Varning för teori

Våldet exploderade efter införandet av modeteorin ”lågaffektivt bemötande”, kunde tidningen Skolvärlden – organ för Lärarnas Riksförbund – berätta i går. Artikeln som snabbt spridits i sociala medier handlade om en grundskola i Hjulsta där en ny rektor infört systemet. Kanske bör vi fortsättningsvis undvika att låta ganska perifera teorier om människans natur få alltför stort genomslag i skolan, skriver Peter J Olsson.

Huvudskyddsombudet Irene Ziverts har nu reagerat och citeras också i Skolvärlden:

” Enligt facket har personalen tidigare handlat direkt om en elev exempelvis har agerat hotfullt. Men med de nya rutinerna ska personalen undvika att ta någon konflikt – och i stället bara gå därifrån och be elevens mentor ringa hem till föräldrarna.

– Nu upplever eleverna att det inte händer någonting och då sprider oron sig. Våldet har exploderat och LR:s skyddsombud på skolan har påpekat våldsökningen redan under våren 2018 och säger att det inte fungerar – men rektorn vidhåller det här förhållningssättet som hon har infört, säger Irene Ziverts.

Enligt Irene Ziverts finns det elever på skolan som inte ens vågar äta i matsalen för att de rädda för eleverna som styr och ställer.”

Att rektorn inte vill kommentera till lärarfackets tidning ger lite sektvarning. På sociala medier försvaras också det lågaffektiva bemötandet, och man hävdar att skalan i Hjulsta ”inte gjort på rätt sätt”. Man känner igen det från andra tillfällen när utopiska teorier inte fungerat.

Studerar man vad som skett med noggrant så finner man att det kanske inte är tanken att möta en elev som tappat taget lugnt och avvaktande som är problemet. Det är knappast någon ny metod, den har funnits långt innan Jesus talade om att vända andra kinden till.

Till exempel poliser vet detta mycket väl och kan inleda vänligt för att sedan trappa upp, det finns ett antal redskap i verktygslådan varav mjukt bemötande är ett. ”Speak softly and carry a big stick, you will go far”, som Theodore Roosevelt formulerade saken med syftning på utrikespolitik.

Går man till teorins gurus, till exempel Bo Hejlskov Elvén, så finner man att det lågaffektiva bemötandet funnit fungera bättre är alternativen när det gäller mycket lättantändliga barn, han ger exempel från BUP, en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning och från arbete med autistiska barn. I Skolvärlden för ett år sedan fanns en hyllningsartikel om lågaffektivt bemötande som fungerat på en grundsärskola i Linköping. Hejlskov Elvén antyder själv detta:

– Man måste skilja på vardag och kris. I vardagen ska vi självklart ha gränser.

Problemet är att metoden nu används som den enda tillämpliga i mycket vardagliga skolor och för problem som inte egentligen handlar om elever som hamnat i affekt, utan som kan använda kaos, våld och hot för att få igenom sin vilja.

Och då är det helt destruktivt att följa råd som att backa, göra sig liten och undvika se eleven i ögonen. Det uppfattas förmodligen som svaghet och visar att det stökiga taktiken fungerar, kan också trigga en mobbningssituation där eleven kan njuta av övertaget. Att inte se någon i ögonen kan uppfattas som bristande respekt och en förolämpning. Det vill säga det går åt skogen. Kanske är det så det gått till i Hjulsta, vissa formuleringar tyder på det.

Skälet till att det går fel är att förespråkarna för lågaffektivt bemötande möjligen bygger sin metod på vad som fungerar i speciella omständigheter. Och sedan bygger de en heltäckande teori på dessa partikulära händelseförlopp. I en tidigare intervju i just skolvärlden beskrivs Bo Hejlskov Elvéns teori som så:

”En av grundprinciperna i Bo Hejlskov Elvéns filosofi är antagandet att människor som kan uppföra sig också gör det. Och om någon inte uppför sig, beror det på att hon inte haft förutsättningar för att leva upp till omgivningens förväntningar och krav.”

Om det ”inte lyckas” i betydelsen att elevens uppträdande förändras och förbättras är det, enligt Hejlskov Elvén, en feltanke, ty det är omgivningen som ska förändras och förbättras så att eleven lever ut sin inneboende kunskap om att uppföra sig.

Mot detta utopiska tankesätt sätter han enbart en stark auktoritär inställning där elever är onda om de inte uppför sig och att det behövs kontroller och straff. Det vill säga en dikotomi som inte alls finns. Det är inte sant att man måste välja den andra extremen om man inte väljer den ena. Det går utmärkt att ha blandade strategier och anpassa verktygen efter vad som händer.

Den mer västerländska inställningen är att människan är en blandning av gott och ont, och ofta är svaga och leds bort även från det vi egentligen vet vi bör välja. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Var och en av oss är om vi inte är på vår vakt kapabla till de mest fruktansvärda handlingar, men också till att handla gott.

Det fantastiska med människan är att vi har preferenser av andra ordningen, vi kan önska att vi skulle vilja det vi just nu faktiskt inte önskar, och vi kan påverka hur vi i framtiden ska vilja handla. Vi får hjälp av föräldrar och pedagoger som sätter gränser och ger kognitiva skäl. Och vi disciplinerar oss själv och bygger vår karaktär.

Lågaffektivt bemötande kan vara ett fungerade redskap i vissa skolsituationer. Men det får inte bli en allmän standard, då hamnar vi på hal is. Och framförallt ska man undvika att låta ganska perifera teorier om människans natur få alltför stort genomslag i skolan. Metoder att lära ut och fostra kan utvecklas genom att till viss del teoretisera, men lärandet kanske bäst ses som ett hantverk där erfarenhet och dold kunskap väger minst lika tungt som de vackra teorierna.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne