Veckan som gick

”Mac is back!”
Så löd fältropet i veckan i den amerikanska huvudstaden. Ty nu har John McCain återtagit sin ställning som ledande republikan i senaten. Han har raskt gått igång med kritisk granskning av budgetslöseri och annat i räddningspaketen som kan tänkas sänka presidentens popularitet framöver; yes, he can.

Det behövs i McCains sargade parti, som dock samlade nästan hälften av de röstande bakom sin kandidat i presidentvalet.
President Obamas smekmånad, ”de hundra dagarna”, blev kort. Hans kandidat till hälsoministerposten, Tom Daschle, fick avgå häromdagen efter skattetrassel redan innan han tillträtt. I Obamas hemstat har hans guvernör just avsatts för korruption. I Minnesota pågår ett föga uppbyggligt spel för att demokraterna med hjälp av omräkningar ska kunna ersätta väljarnas val på valdagen, en republikan, med vänsterkomikern Al Franken.

Det senare påminner om presidentstriden 1960 mellan Richard Nixon och John F Kennedy, då JFK vann Obamas hemstat Illinois med bara 0,2 procents marginal, tack vare en förbluffande mobilisering av levande och döda i Cook County i Chicago – i en delstat där annars 92 av 101 distrikt röstade för Nixon.

Ännu en tid kan Obama nog surfa vidare på några av myterna från valet, att det främst var tack vare de ungas högre mobilisering och alla små kampanjbidrag han vann.
I själva verket visar eftervalsundersökningar att de ungas valdeltagande var oförändrat lågt jämfört med 2004. Och miljarderna i kampanjkassan, mer än dubbelt så stor som McCains, fick Obama ihop främst tack vare gåvor från stordonatorer. Sådana gav 80 procent mer i pengar än småfolket, som bara stod för en fjärdedel av antalet bidrag, enligt det opolitiska institutet CFI.

Men nu ska notan betalas, särskilt till de stora fackförbunden. De vill ha handelskrig mot resten av världen, ”Buy American”-regler som ska gynna inhemsk produktion på utlandets bekostnad.
Är protektionism verkligen den ”change” väljarna röstade för, den tredjedel av de röstberättigade som stödde Obama?