Veckan som gick

Det var dystra miner på måndagsmorgonmötet på Sveavägen 68, där Stockholms arbetarekommun håller till.

21,6 procent för sossarna i Stockholm – den sämsta siffran sedan den allmänna rösträtten infördes. Sånt skapar lätt dålig stämning i partikansliet.

Pannor las i djupa veck, kaffekopp efter kaffekopp tömdes, mazarinfatet gapade tomt.

”Kanske vi borde exponera Carin Jämtin mer”, sa någon. ”Kanske skicka ut henne och Sahlin på torgmöte i, säg, Vasaparken. Visst brukar de ha något slags debatter i Vasaparken?” ”Nej för sjutton – inte Vasaparken! Och absolut inte Sahlin, varje gång hon uttalar sig går våra opinionssiffror ner. Vår enda chans att ta hem det här är att hon är osynlig – i synnerhet i Stockholm. Men kanske Jämtin, på något trist förortstorg. Det kan bli bra bilder. Carin med vinden i håret, mitt i miljonprogrammet. Lite folkligt sådär. Och hon behöver ju inte säga något.”

En facklig ombudsman med livstidsförsörjning i Rörelsen försökte lätta upp stämningen. ”Äsch, det här är väl inte något att hetsa upp sig för. Minns ni inte hur det var för åtta år sedan – alla hade räknat ut oss men vi tog oss på målrakan och vann i alla fall. Vi tar hem det här!”

”Dumskalle. Då vann vi ju på att borgarna gjorde självmål i TV under sista veckan. Tror du inte de har lärt sig någonting sedan dess? De är visserligen korkade, men de är väl inte hur dumma som helst!”

”Den här Förbifarten – kan vi inte göra ett utspel om den?” sa en fjunig kommunikationskonsult. ”Den verkar ju vara en het fråga.”

”Och säga vad?” sa en ärrad veteran med oantastliga partimeriter. ”Vi är ju för den, precis som högern. Och precis som sådär en 97 procent av våra väljare i Stockholmsområdet. Ska det bytas fot om Förbifarten så ska vi inte säga ett knäpp om det före valet. Och så gör vi som vi gjorde med trängselskatterna 2002, vi ändrar åsikt när vi vunnit så vi får stöd av mp och v. Men till dess kniper alla käft om Förbifarten – förstått?!”

Det nickades runt bordet. Alla förstod att samarbetet med mp och v måste få kosta.

”Jag vet”, sa plötsligt en heltidspolitiker med starka band till partistyrelsen och årslön på 850 000. ”Skatterna. Vi gör något om skatterna. Människor gillar inte att andra människor tjänar pengar – det kan vi göra något bra på. Åkalla stora fula häxan Avundsjuka, sådär som vi gjorde med förmögenhetsskatten. Men vi måste passa oss jäkligt noga så att vi inte stöter oss med alla de sossar som vunnit på borgarnas skattesänkningar. Låt oss kräva skattehöjningar över en viss inkomstgräns. Säg en miljon. Skattehöjningar för dem som tjänar mer än en miljon – det låter bra och så undviker vi att det drabbar vårt folk. En och annan fackbas eller HSB-pamp kanske åker dit men solidariteten måste få kosta. Eller hur?!” Och hon såg sig uppfordrande om runt bordet.

Alla var nöjda. Valvinsten kändes säkrad, ordningen var återställd.