Värderingar inte utan värde

Vi är produkter av vårt sammanhang – men inte dess fångar. Värderingar är föränderliga hos både nationer och individer. Det är därför det är så viktigt att vi slår vakt om de goda, skriver Amanda Wollstad, som menar att alla värderingar inte är likvärdiga.

Mustafa Panshiri är polis i Linköping och har sina rötter i Afghanistan. För tillfället är han tjänstledig, och ägnar sin tid åt att åka runt och tala med ensamkommande flyktingbarn – hans mål, berättar han i en utmärkt debattartikeln i Dagens Samhälle i veckan, är att hinna med Sveriges samtliga 290 kommuner innan han återgår till sin ordinarie tjänst i januari.

Han föreläser om sin egen resa – men också vad det innebär att leva i Sverige. Vilka lagar, regler och värderingar som gäller här. Hur de skiljer sig från de länder de nyanlända kommer ifrån.

För jo, det är faktiskt tämligen uppenbart att olika kulturer – generellt – har olika konsensus, klimat, bakgrund: värderingar.

Under åren i den europeiska studentpolitiken blev man tidvis chockad av hur olika vi – inom samma politiska gruppering, i gemenskapen EU – såg på saker och ting. På rättigheter, skyldigheter, stat, samhälle, yttrandefrihet, tolerans, individen.

Det räcker med att åka över bron för att inse att redan danskarna – generellt – har ett annorlunda debattklimat än vi – generellt – har, en annan syn på vad som är lämpligt att porträttera i det offentliga rummet, på barnuppfostran – ett antal ganska stora, grundläggande frågor. Långt ifrån alltid sämre, men annorlunda. Länder, områden, kulturer är olika, på gott och ont. Det är därför vi reser, det är därför det är berikande.

Det innebär inte att människor är för evigt fast i de värderingar de fick sig till livs som barn – då hade inga samhällen någonsin utvecklats. Det innebär inte att de ’svenska värderingarna’ alltid är överlägsna – Sverige hade sannolikt mått bra av ett lite danskare debattklimat, till exempel, och även om vårt individfokus har varit en frihetsreform på många sätt är familjesammanhållning, i den biologiska eller skapade familjen, ingenting att ta lätt på.

I sin artikel berättar Mustafa Panshiri om en ung, vältalig man från Afghanistan som själv drömmer om att bli polis. När frågan om diskrimineringslagstiftning och homosexuellas rättigheter kommer upp säger den unge mannen att det låter som en bra lag. Homosexuella kan ju inte rå för att de är som de är, det är ju en sjukdom. Dålig stämning och flackande blickar följer.

Men det behöver inte nödvändigtvis göra det. Inte om man inser att det inte är en speciellt konstig reaktion från en ung man uppväxt i Afghanistan.

Panshiri tyckte samma sak när han först kom till Sverige, precis som de flesta andra uppväxta i en kontext där detta är sanning – precis som de flesta svenskar tyckte för inte så väldigt många decennier sedan.

Det senare tenderar dessutom att användas som argument just mot tanken på svenska värderingar, en svensk kultur – det var inte så herrans länge sedan också det svenska samhället stämplade homosexualitet som sjukdom, utövade social kontroll över kvinnors umgänge och sexualitet, satte upp påbud och regler för när och var icke-kristna fick utöva sin religion.

Men just därför är de svenska värderingarna – den frihet, jämlikhet och öppenhet som vi ingalunda är ensamma om men som faktiskt präglar vårt samhälle just här, just nu – skyddsvärda. För att de är föränderliga, påverkbara, för att vi kämpat oss till dem och vunnit striden, men inte kriget. För att de är värda att försvara.

Det innebär inte att vi ska stänga några gränser, fysiska eller mentala, men det innebär att vi måste börja våga se de konflikter som faktiskt finns – och ta dem.

Även om det blir obekvämt. Och även om just att skapa dålig stämning nog får betraktas som synnerligen osvenskt.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift.