Väskan i Washington (3)
Hemlighetsmakeriet dolde samarbetet efter maktskiftet
Under 50- och 60-talen hade samverkan med, och hjälp från, västmakterna varit framträdande element i svenska krigsspel. Under 70-talet försvann denna faktor nästan helt, och spelen fördes som om det var ett separat krig mellan Sverige och Sovjet, helt åtskilt från det världskrig som pågick runt oss. Allt oftare trodde också speldeltagare att Sverige skulle fortsätta att hävda neutralitet mot Nato, samtidigt som vi utkämpade ett krig mot Sovjet. Detta verkar med rätta bisarrt nu, men var verklighet då.
Regeringens insyn i och kännedom om förberedelserna förändrades drastiskt under denna tid. Inledningsvis övertog Palme Erlanders roll och Sven Andersson behöll sin. Men inom några år lämnade många ur Erlanders gamla garde – som kände till och förstod saken – regeringen, och de nya statsråden verkar sällan ha informerats. Ett tydligt brott i det institutionella minnet inträffade vid regeringsskiftet 1976, då den avgående statsministern inte berättade för sin efterträdare Thorbjörn Fälldin om nationens hemliga livlina västerut.
Inte heller ÖB Synnergren berättade något av betydelse för Fälldin. Han sade helt fräckt att han väntade på att den nya regeringen skulle ge några nya direktiv, och när så inte var fallet körde man på som förut. Den ende som verkar ha fått veta något var försvarsminister Erik Krönmark, och han fick bara höra brottstycken av sin företrädare Eric Holmqvist och av Synnergren. Krönmark vågade heller inte prata om saken med sina kollegor i regeringen, varav många ”trodde på neutralitetsdogmen”. Det faktum att riksledningen under dessa år inte kände till säkerhetspolitikens hemliga baksida och de viktiga åtgärder som vidtagits för samverkan västerut i händelse av krig reser en rad allvarliga frågor.
Det är möjligt att Lennart Ljung, efter att han tillträdde som ÖB 1978, informerade regeringen bättre än Synnergren hade gjort, men det vet vi ännu inte. Det förefaller dock som om Ljung återinförde ett större mått av formalitet i hanteringen. Samtidigt var det under Ljungs tid som ÖB som det mesta av de återstående resterna av förberedelserna för krigstida samverkan med västmakterna avvecklades.
De officerare som från 1978 fick uppdraget att vidmakthålla planeringen för västsamverkan har senare i intervjuer berättat att de kände ett starkt obehag inför materialet, som ju stod i skarp kontrast med den deklarerade säkerhetspolitiken. En av dem undvek att ta i det, och sökte upp Ljung med begäran om att få förstöra planerna. Ljung rådfrågade Synnergren och försvarsminister Anders Thunborg, varav den senare svarade tvetydigt. Ljung gav så klartecken och planerna förstördes före utgången av 1984.
Två tidigare försvarsstabschefer uppger också att Ljung aktivt gick in för att avveckla planeringen och letade efter ytterligare dokument att förstöra. ”Det är dags att stänga ner butiken”, ska Ljung ha sagt. När Per Rudberg skulle avgå som marinchef 1984 räknade han med att också lämna över sysslan som ”exil-ÖB” till sin efterträdare, men Ljung sade åt honom att inte säga något om saken till sin efterträdare. I stället skulle Rudberg behålla sysslan några år till, vilket han gick med på. När Ljung själv avgick som ÖB 1986 berättade han ingenting om de nyss avvecklade förberedelserna för sin efterträdare, Bengt Gustafsson.
Även på den politiska nivån bröts det institutionella minnet vid denna tid. När Thunborg lämnat regeringen 1985 och Palme mördats 1986 fanns inte längre några statsråd som kände till de hemliga banden västerut. Inga av de då ännu levande partiveteranerna steg heller fram för att berätta om saken för den nya statsministern.
