Varför är det så svårt att förstå antisemitism?

Efter att SSU i Malmö i ett Förstamajtåg gick och vrålade “Krossa sionismen” har det för socialdemokraterna varit en lång och komplicerad process att medge att något fel kanske har skett. Först efter sex dagar kom något slags ursäkt, och då efter att frågan tillslut nått riksdagen. Varför har socialdemokratin så svårt med antisemitismen, undrar Klas Hjort.

Det som var uppenbart från början tar flera dagar för socialdemokraterna att förstå, och inte ens då ser man egentligen problemet, utan krishanterar.

Kvällsposten avslöjade i höstas att det fanns omfattande problem med SSUs Skånedistrikt. Bland bekymmer med ideologi och arbetsformer så förekom både homofobi och antisemitism. Skandalen rullades upp i ett 20-tal artiklar i KvP, och ledde bland annat till att MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, granskade förbundet. Myndighetens granskning kom den 8 maj. Där beslutades att SSU centralt visserligen anses ha vidtagit tillräckliga åtgärder, men att bristerna i Skåne är så stora att distriktet inte får räknas in i underlaget. Huruvida det kommer att ställas krav på återbetalning på grund av att man inte lever upp till demokratikriteriet beslutas i höst. Förhoppningsvis vägs årets första maj in i underlaget.

Centralt har SSU tagit avstånd från den “ramsan” som sjöngs, och den får inte längre sjungas. Att kalla det “ramsa” är märkligt i sig eftersom det är refrängen i en sång. Sången är skriven av Kofia, ett proggband som står extremvänstern nära. De två senaste skivorna de medverkat på är samlingsplattorna “(r)-arnas största hits”, utgiven av Kommunistiska partiet, och ”Framåt! För Palestinas befrielse”, utgiven av RKU. I skivans texthäfte finns ställningstaganden för Intifadan, den väpnade kampen mot Israel. Var gruppen står politiskt är omöjligt att missa om man lyssnar på texten. Där sjungs även:

“Och vi har kastat stenar på,
soldater och poliser.
Och vi har skjutit raketer,
mot våra fiender.
Och hela världen känner till vår kamp.”

Bara under förra helgen sköts hundratals raketer mot Israel. På grund bristande precision så skjuts de rakt mot städer. Mot civila. Eller som i sången: “mot våra fiender”. Detta förminskar SSU till en “ramsa”.

Amanda Borg, central kommunikationschef för SSU, citeras i Expressen: “Detta är en gammal ramsa som har funnits länge inom arbetarrörelsen och som framför allt handlar om förtrycket mot Palestina och ockupationsmakten där och ockupationspolitiken.”

Även om man lyckats undvika låten så borde det ringa en klocka när det vrålas “Krossa sionismen”. Sionism är den judiska rörelsen för att skapa en stat för det judiska folket. SAOB definierar begreppet som:

“politisk rörelse med syfte att i Palestina (l. i annat land) skapa en judisk nationalstat resp. (efter den judiska staten Israels grundande 1948) med syfte att stärka o. vidmakthålla denna stat.”

Att krossa sionismen måste då vara samma sak som att krossa Israel, och därmed skapa en enstatslösning. Att krossa den enda demokratin i Mellanöstern. SSUarna vill inte krossa Saudi, Assadregimen i Syrien, IS eller någon annan förtryckande diktatur. Ingenstans är det lättare i närområdet att vara homosexuell, att tillhöra en minoritet, vara kvinna än i Israel. Ändå är det Israel de vill krossa.

Tidigare nämndes att bland de problem som förra året uppdagades inom SSU i Skåne så förekom både antisemitism och homofobi. Läs den ursäkt som framförts, men föreställ er att det istället för antisemitism varit frågan om homofobi, eller hat mot någon annan minoritet. Det blir fort uppenbart att det inte handlar om någon vidare ursäkt.

