Veckan som gick
 |
|
|---|---|
|
|
VILNIUS. Nackskott. Just när jag stiger in i avrättningskammaren skjuter KGB-männen. Blodet skvätter ur offrets hjärna.
Dessbättre på film, men de många kulhålen i väggarna visar att detta var verklighet för inte så länge sedan – här, och på många andra ställen i våra grannländer under det mörka halvseklet.
KGB:s högkvarter mitt i Litauens huvudstad, på en dryg flygtimmes avstånd, är bevarat till eftervärlden. Museet ger en god bild av hur vardagen tedde sig under kommunismen innan de baltiska folken befriade sig för 20 år sedan. Det syns tydligt vad Lenins lärjungar hade att erbjuda: underkastelse, svält, tortyr, enkel biljett till Sibirien. Nackskott.
Väggarna är fulla med porträtt av de landsförrädare som bistod Moskva med den lokala terrorn. Deras trafik finns till del dokumenterad i statsarkiven, numera tillgängliga även på nätet i form av en sajt med namnet ”KGB in the Baltic states”.
Dessvärre rensades mycket i samband med det sovjetiska uttåget och döljs nu i Moskva. Många lokala namn hemlighålls också av ”etiska” skäl i den lustrationsprocess som ägt rum. Men folk vet, och folk kommer ihåg. Frågan är bara hur länge. Dagens Litauen har andra problem att tänka på än det förflutnas. Desto viktigare att det som dokumenteras också görs lätt tillgängligt.
Museibesöket ger en god kontrast till den konferens om journalistmord som pågått några steg därifrån, i regi av den europeiska säkerhetsorganisationen OSCE. Hoten mot det fria ordets bärare ökar över hela världen; bara en sjättedel av jordens befolkning lever i fria länder, enligt vakthunden Freedom House. I en alltmer globaliserad värld påverkar beslut i de ofria länderna även oss – beslut fattade av maktmänniskor opåverkade och obevakade av insyn och kritik. Ofriheten där är också en del av vår verklighet.
Fokus bland de 56 medlemsstaterna på konferensen hamnar oundvikligen på Ryssland med omnejd. Organisationen Article 19 har i en rapport, ”No Justice for Journalists in Ukraine, Belarus and Russia”, sammanställt fakta i aktuella fall. Innan fallen av mördade och försvunna är uppklarade har ryska regimföreträdare en del att förklara, i fall som Achmedilov, Estemirova, Baburova, Jevlojev, Politkovskaja och andra bland ett dussin i nutid. Som påpekades av Europarådets rättighetskommissionär Thomas Hammarberg är det inte främst en fråga om att få reda på vem som höll i pistolen utan vem som låg bakom.
Sådant klarspråk går inte hem i den officiella ryska delegationen. ”Ett återfall i det kalla krigets svartvita tänkande” förklarar en diplomat, utan att rodna. En annan hävdar att det är så komplicerat att definiera problemet och att fallen kräver vetenskapligt fastställda klassificeringar för att kunna diskuteras. En tredje undrar om det inte är rätt åt journalister som ljuger att få lite stryk ändå. Och förresten är det många som kallar sig journalister utan att så att säga ha legitimerad rätt till yttrandefrihet.
Ute i den friska luften tänker jag att de trots allt gjort stora framsteg sedan nackskottens tid.
Mats Johansson är ombud för mediefrihet i Europarådets parlamentariska församling och riksdagsledamot (M).