelse i en tid då vi helst verkar vilja läsa kriminalromaner. Möjligen vet vi att deckaren har ett antal gåtor för oss att lösa, snarare än att den bjuder på några överdrivet välsmakande språkkarameller.

Även om somliga anser att poesi är en uppstyltad form som skapar ett konstruerat avstånd till vardagssvenskan, är den viktig. Poesin lägger nämligen grund till ett förenande av språkkonservatism och samtidigt utmanande av nya former. I utmanandet av vårt språkliga vardagsverktyg är förhoppningen att poesitraditionen snart är på uppgång igen.

Katarina O´Nils är ledarskribent på Svenska Nyhetsbyrån.
Våren 2010 presenterade hon examensarbetet: Rilke in Übersetzungen. Eine kontrastive Übersetzungsanalyse des Gedichtes „Der Panther” von Rainer Maria Rilke und der schwedischen Übersetzung „Pantern“ von Johannes Edfelt, vid Uppsala universitet.
Foto: Rebecka O’Nils