Väskan i Washington (1)
Nya rön om Sveriges hemliga militära samarbete med väst under kalla kriget
Kort före valet 1994 kontaktades statsminister Carl Bildt av överbefälhavaren Bengt Gustafsson i ett känsligt ärende. En väska hade påträffats i försvarsavdelningens säkerhetsvalv i samband med den svenska ambassadens i Washington flytt från de lokaler i Watergatekomplexet man haft sedan lång tid. Ingen inblandad visste vems väskan var eller vad den innehöll. Eftersom de militära attachéerna hade ett gemensamt valv, i stället för egna säkerhetsskåp, hade väskan kunnat bli kvar utan att dra uppmärksamhet till sig; alla attachéerna trodde att väskan tillhörde någon annan av dem.
Enligt Bildt överlämnade han efter valet ärendet till den nye försvarsministern, Thage G Peterson, som verkade illa berörd av frågan. Väskan fraktades sedermera under strikt säkerhet hem till Sverige av folk från KSI (IB:s och T-kontorets efterföljare) och öppnades. Enligt uppgift innehöll den bland annat kartor, dokument, kryptonycklar och pengar. Innehållet ska ha varit åldrat, men fortfarande användbart.
Väskan var med största sannolikhet avsedd för den svenska militära samverkansgrupp (så kallad U-grupp) som enligt tidigare planer i händelse av krigsfara skulle skickas till Washington, eller möjligen för en svensk exilregering. Verksamheten och planeringen för samverkansgrupperna hade startat 1950, då lämpliga personer utsågs under en täckmantel, ”Högkvarterets befälsreserv”. Kartor och dokument lagrades på ambassaderna i London och Washington, enligt en anteckning i försvarsstabschefen Nils Swedlunds dagbok.
U-gruppernas storlek, sammansättning och uppgifter framgår av ett dokument från januari 1963. U-grupp A (Amerika) skulle bestå av 17 personer, inklusive två ”specialister” (sannolikt underrättelsemän), och stå under befäl av en general. Uppgifterna angavs som bland annat:
1. Samverkan med USA:s högsta krigsledning
2. Samverkan med Natos militärkommitté och Standing Group
3. Samverkan med Saclant (Natos Atlantbefälhavare)
4. Huvuduppgifter: underrättelsetjänst, sambandstjänst, flygsamverkan med Natohögkvarteret, konvojverksamhet, underhållstjänst och materielanskaffning.
I den viktigaste riktningen (London eller Washington) skulle U-gruppen ledas av en försvarsgrenschef, som också fungerade som ställföreträdande ÖB. Normalt var det marinchefen som hade detta uppdrag.
Planeringen för samverkansgrupperna vidmakthölls av allt att döma till mitten av 80-talet, då dessa planer, liksom andra återstående planer för militär samverkan med väst, förstördes. Marinchefen Rudberg fick inte vid sin avgång lämna över uppdraget till sin efterträdare, som hölls oinformerad.
Väskan som hittades i valvet i Washington var således en relikt från det då nära, men för nästan alla aktiva okända, förflutna – Sveriges hemliga förberedelser för militär samverkan med västmakterna i händelse av krig. Väskan och dess öde fångar i kapselformat ämnet för denna text – livlinan västerut och varför den tilläts förtvina och glömmas bort.
*
Samma år som den hemliga väskan upptäcktes hade det blivit officiellt erkänt att Sverige under det kalla kriget kompletterade sin officiella neutralitetspolitik med en hemlig militär och politisk återförsäkring västerut. Att Sverige i händelse av ett angrepp skulle behöva och förväntade sig militär hjälp utifrån hade sagts öppet under 50-talet och första hälften av 60-talet, men hade sedan försvunnit ur offentligheten och glömts bort. I stället hade kommit en alltmer dogmatisk och moraliskt laddad version av neutralitetspolitiken, vilken upphöjdes till ett mål i sig och blev en del av den svenska nationella identiteten.
