”Värm oss när det blåser kallt …”

Sverige är ett gammalt ärevördigt land, så gammalt att det kanske till och med är äldre än nationalismen. Nationaldagen, som den nu existerar med helgstatus och namn, är en några decennier gammal politisk konstruktion.

Föregångaren Svenska flaggans dag uppstod under slutet av 1800-talet och formerades slutligen som en hyllning av ”den rena flaggan” efter unionen med Norge.

Läser man krönikörer i media så får man intrycket att nationaldagen är på väg ut och något föråldrat. Sådana syns även i tidningar som Svenska Dagbladet, senast i veckan på deras kultursida. Sanningen är att andelen svenskar som firar nationaldagen på något sätt verkar vara i ökande. Senaste mätningarna säger att en tredjedel högtidlighåller det på något sätt.

Slentrianmässigt upprepas i dag påståendet att det inte fanns någon nation eller någon nationalkänsla före 1850. Men det är av allt att döma inte sant. Sverige spelade en roll i den offentliga propagandan åtminstone från Karl Knutsson Bonde på 1400-talet och intensifierades under stormaktstidens krig. Vilket inte hindrar att riket var ganska mångspråkigt och hämtade kungar, soldater och bergsmän från andra europeiska länder.

Även innan dess fanns en sorts nationalism som gick utöver de existerande staterna och lyfte fram det nordiska. Man brukar hänvisa till det tal biskopen i Växjö Nils Ragvaldsson höll den 12 november 1434 vid kyrkomötet i Basel. Stornordiskheten krockade sedan med den svenska frigörelsen från Kalmarunionen, men fanns länge kvar. Studentskandinavismen på 1800-talet var en ny högperiod för denna, och sågs då kanske inte heller som motsatt känsla för nationen.

Vårt firande har numera ofta kontrasterats mot till exempel våra skandinaviska grannar. Kanske för att Norge och Finland är unga länder och på samma sätt som gamla Danmark för historiskt sett inte så länge sedan drabbades av krig och ockupation.

 Det är kanske först när existensen för den egna nationen, den egna statsformen hotas som det blir riktigt viktigt att manifestera fosterlandskänslan. ”Värm oss när det blåser kallt”, som det står i Sveriges Flagga med text av Karl Gustaf Ossian-Nilsson och musik av Hugo Alfvén. För övrigt skriven speciellt för den första mer officiella flaggdagen.

Frågan är om inte nationaldagsfirandet också blir angelägnare med en större blandning i befolkningen. För att verkligen inkludera, så måste resten av världen i just detta avseende exkluderas. Den som kommit hit och blivit en del av Sverige är en del av svenskheten. Det gäller även den som väljer att spela i ett annat landslag

Vad sedan en nation är eller exakt vad det innebär att vara svensk är inget som kan reduceras till enkla kriterier. Det beror på vad man studerar och vilka aspekter som just då är pragmatiskt intressanta. Och det går alldeles utmärkt att vara svensk på lite olika sätt. Det är inget stort problem.

Något problem tror jag definitivt inte det är att fira nationaldagen, tvärtom. Liksom den nyss timade Veterandagen och den kommande nationalhelgen Midsommar är det sätt att skapa gemenskap och likvärdighet mellan oss som bor här och bejakar det gamla fria land som skapats här i den yttersta Norden.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne