Varför får Heidenstam inte vara den han är?

Per I. Gedin
Varför får Heidenstam inte vara den han är?
Lind & Co 2011

En av nittiotalisterna som är minst ihågkommen idag är Verner von Heidenstam. Eller snarare: de gånger man lyfter fram honom är det oftast negativa åsikter som får fritt spelrum.

Heidenstams prosa och lyrik har till stora delar försvunnit från vardagen, något som innan hans död ansågs vara omöjligt. Varför har det blivit så här? Per I Gedin visar i sin biografi Verner von Heidenstam. Ett liv och i sin nya bok Varför får Heidenstam inte vara den han är?, delar av den kritik som har färgat bilden av nationalskalden. Det är delvis ny forskning som lyfts fram om denna intressanta gestalt i svensk kulturliv.

För den borgerliga självbilden blev han försvararen. För den framväxande vänstern och socialdemokratin förknippades han med allt det onda som ”högern” höll varmt; försvaret av konungamakten, militarismen med mera.

Denna gestaltning av honom är dock till stora delar inte sann när man bemödar sig att läsa hans texter. Gedin lyfter mycket riktigt upp den, till stora delar komplexa, gestalt som Heidenstam egentligen var. Heidenstam själv brydde sig aldrig om etiketter, något som efter Strindbergfejden när han slutade att skriva, gjorde hans författarskap öppet för tolkningar.

Strindbergfejden började som en debatt om bilden av Karl XII i Afton-Tidningen 1910 men utvecklades till en allmän attack mot Sven Hedin, Svenska Akademien och i synnerhet den gamle vännen Verner von Heidenstam. August Strindberg, som så många gånger tidigare, kände sig förbisedd av den etablerade litteraturen och dess försvarare. Det sparades inte på krutet och Strindberg lyckades reta i princip alla, utom den unga socialdemokratin, där han i radikalare kretsar blev till den hjälte man letat efter.

Strindbergfejden blev en strid som kom att pågå under flera år och som på många sätt har präglat bilden av den karolinske kungen. Den som kom att föra Heidenstams talan var Fredrik Böök, en vän vars vänskap på mer än ett sätt har solkat författarens minne.

Den då unge litteraturvetaren Fredrik Bööks karriär som den store smakdomaren påbörjades här. Böök, som var en stor Tysklandsvän och ännu större vän av Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933, kom att redan i unga år göra sig en karriär som konservativ. Han efterträdde senare Oscar
Levertin som kritiker i Svenska Dagbladet och blev slutligen ledamot av Svenska Akademien.

Det är förvånande att, den i grunden partilöse, Heidenstam fått spela så många roller. Under åren kom han själv att ändra ståndpunkt i en rad frågor; från att i sin ungdom ha varit liberal till att alliera sig med stora delar av den framväxande socialdemokratin i rösträttsfrågan och senare bli liberal återigen. Strax innan första världskriget blev han även pacifist. Hans offentliga bild kom dock, på grund av Böök, att knytas allt starkare till nationalromantiska och konservativa kretsar.

I sin iver att behålla hjälten Heidenstam, blev symbolen Heidenstam viktigare än den sanne författaren. Fredrik Böök projicerade onekligen sina egna åsikter på Heidenstam. Som symbol blev han viktigare än som levande författare.

Gedin lyfter fram Bööks otaliga mindre smickrande formuleringar om Heidenstam från den stora Heidenstambiografi som gavs ut efter kriget. Heidenstams sista år i livet hade präglats av demens och allt klenare hälsa tills hans död 1940.

En biografi, som mer eller mindre fylld med förtäckt vitriol, användes mot Heidenstams person. Ursprunget till de flesta historier om Heidenstam går att finna här; kvinnohistorierna, sveket mot vännerna, den obildade Heidenstam med mera. Kort sagt blev det en rätt obehaglig författare som presenterades av vännen Böök. Han sammanfattade karaktären med orden: ”den djupaste lidelsen hos honom var en gränslös äregirighet”.

De påstådda sveken mot Oscar Levertin och Gustav Fröding kan ännu idag få skribenter att tappa fattningen. Heidenstambiografin av Böök kom, bland både borgerliga och vänsterrecensenter, att befästa den bild de själva hade om skalden.

Den populäraste anklagelsen som brukar tas fram när man talar om Heidenstam är hans tänkta sympatier för nazismen. Speciellt Göran Hägg brukar se rött. Gedin tar upp den grundliga genomgång av dessa, som bygger på Martin Kylhammars redovisningar, där alla anklagelser visar sig vara felaktiga. Det lika omtalade besöket av Rudolf Hess på Övralid brukar vara något som belackare tar upp. Anledningen till detta besök var att Prins Eugen, känd för sin antinazistiska hållning, bad Heidenstam att ta emot besökaren.

Varför har bilden av den omoraliske Verner von Heidenstam levt kvar så länge? Den har onekligen fyllt en funktion hos många av hans motståndare, till en sådan grad att han har förvanskats till oigenkännlighet. Gedin har skrivit en något kort men intressant bok om en av våra stora författare.

Om tusen år
En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.

Alexander Sanchez är verksam vid Tankesmedjan Eudoxa.