Noteras bör dock att det skulle dröja ännu några år, till sommaren 1989, innan en militär operationsplan för ett fall där Sverige faktiskt stod neutralt i ett stormaktskrig utarbetades och fastställdes. Trots att vår strävan efter neutralitet i händelse av ett storkrig intog en minst sagt framträdande plats i retoriken under decennier tyckte uppenbarligen både den militära och den politiska ledningen att fallet inte var tillräckligt relevant att för att planera för, förrän det kalla kriget nästan var slut.
Låt oss då se på förhållandet mellan förändringar i doktrinen och i förberedelserna. Doktrinen var i princip oförändrad från 1949/50 till 1959, då regeringen i samband med Hjalmarsonaffären kategoriskt tog avstånd från förberedelser för militär samverkan med paktmedlemmar, gjorde politikens trovärdighet till ett centralt mål, och etablerade en ortodoxins hegemoni över den säkerhetspolitiska debatten. Dessa uttalanden verkar inte ha fått någon omedelbar effekt på förberedelserna, sannolikt därför att regeringen i hemlighet givit försvarsledningen klartecken att fortsätta som förut.
ÖB Nils Swedlund var heller inte främmande för tanken att regeringen kunde säga en sak offentligt och i hemlighet ge klartecken till motsatsen; han hade sett det förr. Under de första åren på 60-talet märks dock en ökad försiktighet och starkare sekretess i hanteringen av förberedelserna, och detta motiveras åtminstone delvis med att verksamheten avvek från regeringens officiella linje.
Under första hälften av 60-talet fasades ”hjälp utifrån” ut från doktrinen och ersattes med marginaldoktrinen. Under andra hälften av 60-talet tillkom så den aktiva utrikespolitiken, som förvandlade den offentliga bilden av Sveriges neutralitetspolitik och internationella ställning. Politiken fick en moralisk-ideologisk dimension den dittills saknat och neutralitet började ses som något i sig gott, och som en del av den nationella identiteten. Det politiska avståndet till västmakterna ökade, inte minst i frågor som rörde krig och fred.
Under dessa år skedde också en påtaglig förändring av arbetet med förberedelserna. Mitten av 60-talet är en brytpunkt genom att det efter denna tid inte finns några tecken på att betydelsefulla nya åtgärder har vidtagits. Frågorna ansågs som känsligare än förr, det blev svårare att prata om dem, och kretsen som var informerad eller inblandad krympte. Samtidigt blev hanteringen mer irreguljär.
Denna utveckling fortsatte under 70-talet, då klimatet hårdnade ytterligare. På militär sida var endast en handfull officerare inblandade, och västfaktorn försvann från de flesta krigsspel och diskussioner. Berättelser från personer som var med ger för handen att på 50-talet kunde man skriva om hjälp västerifrån, på 60-talet kunde man tala om det, men på 70-talet fick man inte ens tänka på det. På politisk sida ansåg Palme uppenbarligen saken så känslig att han valde att inte informera sin efterträdare som statsminister om de åtgärder som vidtagits för att säkra nationens överlevnad.
Den sista större förändringen av doktrinen sker under åren 1982-86, då linjen gjordes ännu mer restriktiv, tonvikten på att vinna Sovjets förtroende blir än större, och starka avståndstaganden gjordes mot kärnvapenavskräckning och mot västmakternas säkerhetspolitik. De som då offentligt ifrågasatte regeringens linje utsattes för mycket hård kritik från officiellt håll. Samtidigt lät Ljung förstöra de återstående planerna för militär samverkan med västmakterna och såg till inkommande militära toppchefer inte informerades om det som varit.
I praktiken avvecklades förberedelserna och det institutionella minnet bröts på både militär och politisk nivå. De enda på ansvarigt håll som då ännu visste fanns i Moskva, Washington och några andra huvudstäder. Men inte i Stockholm. (Denna bild förändras inte i grunden av att försvarsstabschefen Bror Stefenson under 80-talet tog initiativ till en dialog med sina nordiska kollegor om agerandet i krislägen, och byggde upp säkra sambandslänkar.)
