Varför ej svensk historisk film
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VARFÖR EJ SVENSK
HISTORISK FILM?
Av förste mce talmannen, trädgårdsmästare
KARL MAGNUSSON, Skövde
DEN svenska filmen har haft sin glanstid, måhända i viss mån
betingad av en för det dåvarande mindre kräsen och fordrande
.smak hos allmänheten, men också främjad av att de filmatiskt
:Starka svenska litteraturalsterna lågo färdiga att utnyttja; det
räcker att härvid erinra om Selma Lagerlöfs diktning. Svensk
films resurser gent emot utländsk var därjämte före talfilmens tillkomst mer jämförbara – de stora språkområdena innebära uppenbarligen för talfilmen ett så avsevärt försteg i konkurrensen, att
redan därigenom filmen från ett litet språkområde blivit så betänkligt handieapad att man därifrån näppeligen kan vedervåga
·den ekonomiska risk, som inspelningen av en dyrbar utstyrselfilm
alltid innebär. Detta utesluter dock ej möjligheten för svensk
film att bättre än som under senare år varit fallet hävda sig i
konkurrensen.
Det ligger otvivelaktigt en viss sanningskärna i det omdöme,
;som man ständigt möter från vår ungdom:- »Svensk film ja, det
är väl ingenting att se.» Omdömet må vara i viss mån överdrivet
·och motsäges av den i många fall avsevärda publiktillströmningen till enstaka svenska filmer, i viss mån dock mera orsakad
av en långt driven biohunger än av filmernas publikdragande
-kraft. Några egentliga »schlager» jämförliga med exempelvis
»Körkarlen» eller »Jerusalem» har dock de senare årens svenska
film icke förmått uppvisa, om beroende på bristande filmtext eller
’svagare regi och svagare skådespelare eller på samtliga dessa orsaker vågar jag icke avgöra.
Det förefaller en utomstående råda verklig brist på goda filmuppslag och filmförfattare-en brist som nog delvis spåras även
utanför vårt språkområde. Det till äckel odlade och moraliskt
upplösande uppslaget om mans och kvinnas otrohet mot varandra,
()ffi det stora arv, som oväntat ramlar ner på filmhjälten, om
145
-i:’
Karl Magnusson
Celestin och Floridor etc. går att begagna någon eller några.
gånger, men ständigt upprepat blir det övermåttan tramsigt. Det
må nu vara, att uppslagen för verkligt dramatisk handling och
dramatiskt liv äro i hög grad utnyttjade och svårfunna. Men även
enklare uppslag kunna ge en njutbar film, om handlingen icke·
göres för naivt orimlig och regien ej låter spelet allt för mycket
avvika från levande livet. Ofta syndas så uppenbart häremot, att
åskådaren måste göra den reflexionen: Så går det dock inte till
i levande livet.
Det må vara tillåtet illustrera detta med en kritisk granskning
av en av den senaste säsongens mest sedda och relativt välvilligt
bedömda svenska filmer – filmen »Den blomstertid».
Om en landsortsbo – och filmen spelas ju helt i landsortsmiljö – ställdes inför ett prov att gissa sig till den manliga
huvudpersonens borgerliga yrke, skulle han utan tvekan gissa på
skräddare men däremot knappast tänka på klockare, detta oberoende av att huvudpersonen sysslar lite med musik, men det gör
understundom även en skräddare. Filmens präst är så långt ifrån
dagens prästtyp, att han tvärtom i hela sitt uppträdande och tal
verkar lika föråldrad som den prästkrage han bär eller som pjä-
sens ålderdomliga cylinder. Persontyp och uppträdande skulle
möjligen passa in på åttiotalet men absolut icke i dag – jag
erinrar blott om den absolut föråldrade orationen. Så tala icke
våra dagars präster. Lärarinnetypen har många riktiga drag, men
det kvinnliga tecknas fullständigt fel, när den gott viljande men
melankoliska och förgrämda kvinnan under den något besynnerliga scenen vid bildandet av ungdomsföreningen plötsligt slår över
till en hård, lugn, befallande och beräknande kvinna, i stället för
att på kvinnosed slå över i hysteri.
