Varför har Sverige misslyckats med smittbekämpningen på äldreboenden?

Ett svar är sannolikt ambivalensen hos FHM och regeringen om flockimmuniseringen är ett mål eller inte. Den redovisade politiken har varit att skydda de mest utsatta men att epidemin bara delvis ska begränsas. De yngre ska bygga upp flockimmuniteten under det att riskgrupperna skyddas. Problemet är att unga dör längs vägen, men också att politiken bevisligen inte har fungerat särskilt väl heller för riskgrupperna, skriver Olof Ehrenkrona.

Perspektivet styr också sättet att förhålla sig till förekomsten av symptomfria smittbärare. Professor Anders Björkman, som är en tillskyndare av den politik som nu förs, konstaterar i DN den 30 mars att dessa smittbärare är ett sätt för virus att ”optimera smittspridningen”.

De symptomfria smittbärarna framstår därigenom alltför lätt som ett medel på väg mot flockimmuniteten. De svenska myndigheterna har också konsekvent spelat ner problemet. Kontrasten är slående mot de amerikanska riktlinjerna, som presenterades på torsdagskvällen, för att öppna ekonomin och som tar stor hänsyn till förekomsten av symptomfria smittbärare inom äldrevården.

Alla medger nu att den svenska strategin för att skydda de boende i äldrevården har misslyckats. Smittan har kommit in på mer än hälften av alla äldreboenden i Stockholmsregionen. Starka skäl talar för att symptomfria smittbärare har fungerat som vektorer. Sverige har också signifikant fler döda och smittade än våra nordiska grannländer. Trots att sjukvården hittills har klarat av den ökade belastningen har vi inte räddat fler liv än grannländerna. Sverige har fler döda bland sina gamla och fler döda bland hela befolkningen.

Resultatet borde inte komma som en överraskning. Det är i själva verket förutsett av forskningen sedan länge och sammanhänger med vad som kallas den preventiva paradoxen. Ironiskt nog är det samma tankemönster, beskrivet av Geoffrey Rose 1981, som har präglat den svenska välfärdsstatens generella hälsopolitik under hela efterkrigstiden.

Forskningen säger oss att riskgrupperna gynnas extra av generella åtgärder som riktas mot hela befolkningen. Om medeltalet i befolkningen förskjuts i rätt riktning så blir effekten särskilt stor bland de mest utsatta. Det kan därutöver vara motiverat med insatser för dessa, men selektiva åtgärder räcker ofta inte, och om de speciella insatserna tillåts ersätta de generella så förloras en stor del av de positiva effekter som skulle ha gynnat också de sköraste. Det är därför Sverige har satsat så hårt på sådant som trippelvaccinering, fiskleverolja och fyraårskontroller.

FHM/regeringens ambivalens är alltså inte ett uttryck för en svensk kultur, utan en avvikelse från en hälsopolitisk modell som det har funnits konsensus kring i många decennier. Vi är heller inte på väg att bli en framgångssaga utan snarare en bekräftelse på den preventiva paradoxens relevans.

När vi ökar risken för riskgrupperna istället för tvärtom och kombinerar detta med socialstyrelsens riktlinjer för att undanta dem som anses ha uppnått en viss biologisk ålder från den mest avancerade vården, blir bilden av dagens svenska modell inte särskilt vacker.  

Det är dags att avbryta experimentet att bara delvis bekämpa smittan för att låta folkimmuniseringen ha sin gång. Vi måste ha fokus på att bekämpa smittan överallt. Det är den bästa politiken för att öppna ekonomin och återgå till normala livsmönster utan att låta oss förlamas av rädslan. Att slå ner smittan och förhindra spridningen, varhelst den dyker upp är den bästa politiken för alla som vill överleva pandemin, också för dem inom riskgrupperna.

Olof Ehrenkrona är författare och fd moderat stabschef, diplomat och ledarskribent