Sambandet mellan dessa två utvecklingar är inte bara en tidsmässig korrelation, det finns också ett klart orsakssamband. Två mekanismer förefaller här ha varit av särskild betydelse. Den ena handlar om kraften hos neutraliteten som ideologi och självbild efter övergången från en öppet amoralisk alliansfrihet till en moraliskt laddad neutralitetspolitik. Ju mer den officiella versionen av neutraliteten blev något av en svensk överideologi, desto mer stred västsamarbetet mot förväntningarna hos befattningshavare som sattes att hantera det eller ansvara för det.
Detta gäller inte minst för dem som kom in på högre befattningar efter 1970, och som inte hade de erfarenheter från andra världskriget som gjort en äldre generation mer benägen att se pragmatiskt på slika ting. Attityden hos de flygöverstar som runt 1980 fick ansvar för planeringen, men inte ville ta i något så otäckt, är ett talande exempel. En sådan inställning gjorde det med tiden inte bara närmast omöjligt att diskutera strategiska realiteter, den gjorde det också allt svårare att inviga nya befattningshavare i hemligheten, varför kretsen av invigda krympte över tiden.
Den andra mekanismen handlar om politisk risk och faran för läckor. Ju större diskrepansen blev mellan regeringens officiella linje och det hemliga samarbetet med västmakterna, desto mer ökade den politiska fallhöjden för den händelse att ett avslöjande hade skett. På 50-talet hade man nog kunnat klara ett avslöjande utan allvarliga problem (det verkar i alla fall ha varit Erlanders och UD:s uppfattning), men regeringens hårda ord i Hjalmarsonaffären 1959 höjde säkerligen avsevärt det politiska priset av ett avslöjande därefter.
Den moraliskt laddade aktiva utrikespolitiken och Palmes hårda kritik av USA:s krigföring i Vietnam ökade den potentiella skadan ytterligare. Man kan försöka föreställa sig konsekvenserna om det under tidigt 70-tal hade kommit ut att Sverige i hemlighet räknade med att det amerikanska flygvapnet skulle rädda oss från en sovjetisk invasion genom att bomba i Baltikum och Finland. Som Wilhelm Agrell uttryckt det: ”Den som visste tillräckligt och kunde belägga det skulle i ett enda slag kunna avsätta regeringen och kanske slå sönder det socialdemokratiska partiet.”
Den svenska IB-affären och Watergateskandalen i USA bör också ha ökat medvetenheten om att läckande insiders var en reell möjlighet, då pressavslöjandena i båda fallen byggde på läckor. Än värre blev det under tidigt 80-tal, då regeringens linje gjordes ultraortodox och man i ett unikt uttalande fördömde Carl Bildt för att han fört samtal med amerikanska underrättelsemän. I det infekterade klimat som då rådde, fullt av misstro, hade ett avslöjande av västsamarbetet kunnat få närmast explosiva konsekvenser.
Arkiv och intervjuer visar också att man i den militära och politiska ledningen oroade sig för läckor, och att detta var en faktor som gjorde att kretsen av invigda under 70- och 80-talen krympte successivt. De föredragningar om västsamarbetet som regeringen fick 1959 och 1963 föranleddes båda av oro för avslöjanden (Hjalmarson, spionöversten Stig Wennerström).
1978 angavs risken för läckor som skäl när ett spelmoment som gällde västsamverkan drogs bort från en högkvartersövning. Synnergren sade att han undanhöll upplysningar från regeringen för att skydda den; om det blev ett avslöjande skulle han själv ta skulden. Krönmark resonerade på samma sätt när han inte informerade kollegor i regeringen. Och Ljung gjorde likadant när han motiverade varför han som ÖB skötte dessa frågor själv. Den rimligaste förklaringen till Ljungs slutliga avveckling av förberedelserna är att han i det tidiga 80-talets förgiftade atmosfär ansåg risken för ett avslöjande som alltför stor och konsekvenserna som alltför allvarliga, och därför lät lägga ner det som återstod.
Några element av förberedelserna fanns ännu kvar, men eftersom varken den militära eller den politiska ledningen kände till dem hade de förlorat sin praktiska och politiska betydelse. Det som varit tänkt som nationens livlina i en nödsituation hade gått förlorad.
Ph D Robert Dalsjö är forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut.
Tidigare avsnitt finns här och här.