Varför alliansen måste tillåta marknadshyror

Allianspartierna har inte mod att utmana de privilegierades intressen. En tvårummare i en miljonprogramsförort till Stockholm kan ha samma hyra som en lika stor lägenhet på attraktiva Östermalm. Den reglerade hyresmarknaden är partiernas svek mot pensionärer, ungdomar och invandrare.

Tillgången till mat är allt för viktig för att lämnas till marknadens nycker. Därför behövs det kommunala matföretag som garanterar en stadig och jämnt fördelad produktion. Vidare måste priset på mat förhandlas fram mellan ”matmarknadens parter”. Vi kan inte acceptera ett pris på mjölk som överstiger tio kronor.

Någon som resonerade så skulle ses som en extremist, som någon som levt i en grotta sedan murens fall. Men när det gäller något som liksom mat tillhör livets nödvändigheter är det precis så argumentet lyder. Det handlar om bostäder, och särskilt hyresrätter.

Medan en rad liberaliseringar och avregleringar de senaste decennierna förvandlat Filip och Fredriks DDR-Sverige till ett ganska normalt liberaldemokratiskt och marknadsekonomiskt västland har marknaden för hyreslägenheter förblivit ett reglerat och korporativistiskt moras. Marknaden för hyresrätter är det gamla Sveriges sista bastion.

Hyrorna sätts i förhandlingar mellan de kommunala bostadsbolagen och Hyresgästföreningen. Utgångspunkten är inte hushållens betalningsförmåga, utan en förment neutral bedömning av bostadens värde, enligt principer från modernismens topp. Linoleumgolv värderas högre än ekparkett. Centralvärme väger tyngre än kakelugnar. En tvårummare i en miljonprogramsförort till Stockholm kan ha samma hyra som en lika stor lägenhet på attraktiva Östermalm. De nivåer som dessa ”parter” kommer fram till är sedan vägledande för privata hyresvärdar. På så sätt hålls hyrorna på en lägre nivå än vad de skulle ligga på om människor hade fått bestämma själva.

Konsekvenserna är kända och uppenbara. Det råder underutbud, det vill säga brist och köer. Värst är det i huvudstaden. Hela 276 000 personer står i bostadskö i Stockholm för att få tillgång till någon av de 200 000 hyresbostäder som finns. Väntetiden för en lägenhet i innerstaden varierar mellan nio och arton år. Att få en fyra i miljonprogramsområdet Hallonbergen tar 15 år.

De som drabbas är främst äldre, yngre och invandrare, enligt en rapport från Boverket. Dessa är alltså bostadsmarknadens outsiders. Samtidigt finns det en massa insiders, som sitter på åtråvärda kontrakt i attraktiva områden.

När regleringar förhindrar människor att genom fria utbyten själva kommer överens om priset på varor och tjänster uppstår det (nästan) alltid en svart marknad. Det är oerhört svårt att få miljoner individer att avstå från transaktioner som alla inblandade anser sig vinna på, särskilt om de upplevs som någorlunda rimliga ur moralisk synvinkel. I det här fallet är det tydligt att det förhåller sig så. Den svarta marknaden för hyresrätter i Stockholm beräknas omsätta 1,2 miljarder kronor. Omvandlingen till bostadsrätter är ett annat uttryck för att människor vill realisera det kapital som ett hyreskontrakt innebär.

Det är uppenbart att systemet är misslyckat ur såväl ekonomiska och sociala som moraliska perspektiv. Men sen är det här med politiken. En reform skulle innebära att hundratusentals innehavare av hyreskontrakt i attraktiva områden fick höjda hyror.

Det måste vara den enda förklaringen till att inte ett av enda av de fyra borgerliga partierna vågar verka för ett avskaffande av systemet. Endast fyra riksdagsledamöter, Annie Johansson och Fredrick Federley från Centern respektive Ulrika Karlsson och Hans Rothenberg från Moderaterna har motionerat om marknadshyror. I övrigt är det överslätanden och intellektuella krumbukter för hela slanten. Man har insett problemet och känner till lösningen, men vågar inte säga det högt.

På Folkpartiets hemsida i det närmaste skriker partiet att man är emot marknadshyror. Detta samtidigt som partiet skriver att ”hyressättningssystemet måste reformeras”. Kristdemokraterna skriver rakt ut att någon form av hyresreglering är nödvändig för att garantera hyresgäster ett besittningsskydd. Centern beskriver hur det nuvarande systemet skapat skevheter, brist och svarthandel, men är också noga med att påpeka att partiet inte är för marknadshyror.

Moderaterna är det parti som av tradition haft starkast marknadsinslag i sin politik, och på stämman 2003 klubbades ett förslag om att Sverige långsiktigt ska gå mot marknadshyror. Denna politik tar partiet numera avstånd ifrån. Så här står det på partiets hemsida: ”Moderaterna vill inte ha marknadshyror.”

Så är det när makt går före rätt. Allianspartierna har inte mod att utmana de privilegierades intressen. Inte ens det faktum att systemet underhåller en av de viktigaste socialdemokratiska stödorganisationerna, Hyresgästföreningen, som i valrörelsen 2006 annonserade mot Alliansen för miljontals kronor, verkar få borgerligheten att inse detta. Det är ynkligt.

Fredrik Segerfeldt är skribent och har utkommit med rapporten Den sista bastionen, om bostadspolitiken som nyligen presenterades vid ett seminarium på Ohlininstitutet.