Veckan som gick

I veckan som gick presenterades regeringens kulturproposition. Men tanke på hur mycket trycksvärta kulturredaktionerna redan ägnat kulturutredningen och hur mycket indignation kulturjournalisterna på radio och TV redan uppvisat i ärendet hade man kunnat tro att reaktionerna på proppen skulle bli något mildare.

Men icke.

Vad är det då de är så förskräckligt upprörda över? Det är inte helt enkelt att besvara den frågan, inte ens för den som faktiskt följt debatten ganska ingående. Men i det stora hela tycks upprördhetens främsta fokus vara själva det faktum att propositionen finns. Att en borgerlig regering och en moderat kulturminister dristat sig att över huvud taget tycka saker om kulturen tycks bara det vara tillräckligt för kulturredaktörerna att gå fullständigt i spinn.

Moderater är ju nämligen mot kultur.

För några år sedan frågade kulturchefen i landets största morgontidning – inga namn, diskretion är en hederssak – retoriskt i en rubrik varför moderater hatar kultur. Anledningen den gången var ett kulturpolitiskt program som moderaterna i Stockholms stad hade tagit fram, där man vågade sig på att ifrågasätta några mindre detaljer i den etablerade kulturpolitiken. Måste vi ge bidrag till allt vi ger bidrag till, måste kulturinstitutionerna vara organiserade precis som i dag och andra revolutionerande frågor ställdes i moderaternas förslag, men det var tillräckligt för att ådra upphovsmännen kulturelitens straffdomar.

Det behövs nämligen inte så mycket för det.

Den slutsats man kan dra av veckans kulturpropositionsuppståndelse är nämligen att allt är bra som det är. Inte perfekt, men bra. Rikskonserter är bra. Kulturrådet är bra. Stödsystemet är bra. Balansen mellan storstad och landsbygd är bra. Eller förresten – i Stockholm tycker man att det är för mycket fokus på regionerna ute i landet, ute i landet tycker man det pratas alldeles för mycket om Stockholm.

Inga större organisationsförändringar behövs. Den enda möjlighet till förbättring som finns är att dra på med mera kosing. Mer pengar = bättre kulturpolitik.

Den som inte vill det är mot kultur. Så enkelt är det!