Regissör och aktör måtte sakna varje aning om hur det går till
vid ett rejält svenskt bondslagsmåL För den, som sett eller varit
med om ett sådant, är det övermåttan löjligt och förbluffande,
när den »slakhasade» och ej så litet timide klockaren, sedan han
stärkt sig med en »slurk» brännvin, med stora steg marscherar
utåt vägen och där träffar fyra stycken kraftiga bonddrängar sittande på gärdesgården och överlag ger dessa en »sittopp», så att
de ramla ner på marken och bli -liggande. Även om han samlat
humör för sådant, är hans örfil ingalunda av den styrka, att någon
därför »ramlat från stättan» men, även om så skett, skulle denne
sannerligen inte legat stilla och låtit kamraterna en efter en miss- 146
Varför ej svensk historisk film?
handlas utan ögonblickligen sprungit upp med ropet, »är du förbannad klockare», och hanterat denne så pass omilt, att han varken
den månaden eller nästa utan kryckor gått i brudstol med lärarinnan. – Skulle filmen förlorat på lite med realitet i inspelningen~
År det en sorglig nedärvd vana eller på grund av lättheten att
spela sådana scener, vilket gör att dryckesscener i regel framställes särdeles naturtroget på svensk scen. Den druckne sjömannens roll i filmen brister sannerligen inte i realism. Likaså må
det – i detta fall till berömmelse – erkännas, att hans gamla
mor spelas med mycken och äkta känsla. Om slutscenen med folkskocken, som kommer för att frivilligt gräva grunden till nya
föreningslokalen, är endast att anmärka, att så beter sig en skara
höns, som nyss sluppit ut på sopbacken, där den ena sprätter igen
vad den andra nyss sprättat upp, men icke förståndigt och metodiskt arbetande lantfolk.
Säkerligen skulle filmen blivit långt mera njutbar, inspelad med
ett mera troget återgivande av levande livet. Amerikanska överdrifter passa illa för svensk film; vi ha lyckligtvis börjat komma
ifrån den oart, då polis- och militärmakt endast återgavs i karikerad form, vrångbilder som voro i hög grad osanna och endast
för vulgäruppfattningen roande.
Man bör räkna med filmen som en bestående och verkningsfull
faktor i vårt folks och ej minst i vår ungdoms fostran och i dess
nöjesliv. Det är då en angelägenhet av icke ringa vikt, att det
skapas en god film i den mån vi därutinnan förmå påverka eller
nyskapa. Möjligheter därtill saknas dessbättre icke.
Personfilmen och den historiska filmen har i någon utsträckning odlats av våra filmbolag men knappast med större framgång. Om orsakerna härtill vågar jag icke ge något omdöme, blott
en fråga: Har tillräckligt intresse, kapital och handlag offrats på
uppgiften~
De försök som i tidigare skede genomfördes för skapande av
filmer med motiv ur Sveriges historia undandraga sig mitt omdöme, helt enkelt emedan jag därav intet sett – filmen låg den
tiden utanför mitt intresse. Måhända skulle aock en nyinspelning
om Engelbrekt och Gustav Vasa gärna med inläggande av i vår
barndom ännu som sanna ansedda, av historikerna senare betvivlade, historierna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna vara värt
ett försök. Olaus Petri, Nils Dacke, Olov Rudbeck, Lasse Lucidor
147
.-~ …
Karl Magnusson
»den olycklige» eller Gustaf Mauritz Armfelt–för att taga några.
exempel- borde vara goda filmgestalter, om blott värdiga skådespelare och fullmogen regi finnes. Ansatsen med John Ericsson,
med Victor Sjöström i huvudrollen, slog väl ut och manar till
efterföljd, för att inte tala om det intresse, vilket filmer sådana
som Pasteur, Zola etc. samlat. Å ven för musikfilmer finnes mycket
svenskt historiskt stoff.
