Varför gynna iblandel när vi behöver mer el och säkrare elleveranser?

Äntligen har den senaste energiöverenskommelsen ifrågasatts. Det är inte en dag för tidigt som Moderaterna nu drar igång en diskussion, även om de redan hunnit trycka på pausknappen. Det finns ingen anledning att gynna ”iblandel” när stabil elförsörjning är grunden för fortsatt tillväxt, skriver Anders Ydstedt.

Vad de som menar att överenskommelsen måste helgas för evigt underlåter att berätta är att överenskommelsen uppnåddes genom att regeringen höll kraftindustrin gisslan med hjälp av hot om kraftigt höjd effektskatt på kärnkraft. Skatt som skulle ha lett till omedelbart stängning av kärnkraftverk. Nu svalde M en överenskommelse om en långsammare strypning av kärnkraften med ökade kostnader samtidigt som annan kraftproduktion gynnades med fortsatta subventioner.

Vid sidan om kärnkraftens vare eller inte finns dock den viktiga frågan om vår framtida elförsörjning. Elnäten klarar inte de förändringar som skett till följd av omreglering av marknaden med nedstängning av produktion där det finns marknad och ökad produktion där det inte finns kunder. Överenskommelsen 2016 innebar också en fortsatt satsning på elcertifikat som drev på investeringar i ännu mer väderberoende kraftproduktion, man skulle kunna kalla detta för ”iblandel” Något jag varnade för då (SvD 2016-06-11). Nu är vi där!

Få kan invända mot att el gör världen bättre. Vi står inför en ökad elektrifiering av trafiken. Svensk industris miljöplaner handlar om att ersätta bränslen med el. Våra hem och arbetsplatser är helt beroende av stabil och säker elförsörjning. Det rimliga svaret måste vara att bygga ut både elproduktion och elnät. Vi måste ha en marknadsmodell som gör att det lönar sig mer att driva nät och att producera el när och där den behövs. Tyvärr finns det talföra intressenter som istället ser ransonering som en framtidsteknik. Det senare kallas ”flexibilitet” eller ibland till och med smarta nät. Kunderna ska anpassa sig efter kraftindustrin istället för tvärtom som på andra marknader. Alla försök att styra slutkunder har hittills visat sig fruktlösa, få kan exempelvis tänka sig att laga mat på natten. Tänk ungefär som att en glasstillverkare försöker straffa bort glasskonsumtionen på sommaren för att det passar produktionsschemat bättre om vi äter mer glass i november istället. Däremot finns det naturligtvis möjligheter att göra affärsmässiga överenskommelser mellan professionella aktörer.

Men det finns ju batterier, svarar kanske någon? Batterier hos kraftbolagen kan göra nytta för att hantera mycket snabba behov men att svenskarna skulle börja fylla hemmen med batterier är inte helt genomtänkt – även om detta verkar vara svaret från iblandelsbranschen. Låt oss minnas vad Adam Smith lärde oss om arbetsdelning och specialisering. Att en skotsk bonde inte själv behövde vara sin egen bagare, slaktare och ölbryggare, det vill säga specialisering, gav både bättre öl och lade grunden för marknadsekonomin. Resten är historia. Hembatteriförespråkarna vill nu att vi ska ta ansvar för vår elförsörjning själva. Givetvis finns det många platser där batterier och lokal elproduktion är det smartaste men att göra batterier till norm innebär både en välfärdsförlust och en tragisk nedmontering av en av mänsklighetens kanske främsta innovationer – elnät och elproduktion. Just nu riskerar flexibilitet att få politiker att tappa fokus på nödvändiga utbyggnader av produktion och nät.

Vad kan då göras? Det måste löna sig att bygga elnät där de behövs. Sluta subventionera iblandel. Elproduktion som levererar 24/7 måste värderas mer än iblandel. Istället för att tvinga slutkunder att svara för regleringen av elproduktionen borde de som inte kan leverera el alltid tvingas lösa detta själva. De kan till exempel köpa in sig i vattenkraft som då skulle få en riktigare (högre) värdering eller så kan de göra upp med andra aktörer, till exempel kärnkraft, som levererar el även på natten eller kalla vindstilla vinterdagar. Den senare iden har jag knyckt av Sigmar Gabriel, fd socialdemokratisk näringsminister i Tyskland. Eller så kan de ju själva investera i batterier.

Sverige hade en gång ett utsläppsfritt och stabilt elsystem. Det är särintressen och dålig politik som skapat affärsmodeller som nu gör att vi på allvar diskuterar ransoneringsmodeller. Med tanke på att framtiden kommer kräva mer el får inte bättre nät och mer elproduktion ställas mot elransonering.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift