Veckan som gick

”Nu vände han blad igen”, fnissade en vanartig republikansk riksdagsledamot högt i bänken när HM Konungen vände blad i sitt manus. Men det gick bra, som vanligt; kungen lyckönskade de folkvalda till deras viktiga uppdrag att leda nationen rätt och riktigt in i en bättre framtid.

Det kan behövas. Visserligen lät ledamöterna i och utanför riksdagens plenisal vid terminsöppnandet i torsdags som en yster skolklass, men allvaret smög sig snart på under statsministerns uppläsning av regeringsdeklarationen. Det är i en ”turbulent” omvärld det relativa svenska lugnet utspelas.

Firma Reinfeldt & Borg gör det inte enkelt för oppositionen. Stora Ansvarsdoktrinen har förutom sitt sakligt korrekta innehåll om behovet av en stram ekonomisk ram för politiken de kommande åren också en taktisk dimension; det blir inte lätt för miljardrullarna inom Juholtpartiet att fortsätta sin överbudspolitik, som om skuggan från Grekland och eurofusket inte skulle falla även över Sverige.

Pratkvarnarna för ökade statsutgifter kommer helt enkelt att låta ovanligt fåniga i folköron framöver; medan ordet konkurs ekar ur varje nyhetsbulletin. Rörelseutrymmet har under sommaren begränsats drastiskt för den som inte vill framstå som en Bagdad Bob, med en trovärdighet i klass med Victor Muller eller för den delen Thomas Östros. Stackars Waidelich.

På goda grunder glammades det alltså rätt behärskat i den socialdemokratiska riksdagsgruppen under köttbullsätningen i sammanbindningsbanan. Den tillfälliga uppgången i opinionsmätningarna efter avgången av vad-hette-hon-nu-igen kom av sig och partiet är nu nere på förjuholtsk nivå igen. Och i gruppen väntar många av hans interna motståndare bara på misstag.

Där utanför bidar stjärnadvokaten Thomas Bodström sin tid. I en kvällstidning meddelar han att det nu är dags för många att lämna parlamentet:

”Ledamöterna är för många vilket skapar en anonymitet. Det är extremt få människor som känner igen fler än på sin höjd tio procent av riksdagsledamöterna. Skulle det vara färre skulle det ställas ett större politiskt ansvar på varje ledamot.”

Synd bara att hans parti tyckte motsatsen när frågan senast behandlades av grundlagsutredningen. Det är hans parti som behöver alla dessa mandat – med åren allt färre – för att hålla ihop en alltför stor rörelse, ge alla fraktioner utrymme och lämna återbäring på insatta valanslag till bidragsgivare inom den fackliga världen som vill köpa sig makt och inflytande.

Alla kan dessutom inte ”göra en Bodström”, skriva kändisdeckare, bli mångmiljonär och vila upp sig i USA mellan gigsen. Men visst bör många fler av hans partikamrater lämna riksdagen.

Foto: Kroum