Veckan som gick

Det var kulturröj i tisdags; kulturrådets nya ordförande Kerstin Brunnberg hälsade de vanligaste kulturisterna välkomna till sjätte våningen i Filmhuset på Gärdet där mandarinerna huserar. Förra radiochefen, som för enkelhetens skull bytt post med sin efterträdare, höll ett brandtal om hur bra det är med kultur. Därefter sade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth också några väl valda ord om hur bra det är med kultur.

Sen applåderade alla som tyckte att det är bra med kultur och fick vin och smörgåsar, så att vi inte skulle svälta ihjäl, inte heller denna kväll.

Många kindpussar blev det. Ända tills vänstergruppen Teatermaskinen från Västerås avbröt sorlet med kultur, ett framförande av tre scener om hur bra det är med kultur, särskilt om någon betalar för den.

Därvid gick en ande genom rummet, pjäsförfattarens – den frånvarande förre kulturrådsordföranden Mats Svegfors, som tyvärr hade blivit upptagen av annan förrättning.

Annars hade det varit spännande att få se hans möte med publiken, ty den blodiga drift med framförallt vokabulären – allt struntprat i kulturkretsarna – som dramatiker Svegfors fått ihop utifrån inspiration från såväl Majakovskij som Pagrotskij möttes inte enbart av inställsamma skratt.

En lätt echaufferad kulturist från den härskande klassen viskade i mitt öra att detta verkligen inte lämpade sig. Jag som alltid har ett tröstens ord över för en upprörd medborgare hävdade att det var en utmärkt nyliberal satir över den socialdemokratiska kulturpolitiken som den kulturkonservative Svegfors skapat.

”Pretentiöst dravel” svarade en modern yngling med höga estetiska krav, när jag hävdade att vi just hade beskådat födseln av en ny Norén.

Så är det med konsten, stor spännvidd i reaktionerna. Men visst har Svegfors rätt i sin programförklaring om ”den ofrånkomliga dubbelheten i kulturpolitiken och vårt förhållande till kultur överhuvudtaget. Vi talar om kulturens betydelse men sedan är vi rätt hårda när det gäller finansieringen av komplicerade kostnadsökningar. Vi använder gärna kultur som förgyllning men är inte beredda att finansiera den.”

Om detta talar han här.