Veckan som gick

Michele Bachmann

Presidentvalet i USA närmar sig. Ett helt år kvar, och redan är allt sagt och hört. Hur ska någon orka intressera sig?

Visserligen dyker det upp nya republikanska favoriter varje vecka. Medierna behöver ständigt nya personer att spekulera kring och ”avslöja”. Tyvärr förefaller deras livslängd vara just en vecka, vilket tyder på att kvantitet dominerar över kvalitet i utmanarlägret. Först var det Michele Bachmann som var stjärnan i flera dygn, sedan Rick Perry, nu Herman Cain ett tag.

I flera timmar förra veckan höll USA andan – skulle Chris Christie kandidera eller inte, och var han inte för tjock?

Ingen talar om den som har störst chans att vinna, Mitt Romney, ty han är för tråkig.

Leken brukar kallas ”sju små dvärgar”, vilket inte är avsett som något nedsättande om just kortare personer utan mer som en metafor för att illustrera att någon jätte ännu inte avtecknat sig vid horisonten.

Under alla omständigheter heter han inte Barack Obama. Enligt den senaste opinionsmätningen (det kommer snart en om dagen) tror 55 procent av väljarna att en republikan vinner om ett år, medan bara 37 procent räknar med att presidenten sitter kvar. Det kan hänga samman med att enligt samma undersökning (WP/ABC) ger 61 procent av väljarna underbetyg åt Obamas förmåga att sköta ekonomin.

Orättvist eller inte – så ser upptakten ut till primärvalsperioden efter nyår, där delstaterna slåss om att få komma först i raden. Enligt valexperten Larry Sabato (WSJ 6/9) handlar det bortom all cirkus, pust och stön, om utgången i bara sju stater. Och där påminner Obamas läge för närvarande mest om Jimmy Carters före förlusten mot Ronald Reagan 1980. Det är där, i swing-staterna, utgången är oviss medan ungefär hälften av staterna redan är demokratiskt blå eller republikanskt röda; Obama anses ha 175 elektorsröster säkrade i ett dussin stater, medan en republikan tar hem åtminstone 105 elektorer i arton stater. Sedan lägger Sabato beroende på stämningsläget ytterligare 65 troliga röster i den röda vågskålen, vilket gör utgångsläget för kampen mycket jämn.

Lägg därtill en omgörning av valdistrikt och det faktum att marginalen för endera vinnaren i tidigare val i flera nyckelstater varit närmast obefintlig så ser kartan än så länge ut att bädda för spänning, trots allt. Skulle dessutom en tredje oberoende kandidat dyka upp – som George Wallace 1968, Ross Perot 1992 och Ralph Nader 2000 – kan det gå hur som helst.

En cyniker undrar förstås om det spelar någon roll vem som till slut får uppdraget att administrera statsbankrutten i den tidigare supermakten. Och varför någon kan vilja ha jobbet.