70- och 80-talens neutralitetsdogmatik med starka tabun gjorde att Paul Coles, Wilhelm Agrells och Christer Larssons första rön om hur Sverige i hemlighet hade förberett mottagandet av militär hjälp från Nato väckte enormt uppseende. 1992 tillsatte regeringen en officiell kommission med brett deltagande för att studera frågan, Neutralitetspolitikkommission (NPK), vilken avgav sin rapport 1994. NPK:s fynd, som endast avsåg perioden 1949-69, har sedermera följts upp av forskare, journalister och utredare.
Debatten kring de hemliga förberedelserna för militär samverkan med västmakterna under det kalla kriget har tidvis varit het, inte minst vad gäller frågan om förhållandet mellan de hemliga och de offentliga delarna av den förda politiken. Kritiker av olika schatteringar har hävdat att vår säkerhet i tysthet byggde på en garanti från Nato, och att regeringen i hemlighet bröt mot den neutralitetspolitiska linje man själv förfäktade så emfatiskt. Den gamla linjens anhängare har ryckt ut för att försvara eller återskapa en mer traditionell bild av Sveriges politik under det kalla kriget, genom att bland annat tona ner omfattningen och innebörden av de avslöjanden som gjorts, och genom omtolkningar av officiella uttalanden, så att de skulle lämna utrymme för det västsamarbete som faktiskt förekom.
Med stor harm har man avvisat anklagelser om dubbelspel och hyckleri, och om att statsminister Tage Erlander skulle ha farit med osanning när han i samband med den politiska strid om utrikes- och säkerhetspolitiken 1959 som kommit att kallas Hjalmarsonaffären kategoriskt tog avstånd varje form av ”förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians”.
 |
|
|---|---|
|
|
Det var sommaren 1959 som sovjetledaren Nikita Chrusjtjov inställde ett planerat besök i Skandinavien med hänvisning till regeringens passivitet inför den kampanj mot besöket som förekommit i borgerliga kretsar. Utrikesminister Östen Undén såg då till att högerledaren Jarl Hjalmarson, som deltagit i protestkampanjen, uteslöts ur Sveriges parlamentariska delegation till FN:s generalförsamling, vilket framkallade en häftig politisk strid under hösten 1959. Socialdemokraterna valde att utvidga striden genom att ifrågasätta Hjalmarsons tolkning av och uppslutning bakom neutralitetspolitiken, och hävdade att Hjalmarson var en avvikare som förespråkade ett samarbete med västblocket som var oförenligt med neutralitetspolitiken.
I samband därmed höll Tage Erlander ett antal tal i vilka han gjorde den neutralitetspolitiska linjen betydligt mer restriktiv och ovillkorlig än den varit förut. Hjalmarson försvarade sig vältaligt, men i slutänden stod Undén och Erlander som segrare. Högerns segersvit fyra val i rad bröts, Hjalmarson avgick som partiledare, och socialdemokratin etablerade en inrikespolitiskt användbar roll som neutralitetspolitikens väktare och debattens hegemon.
Långt senare visade det sig att det verkliga skälet till att Chrusjtjov ställt in besöket var att han med kort varsel hade fått en efterlängtad inbjudan till USA av president Eisenhower, och att han behövde skapa utrymme i sin almanacka för detta besök. I sina memoarer skriver han att den borgerliga skandinaviska pressens skriverier gav honom en perfekt ursäkt för att ställa in besöket där, så att han i stället kunde fara till Amerika.