Ett hittills, såvitt mig är bekant, alldeles obearbetat filmområde
är de stora svenska folkrörelserna såsom nykterhets- och väckelserörelserna, särskilt de sist nämnda. Men då jag nämner dessa är
det icke utan bävan- jag skulle för intet i världen ha velat fästa
uppmärksamheten härpå, om det resulterade i undermåliga icke
allvarligt fattade eller de stora ämnena ej fullt värdiga filmer.
Men den stora, ja skriande, både andliga och lekamliga nöd, som
föregick dessa rörelser, det grepp om och den rörelse i folksjälen,
som väckelsen medförde, den andliga och lekamliga lyftning, som
växte fram ur denna, voro av den mest genomgripande betydelse
för vårt folk och – detta sagt ur filmsynpunkt – av stor dramatisk kraft. Så kan Lars Levi Loostadius märkliga levnadsbana,
hans kamp mot superi och förfall, hans förakt för jordisk vällevnad och hans hädanfärd, vilande på en björnfäll i Pajala ytterst
torftiga prästgård, göras till ett filmepos som få. Men jag betonar ånyo- vi röra oss här på i viss mån helig mark- en inspelning av sådana motiv måste ske med pietet och inlevelse.
– Det händer någon gång att en talare ber om tillgift för att ha
vågat uppträda i diskussionen. En sådan känsla tränger sig i viss
mån författaren in på livet, när han dristat sig taga till orda i
detta svårbedömda ärende utan annan kompetens än en smula
sunt förnuft och lite kritiskt sinne, men därjämte driven av en
önskan, ej minst för vår ungdoms del, att en god svensk film utan
förkonstlingskultur och sedlig slapphet må framväxa. Men skall
detta syfte nås, då kräves ej minst hos regi och skådespelare en
ingående kännedom om svenskt folkliv och kynne- ej blott som
nu synes vara fallet om vissa blaserade stadsbors – samt förmåga och vilja att återge detta, förmåga att ösa djupt ur de rikedomar, som det svenska folkets liv och historia innehåller. Därutinnan har mycket brustit.
148
HISTORISK FILM?
Av förste mce talmannen, trädgårdsmästare
KARL MAGNUSSON, Skövde
DEN svenska filmen har haft sin glanstid, måhända i viss mån
betingad av en för det dåvarande mindre kräsen och fordrande
.smak hos allmänheten, men också främjad av att de filmatiskt
:Starka svenska litteraturalsterna lågo färdiga att utnyttja; det
räcker att härvid erinra om Selma Lagerlöfs diktning. Svensk
films resurser gent emot utländsk var därjämte före talfilmens tillkomst mer jämförbara – de stora språkområdena innebära uppenbarligen för talfilmen ett så avsevärt försteg i konkurrensen, att
redan därigenom filmen från ett litet språkområde blivit så betänkligt handieapad att man därifrån näppeligen kan vedervåga
·den ekonomiska risk, som inspelningen av en dyrbar utstyrselfilm
alltid innebär. Detta utesluter dock ej möjligheten för svensk
film att bättre än som under senare år varit fallet hävda sig i
konkurrensen.
Det ligger otvivelaktigt en viss sanningskärna i det omdöme,
;som man ständigt möter från vår ungdom:- »Svensk film ja, det
är väl ingenting att se.» Omdömet må vara i viss mån överdrivet
·och motsäges av den i många fall avsevärda publiktillströmningen till enstaka svenska filmer, i viss mån dock mera orsakad
av en långt driven biohunger än av filmernas publikdragande
-kraft. Några egentliga »schlager» jämförliga med exempelvis
»Körkarlen» eller »Jerusalem» har dock de senare årens svenska
film icke förmått uppvisa, om beroende på bristande filmtext eller
’svagare regi och svagare skådespelare eller på samtliga dessa orsaker vågar jag icke avgöra.
