Veckan som gick
 |
|
|---|---|
|
|
I onsdags var det dags att visa film i riksdagen. Det är inte så ofta det sker, men som avbrott i den dagliga lunken kan det vara ett uppskattat initiativ, om ämnet engagerar. Att döma av den överfulla, föga bioliknande seminarielokalen lockade dokumentärfilmaren Fredrik Gerttens Big boys go bananas en bred krets av ledamöter från de flesta partier, trots frånvaron av popcorn. Sakfrågan räckte som dragplåster; var går gränsen för storföretags/lobbyisters agerande mot yttrandefriheten?
Kulturministern var där, som sig bör på filmpremiärer, åtföljd av celebriteter som Kulturrådets ordförande Kerstin Brunnberg, Filminstitutets chef Anna Serner och filmjournalistikens grand dame Cicci Renström Suurna, TV4.
Onsdagens filmstjärna kom nästan från Hollywood, den kaliforniske yttrandefrihetsadvokaten Lincoln Bandlow. I vanliga fall förtjänar denna yrkeskår skämt som ”Vad är hundra advokater på havets botten? Svar: En bra start”, men det var republikanen Bandlow som med ett effektivt juridiskt arbete såg till att Gerttens första Bananasfilm, som stämdes av fruktjätten Dole för förtal i syfte att stoppa dess visning och spridning, vann processen mot övermakten.
Det framgår att Dole egentligen inget hade att komma med utan bara ville utnyttja sitt överläge till att skrämmas. Det gjorde Bananas till en världen över eftersökt film och filmaren Gertten blev därtill politisk hjälte. Utan Doles försök att strypa debatten skulle filmen ha blivit ett enstaka stjärnskott på himlen.
Vid den tiden riksdagsledamot i kulturutskottet med en lång bakgrund i journalistiken och därmed väl förankrad i den svenska yttrandefrihetstraditionen fann jag 2009 att detta var en strid att välja sida i, bland tusentals andra i flödet i folkrepresentationen. Efter snart sex år riksdagen kan jag summera: ingen annan enskild fråga har varit viktigare att påverka än denna, att en multinationell koncern med mångmiljardresurser till PR och lobbying skulle tvingas ge upp sin förtalskampanj mot en liten filmmakare utan annat vapen än sin kamera och med ringa kassa att på jämlika villkor få rättvisa genom sin dag i rätten.
Det var en sportslig fråga. Men den sortens prioritering – att samarbeta med konkurrenter för abstrakta principer – gav inga pluspoäng internt. I efterhand känns desto bättre att ha stått upp för någonting utöver att trycka på rätt knapp och att ha gjort det tillsammans med riksdagskollegan Luciano Astudillo (S).
Om detaljerna i denna historia – det juridiska och politiska spelet – handlar uppföljarfilmen. Inte främst om sakfrågan i botten på Bananas 1, villkoren för verklighetens arbetare på plantager i Centralamerika vars hälsa påverkas av giftbesprutning. Inte ens om den ruttna moralen hos företagsledningen i Dole, vars arrogans endast överträffas av inkompetensen hos bolagets rådgivare.
Nej, ledande tema i denna film är faktiskt hur det politiska stödet över ideologiska klyftor och snäva partiintressen för en stund kunde mobiliseras för det rätta och goda samhällsintresset. Att göra det tillsammans med människor med ett intelligent vänsterperspektiv på allvarliga samhällsproblem var en extra krydda.
Se filmen, helst på en biograf nära dig, annars på SVT i sommar, eller på DVD däremellan.
Men köp inte bananer från Dole.
Mats Johansson är riksdagsledamot (M) i utrikesutskottet. Mer information om Bananas här.