Världens springnota

Stefan de Vylder
Världens springnota – finanskrisen och vägen framåt
Ordfront 2010

Med boken Världens springnota – finanskrisen och vägen framåt har det blivit vänsterns tur att ge sin beskrivning av finanskrisen. Att boken, som ges ut av Ordfront och Forum Syd, är skriven av den välkände utvecklingsekonomen Stefan de Vylder är knappast en tillfällighet. Förutom att han kan sägas stå till ”vänster” – om än en klart pragmatisk sådan – har han gedigna erfarenheter av att beskriva och analysera finansiella kriser och deras orsaker.

Vad gäller orsakerna till krisen går också de Vylders analys ut på att det delvis handlade om politikmisslyckanden. Och dessa kan, enligt de Vylder, sammanfattas i några få ord: ”avreglering, Fannie Mae och Freddie Mac, finanspolitik, Alan Greenspan och penningpolitik”. Sammantaget ledde dessa misslyckanden till ökad utlåning till allt högre risker och en allt större bubbla på framförallt den amerikanska bostadsmarknaden. Avreglerade och globala finansmarknader med allt mer komplicerade placeringsinstrument försvårade såväl riskvärdering som genomlysning, och bidrog till krisens snabba internationella spridning. Penning- och finanspolitiken har ofta varit procyklisk, vilket innebär att vidtagna åtgärder förstärkt krisen, snarare än mildrat den.

de Vylder kompletterar sin analys med en bredare genomgång av de globala makroekonomiska obalanser som rådde åren före krisens utbrott. Inte minst det faktum att högkonjunkturen i USA parades med ett snabbt växande bytesbalans- och sparandeunderskott. Spekulationer – i USA köptes bostäder ofta i rent spekulationssyfte – skedde alltså med lånade pengar. Detta gjorde att krisen fick ett så pass snabbt och omfattande förlopp när bubblan väl sprack.

En stor del av boken handlar om framtiden, och de Vylder är pessimist. Precis som så ofta tidigare har den här finanskrisen åtföljts av en lågkonjunktur med hög arbetslöshet. Och värre kan det bli, tror de Vylder, när länder med stora budgetunderskott, vilket gäller för många OECD-länder, tvingas till stora besparingar.

Det är också när de Vylder skriver om vad som bör göras, och inte göras, som hans koppling till organisationer som Forum Syd framstår som allra tydligast. Han menar att globaliseringen i dess nuvarande form inneburit en maktförskjutning till förmån för de redan rika. Inte minst har globaliseringen gått för långt när det gäller finansmarknaderna, och dessa marknader, som vuxit i förhållande till den reala ekonomin, har gjort att även länder med sunda finanser kan drabbas negativt av kraftiga svängningar på ränte- och valutamarknaden. Författaren förespråkar således en viss grad av återreglering på finansmarknaderna, och han konstaterar att olika typer av valutakontroller kan verka stabiliserande. Internationella valutafonden, IMF, som enligt de Vylder agerat ömkligt, inte minst före krisens verkliga utbrott, måste reformeras.

Viktigt, menar de Vylder, är att nya regleringar blir kontracykliska. Han anser till exempel att bankers kapitaltäckningskrav borde vara högre under högkonjunktur, för att kunna sänkas när konjunkturen viker. Även sådant som arbetslöshetsunderstöd skulle kunna utformas kontracykliskt i den meningen att ersättningarna stiger i tider av massarbetslöshet. Därmed stärks de automatiska stabilisatorernas möjligheter att hålla uppe efterfrågan under lågkonjunktur, menar de Vylder, som för övrigt går ganska hårt åt den nuvarande svenska regeringens reformer på arbetsmarknadsområdet, som han anser är just procykliska. Han ifrågasätter också det svenska överskottsmålet, som ju sätter ett tak för finanspolitiska stimulanser, liksom Riksbankens självständighet.