Det förefaller en utomstående råda verklig brist på goda filmuppslag och filmförfattare-en brist som nog delvis spåras även
utanför vårt språkområde. Det till äckel odlade och moraliskt
upplösande uppslaget om mans och kvinnas otrohet mot varandra,
()ffi det stora arv, som oväntat ramlar ner på filmhjälten, om
145
-i:’
Karl Magnusson
Celestin och Floridor etc. går att begagna någon eller några.
gånger, men ständigt upprepat blir det övermåttan tramsigt. Det
må nu vara, att uppslagen för verkligt dramatisk handling och
dramatiskt liv äro i hög grad utnyttjade och svårfunna. Men även
enklare uppslag kunna ge en njutbar film, om handlingen icke·
göres för naivt orimlig och regien ej låter spelet allt för mycket
avvika från levande livet. Ofta syndas så uppenbart häremot, att
åskådaren måste göra den reflexionen: Så går det dock inte till
i levande livet.
Det må vara tillåtet illustrera detta med en kritisk granskning
av en av den senaste säsongens mest sedda och relativt välvilligt
bedömda svenska filmer – filmen »Den blomstertid».
Om en landsortsbo – och filmen spelas ju helt i landsortsmiljö – ställdes inför ett prov att gissa sig till den manliga
huvudpersonens borgerliga yrke, skulle han utan tvekan gissa på
skräddare men däremot knappast tänka på klockare, detta oberoende av att huvudpersonen sysslar lite med musik, men det gör
understundom även en skräddare. Filmens präst är så långt ifrån
dagens prästtyp, att han tvärtom i hela sitt uppträdande och tal
verkar lika föråldrad som den prästkrage han bär eller som pjä-
sens ålderdomliga cylinder. Persontyp och uppträdande skulle
möjligen passa in på åttiotalet men absolut icke i dag – jag
erinrar blott om den absolut föråldrade orationen. Så tala icke
våra dagars präster. Lärarinnetypen har många riktiga drag, men
det kvinnliga tecknas fullständigt fel, när den gott viljande men
melankoliska och förgrämda kvinnan under den något besynnerliga scenen vid bildandet av ungdomsföreningen plötsligt slår över
till en hård, lugn, befallande och beräknande kvinna, i stället för
att på kvinnosed slå över i hysteri.
Regissör och aktör måtte sakna varje aning om hur det går till
vid ett rejält svenskt bondslagsmåL För den, som sett eller varit
med om ett sådant, är det övermåttan löjligt och förbluffande,
när den »slakhasade» och ej så litet timide klockaren, sedan han
stärkt sig med en »slurk» brännvin, med stora steg marscherar
utåt vägen och där träffar fyra stycken kraftiga bonddrängar sittande på gärdesgården och överlag ger dessa en »sittopp», så att
de ramla ner på marken och bli -liggande. Även om han samlat
humör för sådant, är hans örfil ingalunda av den styrka, att någon
därför »ramlat från stättan» men, även om så skett, skulle denne
sannerligen inte legat stilla och låtit kamraterna en efter en miss- 146
Varför ej svensk historisk film?
handlas utan ögonblickligen sprungit upp med ropet, »är du förbannad klockare», och hanterat denne så pass omilt, att han varken
den månaden eller nästa utan kryckor gått i brudstol med lärarinnan. – Skulle filmen förlorat på lite med realitet i inspelningen~
År det en sorglig nedärvd vana eller på grund av lättheten att
spela sådana scener, vilket gör att dryckesscener i regel framställes särdeles naturtroget på svensk scen. Den druckne sjömannens roll i filmen brister sannerligen inte i realism. Likaså må
det – i detta fall till berömmelse – erkännas, att hans gamla
mor spelas med mycken och äkta känsla. Om slutscenen med folkskocken, som kommer för att frivilligt gräva grunden till nya
föreningslokalen, är endast att anmärka, att så beter sig en skara
höns, som nyss sluppit ut på sopbacken, där den ena sprätter igen
vad den andra nyss sprättat upp, men icke förståndigt och metodiskt arbetande lantfolk.
