Världen behöver fler tråkiga politiker

Frankrike fattade i söndags den 7 maj utan tvekan rätt val. Att välja Macron framför Le Pen från den främlingsfientliga och fascist-inspirerade Nationella Fronten borde varit ett enkelt beslut, och som fransoserna också tog. Glädjeruset borde dock dämpas snabbt av det faktum att samtidigt röstade en tredjedel av fransoserna på Le Pen och av att hon kom hela vägen till slutomgång, konstaterar Erik Bengtzboe.

Den framryckning vi sett av populism i stora delar av världen, från USA till Filippinerna, drabbar även Frankrike. Ingen går säker från de enkla lösningar som hatets och misstänkliggörandets företrädare förespråkar. Det är sannerligen en negativ utveckling som riskerar leda till en mer sluten, en mindre pålitlig och en för oss alla fattigare och farligare värld om idéer om protektionism, slutenhet och fascistinspirerad nationalism får mer fäste.

Samtidigt som Macron var rätt val i söndags är han inte lösningen på problemet. Över hela världen får ”gamla etablerade” partier och institutioner bära lasten av att världen inte blivit så som många hoppats, eller önskar att den vore. Samma mönster sker i vitt skilda länder, i vitt skilda ekonomier och vitt skilda kulturer. Å ena sidan seglar då de fullfjädrade populisterna fram, å andra sidan de charmiga ”outsiderserna”. Macron, Trudeau, Obama, Klaver. Listan kan göras lång, och eventuella svenska liknelser låter jag bli. Charmiga och vältaliga med bländvita tänder och uppkavlade ärmar på den dyra skjortan. De beskriver gärna sig själva som outsiders, något nytt och fräscht, även om de varit ministrar, senatorer eller uppvuxna i en politisk dynasti och är mer politiskt etablissemang än många av sina konkurrenter. De håller fina tal, och lovar storslagna resultat. Men innehållet är allt för ofta tunt. De riskerar därmed att bli en del av problemet, istället för en del av lösningen.

När avståndet mellan de fina talen och den verklighet människor lever i blir för stort växer känslan av att ”det inte är för mig”. Den utveckling som utlovas, jobben som ska komma, resurserna som ska till finns kanske där, men upplevs bara gälla någon annan, om de gäller alls. Reformer blåses upp i ord, men några omfattande förändringar blir inte av. Missnöjet, och misstänksamheten, växer. Stockholm eller Washington blir problemet, aldrig en del av lösningen.

Hur hamnar vi då här? Jo, för att den glansiga ytan blivit viktigare än det tråkiga innehållet. Människan och samhällsutvecklingen är inte längre målet, utan kampanjen är istället själva målet. Obamas storslagna löfte (låt oss åsidosätta misslyckandena i omformandet av utrikespolitiken och stängningen av Guantanamo för stunden) om the Affordable Care Act var bärande i hans kampanj om hopp. Reformen får med alla mått anses vara misslyckad när kostnaderna skjuter i höjden, täckningen inte är i närheten av målet och den nu ser ut att skrotas. Trudeau utlovade en storslagen reform av det kanadensiska valsystemet, men som redan på idéstadiet lagts ner väl vid makten. Dåligt genomförda reformer och brutna löften skapar självfallet frustration och är inget nytt, men det ligger mer bakom här. Känslan som lämnar sig hängandes över reformerna är att de aldrig var genuint menade. Obama blev inte president för att genomföra Obama Care, han utformade Obama Care för att bli president. Och det är precis det som är problemet. Det känns inte äkta, och det är inte äkta. Och de välbehövliga problemanalyserna och reformförslagen uteblir, för de är väl inte spännande nog.

Macron är förhoppningsvis annorlunda. Kanske har han viljan och kraften att faktiskt reformera Frankrike. Han har förvisso navigerat som en opportunist, men han gick till val på en plattform av att skära i den övervuxna franska offentliga sektorn, liberalisera arbetsmarknaden och sänka skatten på företagande. Reformförslag som inte är en helt lättsvald medicin för fransmännen. Men reformförslagen är svaga och på marginalen, och om de inte vässas till rejält lär effekterna inte bli så stora. Bland annat ingår det i planen att lämna pensionsåldern vid 63 orörd. Omfattande strukturreformer för att stärka konkurrenskraften behövs med andra ord.

Frankrike och Europa kommer vara oändligt mycket bättre med Macron istället för Le Pen som president. Men det Frankrike verkligen behöver är en rejäl uppsättning reformer. En stillastående arbetsmarknad och haltande konkurrenskraft har länge hämmat Frankrikes utveckling, med sociala slitningar som en följd. Det löses inte av fina tal allena. Nej, det världen behöver är fler tråkiga politiker som orkar leverera beska budskap när så behövs, och genomföra även reformer som inte kommer älskas av alla inledningsvis. Så, upp till bevis Macron. Visa att du vill och vågar.

Erik Bengtzboe är riksdagsledamot för Moderaterna och inte heller själv tillräckligt besk och tråkig alltid