Veckan som gick

När jag hör ordet kultur osäkrar jag min plånbok. Den gångna veckans intensiva debatt om kulturutredningen var inte bara en braständare som satte fyr under pyrande eldar utan fick mig också att greppa efter kreditkortet för att beställa teaterbiljetter och litteratur.

När k-ordet nu är i var mans mun – eller snarare kvinnas – blir man sugen att ta del av det rika utbud som vi kulturkonsumenter kan köpa på egen hand. Vilket vi gör alldeles frivilligt för 45 miljarder om året, utöver den del av våra skatter som går till den understödda konsten (cirka 20 miljarder).

Mindre sugen blev jag att betala för de kommentarer som illvilliga k-journalister vräkte ur sig efter förra torsdagens offentliggörande. I radions kulturnytt har man tidigare kunnat höra till exempel att utredningen genom sina statskuppsliknande förslag (d v s några administrativa reformer) vill införa en ”nyliberal leninism” i Sverige.

Intressant uttryck! Betyder det att den kulturkonservativa Lena Adelsohn Uljanov nu tar ledningen och makten i landet? Eller är det kanske så att de som tror det inte har läst utredningen, eller om de läst inte har förstått vad de har läst. Bokstävernas betydelse kan vara svår att ana.

För att inte framstå som en självtänkande intellektuell skyndade sig Martin Aagård rödlila av upphetsning (AB 13/2) att kolportera en variant på detta tema: utredningen står för en högerbolsjevism i det att den nämner att kultur kan vara nyttig. Det var enligt skribenten en ”sovjetisk upplevelse” att ta del av denna tanke.

När han hämtat sig från denna oerhörda kommunism tröstade sig Aagård med att Eva Swartz & Co i trots allt god högerideologisk anda vill avskaffa målet om att motverka ”kommersialismens negativa verkningar” – fast det är en lögn, ty ”så har det aldrig stått någonstans”, vet kommersiella Schibsteds egen kultur-Sherlock. Han kan inte ha läst kulturutskottets betänkande 1996/97: KrU1, där målet slås fast.


Så där har det hållit på, skruvat och konstigt som en installation från Konstfack. Som när flera kommentatorer i fritt fall från hög höjd kastat sig ut med påståendet att kulturens frihet avskaffas, eftersom ordet inte står i de nya målen. Nej, men i den inledande programförklaringen några rader dessförinnan, pappskallar! Där slås fast att yttrandefrihet och att ”alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande förmågor” är principer som ska styra den nya kulturpolitiken.

Det kan betyda motsatsen bara för några k-journalister som har sina referenspunkter från sena kvällar på krogar kring Stureplan. Sveriges kulturskapare lär ha viktigare saker att engagera sig i. Att skapa något av värde, till exempel.