Säkerligen skulle filmen blivit långt mera njutbar, inspelad med
ett mera troget återgivande av levande livet. Amerikanska överdrifter passa illa för svensk film; vi ha lyckligtvis börjat komma
ifrån den oart, då polis- och militärmakt endast återgavs i karikerad form, vrångbilder som voro i hög grad osanna och endast
för vulgäruppfattningen roande.
Man bör räkna med filmen som en bestående och verkningsfull
faktor i vårt folks och ej minst i vår ungdoms fostran och i dess
nöjesliv. Det är då en angelägenhet av icke ringa vikt, att det
skapas en god film i den mån vi därutinnan förmå påverka eller
nyskapa. Möjligheter därtill saknas dessbättre icke.
Personfilmen och den historiska filmen har i någon utsträckning odlats av våra filmbolag men knappast med större framgång. Om orsakerna härtill vågar jag icke ge något omdöme, blott
en fråga: Har tillräckligt intresse, kapital och handlag offrats på
uppgiften~
De försök som i tidigare skede genomfördes för skapande av
filmer med motiv ur Sveriges historia undandraga sig mitt omdöme, helt enkelt emedan jag därav intet sett – filmen låg den
tiden utanför mitt intresse. Måhända skulle aock en nyinspelning
om Engelbrekt och Gustav Vasa gärna med inläggande av i vår
barndom ännu som sanna ansedda, av historikerna senare betvivlade, historierna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna vara värt
ett försök. Olaus Petri, Nils Dacke, Olov Rudbeck, Lasse Lucidor
147
.-~ …
Karl Magnusson
»den olycklige» eller Gustaf Mauritz Armfelt–för att taga några.
exempel- borde vara goda filmgestalter, om blott värdiga skådespelare och fullmogen regi finnes. Ansatsen med John Ericsson,
med Victor Sjöström i huvudrollen, slog väl ut och manar till
efterföljd, för att inte tala om det intresse, vilket filmer sådana
som Pasteur, Zola etc. samlat. Å ven för musikfilmer finnes mycket
svenskt historiskt stoff.
Ett hittills, såvitt mig är bekant, alldeles obearbetat filmområde
är de stora svenska folkrörelserna såsom nykterhets- och väckelserörelserna, särskilt de sist nämnda. Men då jag nämner dessa är
det icke utan bävan- jag skulle för intet i världen ha velat fästa
uppmärksamheten härpå, om det resulterade i undermåliga icke
allvarligt fattade eller de stora ämnena ej fullt värdiga filmer.
Men den stora, ja skriande, både andliga och lekamliga nöd, som
föregick dessa rörelser, det grepp om och den rörelse i folksjälen,
som väckelsen medförde, den andliga och lekamliga lyftning, som
växte fram ur denna, voro av den mest genomgripande betydelse
för vårt folk och – detta sagt ur filmsynpunkt – av stor dramatisk kraft. Så kan Lars Levi Loostadius märkliga levnadsbana,
hans kamp mot superi och förfall, hans förakt för jordisk vällevnad och hans hädanfärd, vilande på en björnfäll i Pajala ytterst
torftiga prästgård, göras till ett filmepos som få. Men jag betonar ånyo- vi röra oss här på i viss mån helig mark- en inspelning av sådana motiv måste ske med pietet och inlevelse.
– Det händer någon gång att en talare ber om tillgift för att ha
vågat uppträda i diskussionen. En sådan känsla tränger sig i viss
mån författaren in på livet, när han dristat sig taga till orda i
detta svårbedömda ärende utan annan kompetens än en smula
sunt förnuft och lite kritiskt sinne, men därjämte driven av en
önskan, ej minst för vår ungdoms del, att en god svensk film utan
förkonstlingskultur och sedlig slapphet må framväxa. Men skall
detta syfte nås, då kräves ej minst hos regi och skådespelare en
ingående kännedom om svenskt folkliv och kynne- ej blott som
nu synes vara fallet om vissa blaserade stadsbors – samt förmåga och vilja att återge detta, förmåga att ösa djupt ur de rikedomar, som det svenska folkets liv och historia innehåller. Därutinnan har mycket brustit.
148