Världen upp-och-ned – USA i svensk version

Om mindre än tre veckor är presidentvalet i USA avgjort men än är inte den europeiska bevakningen i kapp. Mats Fält skriver om mediabilden av presidentvalet – och om hur republikanerna alltid gör fel i svenska ögon, även om de gör vad svenska politiker själva hyllas för att göra.

Hela världen älskar Obama. Kanske inte riktigt hela världen men bra nära. Läget påminner lite om det i Asterix: där kontrollerar romarna hela Gallien – utom en mycket liten – men ganska viktig – by.

Europa älskar Obama ännu mer än världen och allra mest verkar Obama älskas i Sverige. Till och med det gamla högerpartiets partisekreterare bojkottar numera republikanernas partikonvent. Kent Persson litar numera mer på Bill Clinton än på Clint Eastwood. Historiskt och ideologiskt är det inte så lätt att få ihop. Ser man istället till opinionsläge på vår sida Atlanten blir det mindre konstigt. Kent Persson ska vinna val i Vansbro – inte i Virginia.

Det är inget nytt att åtminstone många högerliberaler ofta är missnöjda med den svenska USA-rapporteringen. När SR:s korrespondent i vintras konstaterade att Obama alltid varit en mittenpolitiker blev inte bara jag lite trött. Detta sagt om en man som när han var senator var församlingens överlägset mest radikale ledamot. En man som tidigare varit medlem i ett radikalt socialistiskt parti och som länge mycket medvetet avstod från att bära sitt eget lands flagga på kavajslaget.

Delvis är det förståeligt att USA-bilden ofta blir underlig. USA och Europa är väldigt annorlunda. Den politiska kulturen skiljer sig liksom de politiska systemen. Historien är en annan och många frågor är svåra att hantera eftersom de knappt finns på dagordningen i den andra världsdelen.

Något som däremot är svårare att förstå är när något som är självklart till och med i Sverige framställs som främmande och extremt när det förekommer i USA. Det borde kunna undvikas med hjälp av lite klassiskt journalistarbete.

Ett äldre exempel på hur svart blivit vitt i svensk rapportering är Patrick Buchanans kampanjer i början av 1990-talet. Han angrep Bush den äldre från höger och ägnade mycket tid åt invandringsfrågan och världshandel. Buchanan ville höja tullarna och stänga gränserna för illegala invandrare. I Sverige beskrevs han som en tämligen otäck figur. Samtidigt drev den svenska vänstern – bland andra Handels karismatiske ordförande Kent Pettersson – en liknande linje när de gäller just invandring och handel. I USA var handelshinder fult – i Sverige var det charmig vänsterpolitik. I Sverige var en mycket restriktiv invandringspolitik att slå vakt om jobben – i USA var det inte ens acceptabelt att bromsa illegal invandring.

Samma bild präglar skildringarna av Romneys invandringspolitik i den aktuella valrörelsen. Det finns säkert mycket att kritisera i både presidentkandidatens och hans partis politik, men själva utgångspunkten är orimlig. I Sverige tycks det vara illegitimt att sträva efter att skapa ett system där staten kontrollerar invandringen. Vilket blir ännu mer ironiskt eftersom Sverige länge hade en mycket hård och restriktiv invandringspolitik. VadDet far gör är alltid rätt – så länge far inte är republikan.

Ett färskt exempel på samma konstiga hantering av landet i väster är striden mellan guvernören och facket i Wisconsin. Guvernören ville reducera de extremt förmånliga löne- och pensionsvillkor som de statsanställda lyckats förhandla sig till på skattebetalanas bekostnad. Ett av skälen till att det varit möjligt att få så guldkantade avtal är att det varit obligatoriskt för offentliganställda att vara med i en fackförening. När guvernören reducerade förmånerna och gjorde det frivilligt att vara med lämnade tiotusentals medlemmar sina organisationer. I Sverige skildrades denna strid som en kamp mellan ont och gott. Trots att få skulle föreslå obligatoriskt fackligt medlemskap i vårt land eller försvara orimliga förmåner för statligt anställda.

En annan aktuell fråga är identitetskontroll vid val. Även under senare år har det – trots att USA-experten Erik Åsard ivrigt hävdat motsatsen – ibland förekommit tveksamheter. Alltså inte bara i presidentvalet i Florida år 2000. Ett guvernörsval i delstaten Washington och senatsval i Minnesota och Louisiana är exempel. Republikaner säger ibland att om det är riktigt jämnt så räknar man tills demokraten vinner. Resultaten stadfästs av domstolar som ofta domineras av vänsterliberala jurister.

Nu vill republikanerna kräva identitetshandlingar med kort av de röstande. Det skulle förvisso i första hand drabba grupper som av hävd röstar på demokraterna. Av detta skäl har bland andra Åsard beskrivit kravet som ett cyniskt sätt att undergräva demokratin. Mot detta står att alla faktiskt kan skaffa sig ID-kort. Även här är jämförelsen med vårt land intressant. Vilken svensk politiker skulle på allvar föreslå att väljare skulle få rösta utan att identifiera sig? Det som är självklart hos oss blir plötsligt rasism i amerikansk version.

John McCain kom lite lindrigare undan – nog mest för att han i ett antal centrala frågor gått emot sina partikamrater. Det handlade i första hand om invandring och finansiering av valkampanjer. Även i valrälrörelsen 2008 var det dock tydligt att Obama stod för det goda och republikanerna för motsatsen. Hans Bergströms folkbildningsinsatser i form av innehållsrika kolumner i Dagens Nyheter räckte inte till för att balansera denna schablonbild.

McCain stod bland annat för ett betydligt större inslag av aktiv arbetsmarknadspolitik av svensk modell – kombinerad med svensk skolpeng. USA saknar skolpeng vilket för de flesta innebär att det är mycket dyrt att välja en privat skola. Trots McCains försök att använda goda svenska idéer framställdes Obama även i vårt land som alla svaga gruppers vän. En av hans första insatser som president var att avskaffa det begränsade stipendieprogram som även gett elever från fattiga familjer i Washington DC möjlighet att byta från riktigt dåliga skolor. Ett program som senare återinförts av republikanerna i kongressen.

1984 hade SVT:s morgonredaktion nära till tårar när de tvingades rapportera att den fullständigt misslyckade Ronald Reagan vunnit en jordskredsseger. Det ska bli intressant att se hur det blir på onsdag.

Mats Fält är fri skribent och fd kommunalråd. Han var aktiv i John McCains presidentvalskampanj 2008 och praktikant i USA:s senat 1986.