”Vi är ledsna över att de judiska församlingarna och dess medlemmar tagit illa vid sig. Vi kommer därför inte sjunga denna ramsa mer. Vidare kommer SSU Skåne att uttrycka vår solidaritet med Palestina och kritik mot Israels orättfärdiga ockupation på andra sätt”

Man är ledsen för att folk tog illa vid sig. Men SSU har inte gjort fel. Både SSU och S nämner i sina ursäkter att man i fortsättningen ska formulera sin israelkritik på andra sätt. Man har inte gjort fel, utan sluntit lite med tungan.

Och problemen stannar inte i SSU. Tidigare har flera utländska organisationer uttryckt oro över judarnas situation i Malmö och politikens ovilja att lösa problemet. Mest uppmärksammade är de båda gånger som amerikanska UD skickat sändebud. Ett av dem konstaterade att det inte går att se in i dåvarande kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalus (S) hjärta, men att hans språk är antisemitiskt. Sändebudet träffade också den dåvarande ministern Erik Ullenhag som i ett pressmeddelande efteråt konstaterade att Reepalu försvårar arbetet mot antisemitism. Normalt borde en politisk karriär vara död ungefär där, och politiska partier brukar snabbt ta avstånd från rasism. Men antisemitism verkar vara något annat. Tvärtom fick Reepalu sedan förtroendet att leda en av de största politiska utredningarna under förra mandatperioden.

Feministiskt Initiativs Europaparlamentariker Soraya Post pratade nyligen om hur hon kontaktades av den “judiska lobbyn”. Ett begrepp som när SVT använde det fälldes av granskningsnämnden. I Europaparlamentet är socialdemokraterna och Feministiskt initiativ partikamrater, på samma sätt som M och KD är liksom C och L. Trots det så möts uttalandet med tystnad. Den mediala debatten handlar i stället om vilken tidning som först rapporterade detta. Återigen hade socialdemokraterna en chans att markera avstånd, men gjorde det inte.

Blickar vi ut i Europa så har brittiska Labour skakats av flera antisemitiska skandaler, och såväl parlamentsledamöter som borgmästare har lämnat partiet i protest. Ken Livingstone, fd borgmästare för Labour i London, stängdes av på grund av antisemitiska uttalanden och valde senare att avgå.

I en valrörelse där socialdemokraterna försöker utmåla sig som en motkraft, om inte den enda motkraften, mot rasism i Europa är det tyst om problemen hos systerpartiet i Storbritannien. Fokus ligger istället på Ungern och Polen, länder Sverige till skillnad mot det vänskapligt sinnade Storbritannien har liten chans att påverka.

Roten till problemet ligger nog nära det vi ser i Europavalet. Socialdemokratin ser sig själva som en kraft mot rasism. Rasism är i sin tur något vita gör mot andra. Antisemitismen reduceras till ett element inom högerextremismen. Och eftersom rörelsen är god, tar avstånd från högerextremism och judar inte uppfattas som rasifierade så är det fritt fram.

Ilan Ben-Dov, Israels ambassadör i Sverige, skriver i en artikel i KvP om hur han som nybliven ambassadör försökte få till ett samtal med SSU, men att de tackade nej. Han skriver :“Vi sträckte ut vår hand – och den avvisades. Fientligheten och hatet mot den judiska staten visade sig vara starkare än viljan till dialog.”

Jämför med hur en annan ledande socialdemokrat, riksdagsledamoten Hillevi Larsson, poserade med ett pris i form av en karta där Israel var utplånat. Hennes försvar var att organisationen som gav henne priset stödde Fatah. Med Fatah kan man både ha dialog och utbyten, medan man inte ens talar med Israel. Detta trots att frågor som normalt är viktiga för SSU – jämställdhet, minoriteter, HBT och miljö – är frågor där man står Israel nära, men väldigt långt från Fatah.

Socialdemokraterna begriper uppenbart inte fenomenet antisemitism och får därför väldigt svårt att hantera det. Socialdemokratin behöver bemöta problemen inom partiet på högsta nivå, och tydligt markera att de tar avstånd. Samtidigt måste de klargöra att Israel har rätt att existera. Om partiet inte hanterar detta snarast finns en uppenbar risk att kommer problemet förvärras. Framförallt måste socialdemokratin förstå och acceptera att antisemitism är en form av rasism.

Klas Hjort är fri debattör