Världen av imorgon

Vi bär alla ett stort ansvar på våra axlar för den värld som formas under vår tid. Genom att stå upp för det som är rätt och stödja de krafter som arbetar för demokrati och frihet bidrar vi till en bättre värld för fler – och för oss själva, skriver Alexandra Ivanov i en essä om vårt ansvar för vår omvärld.

Det må vara svårt att ta in när man är mitt upp i livet, men varje dag planteras frön som framtida generationer en dag kommer att så. Det gör att varje del av historien är en tid av formation. Världen av imorgon är helt enkelt en produkt av dagens värderingar och framsteg men också av de strider vi väljer att ta, och de strider vi väljer att inte ta.

På det sättet är Europa av idag en mer fridfull plats än någonsin tidigare. Det är en produkt av generationers uppoffringar för frihet men, också av ett målmedvetet arbete för att skapa strukturer där stabilitet har kunnat växa sig stark. Det kan låta överdrivet – eller inte – men att Frankrike och Tyskland samarbetar är en historisk anomali. Att Estland är ett fritt land med en blomstrande marknadsekonomi är på samma sätt en historisk seger. Den största delen av det arbetet har skett inom den Europeiska unionen. I och med EU har vi ett formaliserat samarbete inte bara för handel och marknadsekonomi utan även för att vårda våra demokratiska värderingar.

Men det fanns som bekant en tid innan Östeuropa var inlemmat i den Europeiska unionen. En tid när vårt samarbete för att sprida fred och frihet handlade om att stå bredvid de människor som vågade stå upp för sin framtid mot de regimer som valde att förtrycka densamma. Det tog sig i uttryck i att böcker smugglades in till Östtyskland och Baltikum så att människor kunde bilda sig en idé om det system som skulle kunna växa fram efter friheten. Eller genom det arbete som Fria Moderata Studentförbundets representanter utförde inom studentorganisationer som European Democrat Students och det arbete företrädare för Moderata ungdomsförbundet bidrog med inom DYMEC för att visa solidaritet med våra polska och estniska vänner och deras rätt till självständighet. Det handlade om att folkvalda från Moderaterna och andra högerpartier stod upp och krävde en riktigt solidarisk utrikespolitik där vi stod upp med det baltiska folket och alla andra folk som krävde sin frihet.

Låt inte historiens gång få oss att oss glömma hur Socialdemokraterna vid samma tid svek våra grannfolk. Dåvarande kabinettssekreterare Pierre Schori slog fast att de baltiska staterna inte kämpade för självständighet utan endast ville vara ”kulturellt oberoende”. Dåvarande utrikesminister Sten Andersson (S) hävdade 1989 att ”endast en minoritet” av de baltiska folket ville ha full självständighet.

Från denna tid finns många lärdomar att dra. Till att börja med vet vi att få saker är så viktigt som institutionellt samarbete. Det handlar om att stödja utbyggnaderna av demokratiska systemviktiga institutioner (som inte växer fram över en natt) såsom domstolar, universitet och fri media. En offentlig administration som fungerar och stävjar korruption. Men det handlar också om att stödja de människor som försöker få en positiv förändring till stånd. Genom utbyte av erfarenhet och kunskap. Och om att EU tillsammans mäktar med att stå upp för våra värderingar som grundar sig i den liberala västerländska idétraditionen.

För att kunna värna vårt demokratiska system behöver vi se vår samtid för vad den är. Det innebär tyvärr att acceptera att vissa av förutsättningarna för fred och frihet i vår del av världen återigen hotas.

Det hotet tar sitt avstamp på andra sidan Östersjön. Under snart 15 år har nyheterna från Ryssland varit mörka. Idag är det ett av världens farligaste länder för journalister. Modiga oppositionsledare mördas och demokratiska aktivister fängslas. Det är, som Gunnar Hökmark brukar säga, ett land där makten allt mer kommit att överordna rätten och där regimen brutit ner de få skakiga institutioner som landet lyckades bygga upp under 1990-talet. Vi bär ett ansvar att stödja de ryssar som vågar kräva förändring i en tid när det kräver ett högt pris. Vi kan inte välta en despotisk regim, men vi kan ställa oss bredvid dem som tror på demokrati.

Samtidigt bär vi ett ansvar att mota den ryska regimens försök att sprida förstörelse. För det finns få saker som hotar den ryska regimen som demokrati och stabilitet. Det var en (av många) bidragande anledning till att vi såg ryska stridsvagnar rulla in i Georgien och sedan Ukraina. I det arbetet är EU avgörande.

Min erfarenhet från Europaparlamentet säger att det inte är helt enkelt – som så mycket annat viktigt i livet. Det är inte lika självklart för Italien att införa sanktioner mot den ryska regimen som det är för oss. Men enighet är nyckeln och därför är det så oerhört viktigt med starka svenska röster i parlamentet, liksom en stark svensk statsminister. I dagsläget saknas i stort det senare.

När Ryssland destabiliserar har vi ett ansvar att stabilisera. Därför är vårt samarbete med goda krafter i Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Georgien, Serbien och ett antal länder till så viktigt. Det gäller på EU-nivå likväl som bilateralt, men också genom att stödja människor och organisationer som driver på åt rätt håll.

Min farfar lämnade Ryssland för 101 år sedan. Under brinnande revolution och den kommunistiska statskuppen flydde han för alltid från den enda verklighet han kände till. Resten av hans liv kom att kantas av Europas krig och historiens vingslag. En av få visdomar han hann föra vidare till min pappa var den om att alltid stå upp för demokratin, och att alltid hjälpa dem som väljer att stå upp för demokratin. Det är ord att bära med sig.

Alexandra Ivanov är politisk sakkunnig till Ulf Kristersson och tidigare ledarskribent