Det går naturligtvis att ha invändningar mot flera av de Vylders rekommendationer. Har till exempel inte avreglerade finansmarknader bidragit till att stärka utvecklingen i många utvecklingsländer då tillgången till utländskt kapital ökat, och har inte utvecklingen varit starkast i just de länder där kapitalrörelserna varit mest fria? Och hur skulle ökade regleringar påverka ett fortsatt kapitalflöde till dessa länder? Har inte ökade regleringar en tendens att påverka resursallokeringar, även globala sådana, negativt? När det gäller Sverige och 1990-talskrisen specifikt – de Vylder tar också upp tidigare finanskriser – var ju problemet snarare att valutaregleringen slopades för sent. de Vylder skriver också att ett stort bestånd av hyresrätter ger en ökad stabilitet, eftersom effekterna av prisnedgångar på bostadsmarknaden blir mindre ju färre som bor i egna hem. Men är det inte just regleringar som i Sverige minskat utbudet av hyresrätter? Det finns också skäl att ifrågasätta tesen om att finansmarknaden, däribland kreditmarknaden, är instabil till sin natur. Har inte omfattande regleringar – för marknaden är ingalunda oreglerad – i vissa fall snarare bidragit till ett högt risktagande, och därmed instabilitet?

Däremot är det nog många bedömare med liberal inställning som nickar instämmande när de Vylder skriver att banker och finansinstitut måste kunna gå omkull. De räddningsaktioner som förekommit leder till uppkomsten av moralisk risk – moral hazard – vilket i korthet betyder att bankledningar kan fortsätta agera riskfyllt och oförsiktigt eftersom de vet att staten i slutändan ändå kommer att träda in utifall det hela fallerar. Notan hamnar i slutändan hos skattebetalarna och hos alla de som får betala med sina jobb, och det är denna bankernas springnota som bokens titel syftar på.

Vad tror då de Vylder om de politiska konsekvenserna av krisen. Han håller inte med debattören Naomi Klein, som hävdar att kriser banar vägen för nyliberal chockpolitik, men han konstaterar att Europas vänster hittills inte lyckats utnyttja en eventuell folklig ilska mot, vad han kallar, kapitalismens avarter. I det senaste valet till EU-parlamentet stärktes främst värdekonservativa partier. Vi kan inte heller, menar de Vylder, med säkerhet säga adjö till nyliberalismen. Kanske kommer många länders kommande sparprogram att innehålla omfattande privatiseringar. Dessa sparprogram kan å andra sidan stärka vänstern, tror de Vylder. Ekonomiskt och globalt ser de Vylder framför sig en tyngdpunktsförskjutning från väst till öst, alltså främst från USA till Kina. Dollarn kan mycket väl förlora sin roll som världsvaluta när amerikanska statsobligationer fortsätter att ”svämma över” på den globala kreditmarknaden. För vissa utvecklingsländer, eller låg- och medelinkomstländer som de Vylder föredrar att kalla dem, kan ett ökat utbyte med just Kina bli räddningen när många OECD-länder nu faller tillbaka både som investerare och som importörer av utvecklingsländernas produkter.

Oavsett om man delar de Vylders åsikter eller inte är hans bok väl värd att läsa. En stor förtjänst är att den försöker ta ett helhetsgrepp när det gäller finanskriser. Det är alltså inte bara en strikt genomgång av den senaste krisens förlopp, utan lika mycket en bok om finanskriser generellt. För enligt de Vylder uppvisar de finanskriser vi genomlevt ofta liknande förlopp. Boken är också föredömligt lättläst och pedagogisk, och de Vylder visar än en gång vilken flyhänt skribent han är. Diverse folkrörelse- och så kallade rättviseorganisationer kommer säkerligen att ta boken till sig, men, som sagt, även de med en mer marknadsliberal inställning gör klokt i att ha boken i åtanke. Om inte annat för att vässa sina argument.

Pär Krause är ekonom och frilansskribent.

Läs hans tidigare texter, om bland annat utvecklingsfrågor, i Svensk Tidskrift:
Handelshinder inte största boven (13/11)
Små lån ger stora vinster (30/10)
Sverige långt ifrån bäst på frihandel (25/9)