Veckan som gick

Förvåningen är förvånande; den över att en viss känd journalist under minst fem år stod i tjänst hos främmande makt. Det var inte vilken makt som helst utan ett imperium som förtryckte en stor del av Europa.

För det fick han vad som nu kallas småpengar, minst tio tusen i dagens penningvärde, för några ”artiklar”. Tja, med tanke på hans stora förmögenhet kanske de tio tusen nu framstår som växelpengar. Men inte då.

Den minnesgode erinrar sig en annan av hans många insatser för diktaturer, boken Irak – det nya Arabien (1977) som han skrev efter en lång reportageresa med dåvarande hustrun Marina Stagh. Paret fann efter noggranna studier att Saddam Husseins land var ett paradis, lett av en regim som ”är uppenbart populär och tillhör arabvärldens stabilaste”. Det var ingen hejd på hyllningarna till den blodiga förtryckaren vid makten som i kraft av landets stora resurser och ekonomiska utveckling spåddes en framtid som en av av arabvärldens verkligt betydande ledare.

Bland annat väntade ett demokratiskt genombrott, pressfriheten var större än i de flesta andra länder och fängelserna humanare än i Sverige. Före år 2000 skulle Irak passera europeiska länder i levnadsstandard.

Vilka sagoberättare!

Nu vill man gärna veta lite mer om hur det var möjligt att se så fel. Eller var det kanske så att han i själva verket var där som ett led i jakten på att avslöja diktaturen inifrån?

”Så försökte Saddam köpa mig” kunde löpsedeln ha lytt. Och på hela mittuppslaget: ”Här torteras fångarna till döds – vi har alla bilderna”. Aftonbladet kunde nog ha offrat flera extra helsidor på skakande läsning om hur kurder behandlades och på ledarsidan skulle redaktionen upprört ha krävt den svenska regeringens avgång för att den inte befriat Iraks förtryckta folk från tyrannen.

Men så blev det inte. Även då stod den inte längre så ungdomlige avslöjande reportern i diktaturens tjänst.