Världens nya statsföretag minskar konkurrensen

Ian Bremmer
The end of the free market. Who wins the war between states and corporations?
Penguin Portfolio 2010

Många upprörs i dag över den ”otyglade kapitalismen”. Och en legitim ekonomisk ordning måste självfallet inte bara lyda lagen utan även stöttas av en god affärskultur. En sådan kultur kan undermineras och förfalla. Exempelvis har förre börschefen Bengt Rydén hävdat att det för närvarande gäller om den angloamerikanska finansmodellen.

Vad betyder det då för den fria ekonomin att vi har fått allt fler statliga bolag i världen? I Kina, Ryssland, arabvärlden, Latinamerika men också i västvärlden inklusive USA agerar i dag statsstödda jättar i olje- och energisektorn liksom i infrastruktur och finansförvaltning. Delvis kan uppkomsten av sådana statsföretag förklaras historiskt. Hela Japans expansion efter 1945 vilade sålunda på en rad resursstarka affärsgrupper, s k keiretsu. I Frankrike gynnade staten efter kriget storföretag på bekostnad av små familjeföretag. Man menade bl a att vissa investeringar är för stora för att klaras av privata aktörer.

Oavsett med vilka motiv de skapats lever statsföretag i dag ganska skyddat. De ges stora fördelar och får, som ekonomianalytikern Ian Bremmers nya bok The end of the free market visar, ofta även tjäna politikers och utrikespolitikers egna ambitioner. En ny makt växer så fram vid sidan av regeringarna och marknaden. Samtidigt skiljer sig, som Bremmer också framhåller, dessa statsföretag inbördes åt. Ett land som Singapore må vara politiskt auktoritärt men uppmuntrar likafullt ekonomisk konkurrens. Länder som Norge, Brasilien och Malaysia håller sina statsföretag i fria tyglar, etc.

Många statsföretag medger dock sina ledningar en mer tvivelaktig frihet – frihet från insyn. Att minska insynen gör det svårt att se vad ledningar beslutar. Statsföretag får därmed för stor makt och konkurrensen skadas. Dessa företag blir med en statsmakt bakom ryggen också för mäktiga då det t ex gäller att förhandla om kontrakt. Ett exempel är den ryska regeringens spel om Stockmanfältet och andra energifyndigheter.

Oavsett en med politisk hjälp uppsnyggad fasad förblir statliga jättar mer ineffektiva och mer tröganpassade än öppna företag som utöver media måste göra kunder, storägare och andra parter nöjda. Likaså kan statsföretags förluster trollas bort eller skjutas upp. De tillför som helhet ganska litet av äkta förnyelse.

Händelser på senare år har tyvärr stärkt statsföretagens makt. Efter 2008 års kris ansåg sig många stater ha rätt att tillföra sina företag nya pengar. Här gick även USA i täten. Efter George W Bushs ekonomiska stabiliseringslag 2008 som tillförde näringslivet 700 miljarder dollar satsade Barack Obama 2009 hela 787 miljarder dollar i en ny finansiell räddningsplan. Insatser som då ansågs ofrånkomliga men knappast har gjort dessa jättar mer marknadsinriktade.

En annan faktor som bidragit till att öka antalet statsföretag är att världens ekonomiska fora nu har släppt in länder vars ledare misstror den fria marknaden. G7 präglas ännu av frihetssinnade länder, men i G20 finns även stater som Kina, Ryssland, arabmonarkierna och Indien med. Länder där många anser att marknaden genom 2008 års kris har ”misslyckats”.

Som Bremmer betonar används i ökad grad fonder som politiska instrument. Så kallade sovereign wealth funds (SWF:s) investerar statsföretagens vinster på sätt som de styrande önskar. SWF:s kan (som sker t ex i Kina) även investera överskott i utländska företag eller i fonder av strategiskt intresse. 2008 års kris drabbade samtidigt många SWF hårt.

En läsare undrar givetvis vad kopplingar och personalunioner mellan regeringar, företag och finansfirmor betyder. I USA har ledande tjänstemän i politiska administrationer ofta hämtats från Wall Street, som tagit tillbaka dem när det politiska uppdraget väl slutförts. Att finanssektorns och politikens vyer och intressen riskerar att växa ihop är klart.

Carl Johan Ljungberg är statsvetare, verksam i ett projekt om den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke, som stöds av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.