Veckan som gick

Svenska Dagbladets kulturreporter Johan Hellekant hittade en nyhet i veckan; förföljda utländska författare som givits tillfälligt skydd i Sverige hotas av utvisning. PEN-klubben har slagit larm.

Saken gäller det så kallade Fristadssystemet som ger skydd åt utvalda författare om de ”adopteras” av en kommun som står för deras vistelse. Så sker sedan några år i fyra svenska städer, och i många andra länder. Det är ett hedervärt system, inspirerat av fatwan mot Salman Rushdie, som förtjänar utbyggnad. Problemet är att Migrationsverket inte delar de bedömningar som ligger till grund för denna angelägna verksamhet utan anser att redan hitbjudna kan åka hem igen.

Det gäller konkreta fall som t ex Zurab Rtveliashvili i Stockholm. Georgien är inte så farligt, i alla fall inte så farligt som han säger. Ty det är inte staten – som i Vitryssland – som hotar honom, utan mer privata grupper.

Ett annat fall är Uppsalas Anisur Rahman från Bangladesh som för några år sedan hävdade att han förföljts av religiösa extremister och paramilis i sitt hemland och därför behövde skydd här. Väl på plats fick han uppleva att Migrationsverket inte delade den uppfattningen, utan gjorde en annan bedömning än det organ, Icorn, som väljer ut och granskar ömmande fall.

Denna gång ändrade sig dessbättre myndigheten efter en upplysningskampanj. I andra fall kan det sluta i Migrationsdomstolen. Men så var systemet inte tänkt; det blir inte mycket till skydd och fristad för skapande, om utvisning är ett ständigt överskuggande hot.

Det är möjligt att urvalsprocessen inte exakt följer Migrationsverkets regler och lagstiftningens definitioner. Det är teoretiskt tänkbart att de utvalda inte skulle mördas direkt vid hemkomsten. Kanske har de t o m överdrivit hoten för att skapa sig ett bättre liv i ett främmande land. Måhända är de usla ordbehandlare med trasiga metaforer. Vad vet jag, och vad vet Migrationsverket.

Men sak vet vi: att det fria ordets män och kvinnor i många länder alltid är hotade av makthavare som vill se dem tystna. Det har man förstått i Norge vars asyllag ger dem ett särskilt skydd. Även i Danmark – det invandringsfientliga, ni vet – har man gjort ett undantag för denna kategori.

I Sverige är rädslan dominerande – tänk om vi översvämmas av poeter från hela världen! Räcker det inte att Raoul Wallenberg gav skyddspass åt judarna i ghettot?

Men frågan är ”ledig” för modiga politiker. Det går att ändra lagen, om det inte räcker med sunt förnuft i tillämpningen. Då kunde man passa på att bygga ut systemet med långa och korta ”stipendier” för fler grupper som journalister och MR-jurister, på flykt undan förtryckare.

Även till risken av att några fler läs- och skrivkunniga utlänningar tar sig hit.