Veckan som gick

MEDBORGARPLATSEN. De rödvitgröna flaggorna sträckte på sig i den ljuva
sommarvinden i torsdags. På det soldränkta lilla podiet stod
publicisten Arne Ruth och hetsade till kamp mot våldet och diktaturen i
Iran. En stor publik svarade entusiastiskt med rop om död åt den
islamska republiken.

Bland de mest entusiastiska talarna märktes representanter för centern
och folkpartiet som gick till hårda angrepp mot främst Carl Bildt och
regeringen som påstods inte ha förstått läget i Iran. Upprepade krav
ställdes på utvisning av den iranske ambassadören i Stockholm och att
den svenska ambassaden i Teheran skulle förvandlas till
flyktingmottagning.

Så förvandlades ett möte med ädelt syfte — att över partigränserna
brett manifestera mot förtrycket i Iran — för en kort stund till ett
vanligt politiskt gräl för att ta kortsiktiga poänger. Att
vänsterpartister gör det är inte så konstigt.

Vreden är förståelig och delas av många. Diktaturen i Iran har de
senaste veckorna visat sina värsta sidor i de blodiga insatserna mot
demonstrerande folkmassor. Övergreppen lär fortsätta, med upptrappat
våld från regimens sida om så behövs. Diktatorer brukar sällan avstå
makten frivilligt. Så fortsätter flyktingströmmarna från Iran till den
fria världen, den väg miljoner iranier redan tagit.

Men vad göra när de enklaste symbolhandlingarna utförts? Vore det inte
kontraproduktivt att avbryta de diplomatiska förbindelserna just när
protester, officiella såväl som inofficiella, behöver framföras mer än
någonsin? Att låta beskickningarna i Teheran bli motståndscentra för
västimperialismens kamp mot mullorna förefaller vara exakt den
förevändning regimen behöver för att invadera och stänga dem.

En repris på de islamska revolutionsgardisternas invasion och
gisslantagande på den amerikanska ambassaden i Teheran den 7 november
1979 är inget som gagnar frihetskampen i Iran 30 år senare.