Den debatten har tidvis haft något av en Historikerstreit över sig, trots att endast en mindre del av deltagarna varit historiker eller forskare. I tumultet har ett antal frågor av stor betydelse för förståelsen av vårt nära förflutna fallit vid sidan. En av dessa rör västmaktssamarbetets omfattning och karaktär efter 1969, det år som var NPK:s slutpunkt.
 |
|
|---|---|
|
|
En annan rör hur och varför förberedelserna för mottagande av västhjälp stagnerade och avtog från den andra hälften av 60-talet, och slutligen avvecklades i mitten på 80-talet. ÖB Lennart Ljung lät då förstöra det mesta av de planer och andra handlingar som fanns kvar, och han såg till att nya officerare som kom in på topposter inte informerades om vad som hade varit. Detta gällde även hans egen efterträdare, Bengt Gustafsson. Även på politisk nivå bröts det institutionella minnet vid denna tid; då försvarsminister Anders Thunborg avgick och statsminister Olof Palme dog var det inte längre någon på regeringsnivå som kände till de band till väst som nyligen funnits.
Länken västerut var tänkt som en nationell livlina om neutralitetspolitiken misslyckades och Sovjet anföll Sverige. NPK hävdade att ”det hade varit oförenligt med det ansvar som åvilade landets politiska och militära ledning om inte åtgärder för att möjliggöra mottagande av understöd från de västliga stormakterna hade vidtagits.” Thunborg menade att det handlade om att planera för ”landets överlevnad som nation.” Ändå tilläts denna livlina att vittra bort och försvinna, därtill vid en tidpunkt (sent 70-tal till mitten på 80-talet) då krigshotet ökade och det svenska försvaret var försvagat. Varför?
Denna fråga står i centrum för min doktorsavhandling som är tillgänglig som bok med titeln Life-line Lost (Santérus 2006).
Fyra förklaringar till västlänkens försvinnande syns möjliga:
1. den svenska regeringen beslöt medvetet att avbryta förberedelserna;
2. västmakterna (USA) beslöt att Sverige inte skulle få någon hjälp;
3. hotbilden utvecklades så att västhjälp inte längre var en så angelägen fråga;
4. den offentliga bilden av neutralitetspolitiken utvecklades på ett sätt som gjorde det alltför känsligt och politiskt farligt att vidmakthålla förberedelserna.
Vad gäller den första förklaringen har varken min eller någon annans forskning funnit några tecken på ett sådant beslut. Tvärtom trodde Thunborg under tidigt 90-tal att förberedelserna ännu fanns kvar, trots att ÖB Ljung hade avvecklat det mesta under Thunborgs tid som försvarsminister. I ambassadör Rolf Ekéus utredning om säkerhetspolitiken 1969-89 påstås att regeringen 1970 ”förbjöd” förberedelser för krigstida militär samverkan med västmakterna. Men detta påstående baserar sig endast på det faktum att Palme 1970 valde att offentligen börja upprepa det kategoriska avståndstagande från förberedelser för samverkan med paktmedlemmar som Erlander gjort 1959. Att enbart hänvisa till offentliga uttalanden räcker emellertid inte, då regeringen under 40-, 50- och 60-talen upprepade gånger hade visat att man mycket väl i hemlighet kunde godkänna förberedelser som man offentligt tog avstånd ifrån.
Vad gäller den andra förklaringen kunde man mycket väl tänka sig att den skarpa svenska kritiken av USA:s krigföring i Indokina skulle ha fått den amerikanska regeringen att besluta att de besvärliga svenskarna fick klara sig själva om kriget kom. Varför skulle amerikanska stridspiloter riskera sina liv för att rädda ett Sverige som jämfört bombningarna av Vietnam med nazisternas dödsläger?
Men inga egentliga tecken på ett sådant amerikanskt beslut har påträffats. Ett policydokument om Sverige från State Department från hösten 1975, vilket avhemligades 2006, skulle möjligen kunna tolkas i denna riktning, eftersom det till skillnad från policydokument från 1960 och 1962 inte säger något om att USA skall komma till Sveriges hjälp i händelse av ett ryskt angrepp. Innebörden av detta dokument behöver fortfarande klarläggas.
