Vart tog flera hundra år av judiskt liv i Sverige vägen?

Judarnas historia har en väldigt tacksam dramaturgi. Det är sorg, utanförskap och förföljelse, men också hopp och ett evigt löfte om nästa år i Jerusalem. Mycket av detta har gått förlorat på nya Judiska museet som precis har öppnat i Stockholms äldsta synagoga på Själagatan i Gamla stan, skriver Catta Neuding.

Den nya basutställningen ska visa det judiska kulturarvet och judarnas historia i Sverige. Och vi får mycket riktigt lära oss något litet om Aron Isaac, den första juden i Sverige som inte tvingades till dop. I slutet av sjuttonhundratalet bildade han sedermera den första judiska församlingen i Stockholm.

Historien fortsätter framåt, vi får läsa om det så kallade ”Judereglementet”, som bland annat begränsade judars möjlighet till yrkesutövning. Det avskaffades i slutet på artonhundratalet och likställde äntligen judar med övriga svenskar. Djupdykningar görs i enskilda personöden, man stannar till vid Förintelsen och fortsätter via de judiska riterna in i samtiden.

I den bästa av världar skulle själva synagogerummet få stå orört, men det är omöjligt när lokalen är så liten och mycket information ska få plats. Man har klämt in en utställning med ett skohorn, på bekostnad av den atmosfär som en gång måste ha funnits i rummet där både predikstol och den ena läktaren är i original.

Tyvärr arbetar man inte alls i harmoni med de fina detaljer som finns bevarade. Den nybyggda läktaren är en stilren koloss i ljust trä som snarare för tankarna till Ikeamöbler än en religiös byggnad i den äldsta delen av Stockholm. Flera av montrarna går i samma stil med ljust trä och raka linjer som direkt skär sig med det gamla rummet.

Undantaget är lika omskakande som välkommet. Konstverket ”NEJ” av Åsa Andersson Broms visar med smärtsam tydlighet hur många judiska liv som gick till spillo som en följd av Sveriges restriktiva migrationspolitik i mitten på förra seklet. Konstverket består av tusentals brev och paket som föreställer de alla de vädjanden om asyl som judar från olika länder skickade till Sverige före och under andra världskriget. Alla besvarades på samma sätt: nej.

Museet har få föremål och den största delen av utställningen består främst av historier. Men den naturliga dramaturgin har gått förlorad då de historier som visas upp faktiskt känns ganska tama och tillrättalagda. Som om man inte vill göra någon obekväm. Snarare än att visa upp och vara stolt över judendomens särart, har man lyft det faktum att judar är duktiga på att integreras och bidra till det svenska samhället. Man glömmer att judarnas särart är deras styrka och att människas värde inte räknas i hur mycket hon kan bidra monetärt till ett samhälle.

Judarnas situation i Sverige är idag mer komplicerad än vad den varit på flera decennier. Undersökningar visar att antisemitismen växer. Därför kan man tycka att nu mer än någonsin behöver judar i Sverige rum att med stolthet vara just judar, inte bara välintegrerade svenskar.

Catta Neuding går Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola 2019