En möjlighet är att ett eventuellt sovjetiskt militärt angrepp på Sverige kanske inte var en fråga som 1975 – avspänningens höjdpunkt – stod högt på Henry Kissingers agenda. I vilket fall visar intervjuer med före detta höga makthavare i Washington att USA var berett att komma till Sveriges hjälp militärt, även under de år då de politiska förbindelserna var iskalla.
 |
|
|---|---|
|
|
Förklaringen om ett samband mellan förändringar i krigsrisken och hotbilden stämmer möjligen för perioden från mitten av 60-talet till mitten av 70-talet, då förberedelserna för västsamverkan stagnerade samtidigt som avspänning rådde mellan öst och väst. Men den stämmer dåligt för perioden fram till mitten av 60-talet och inte alls för åren 1979-85. Under dessa år steg den internationella spänningen drastiskt och många såg ett ökat hot mot Sverige, kopplat till ubåtskränkningar. Trots detta, och trots att det svenska försvarets styrka under denna tid minskade, intensifierades inte förberedelserna för västsamverkan – tvärtom avvecklades de. Därmed faller även denna förklaring.
Således återstår endast en tänkbar förklaring, nämligen att den offentligt torgförda bilden av Sveriges neutralitetspolitik och vår internationella ställning över tiden utvecklades så att det blev för känsligt, svårt och farligt att utveckla och vidmakthålla förberedelserna för mottagande av militär hjälp västerifrån. Kontrasten blev med tiden för stor mellan de hemliga länkarna till väst och en officiell linje som blev alltmer dogmatisk och moraliskt laddad, och som innebar att neutraliteten upphöjdes till en nationell överideologi, med avståndstagandet från de båda maktblocken som ett adelsmärke.
I avhandlingen närgranskar jag denna förklaring för att se om den håller måttet, bör justeras, eller om också den bör avfärdas. Granskningen sker genom att jag undersöker och analyserar hur den officiella bilden av Sveriges politik och internationella ställning (den deklaratoriska doktrinen) utvecklades från 1949 till 1989. En sådan genomgång har inte gjorts tidigare, och jag kan presentera en rad nya rön av empirisk och analytisk karaktär.
Därefter görs en genomgång av hur förberedelserna för västsamverkan utvecklades från det kalla krigets början till dess slut. Granskningen omfattar inte bara de åtgärder som vidtogs, utan även den roll som västfaktorn spelade i svensk militär strategi och planering, samt hur dessa frågor hanterades av den militära och den politiska ledningen. Även här kan jag presentera en rad nya rön, av både empirisk och analytisk karaktär. Slutligen jämförs de båda parallella utvecklingarna, med särskild uppmärksamhet på tecken på orsakssamband – eller på motsatsen därtill – innan slutsatser dras.
Genomgången av doktrinen visar att regeringen redan 1949 och 1950 i riksdagen gjorde uttalanden som syntes utesluta varje form av förberedelser för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians. I 1950 års utrikesdeklaration hade dock utrikesminister Östen Undén smugit in ett litet semantiskt kryphål som öppnade för vissa former av förberedelser och kontakter, men detta kryphål noterades knappast av andra än de som gjorts uppmärksamma på det. Annars kan doktrinen under 50-talet generellt betecknas som ”pragmatisk alliansfrihet”, vars syfte var att – om möjligt – hålla landet utanför ett nytt stormaktskrig. Utrymme gavs för att göra olika tolkningar, och man ville inte binda sig för hur landet skulle uppträda i en krigssituation. Doktrinens försvarsinriktade delar sade öppet att man förväntade sig militär hjälp utifrån om landet skulle bli angripet.
Ph D Robert Dalsjö är forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut. Foto: Torbjörn Santérus
Texten är en något kortad, redigerad version av en studie som presenterades vid Försvarshögskolans militärhistoriska seminarium den 25 mars 2010. För källor och fotnoter, kontakta författaren.
I nästa vecka avsnitt 2 av 3: Så avvecklades samarbetet av politiska skäl