Veckan som gick
 |
|---|
För ett år sedan fyllde Per Ahlmark 70 år. Till hans ära och glädje bildades The Per Ahlmark Foundation och samlades in pengar till ett stiftelsekapital. Som manifestation av hans insatser för frihet och demokrati under ett halvsekels oförtrutet arbete som opinionsbildare ordnades då en konferens på klassiskt Tingsten-tema, Demokratins seger och kris, med bland andra Ayaan Hirsi Ali som talare. Symtomatiskt var hon omgiven av säkerhetsvakter efter dödshot från islamister efter sin modiga insats för mänskliga rättigheter.
Inbjuden publik för ett år sedan var på jubilarens önskan endast personer som aldrig hade gullat med diktaturer och totalitära läror. Kriteriet hade även i år begränsat mängden inbjudningsbara till motsvarande seminarium i torsdags, nu med temat Re-thinking Multiculturalism. Initiativtagaren Robert Weil inledde med en befogad varning för att den ekonomiska krisen ytterligare göder extrema politiska rörelser och sade sig inte vara säker på att Europa, trots all upplysning, lärt läxan från 30-talskrisen.
Weil har rätt; inte heller Sverige undgår konsekvenser. Den främlingsfientlighet som fött och stött extrema partier i Europas demokratier har, nu som då, också materialiserats i Sverige och det kommande valet riskerar att som i övriga Norden befästa deras intåg i politiken på allvar.
Men inte bara detta. I släptåg har följt en militarisering av grupper som gjort en extrem tolkning av islam till politiskt vapen, i syfte att sluta det öppna samhället och underordna allas liv deras religiösa mål och medel.
I detta sammanhang diskuterade huvudtalaren Kenan Malik, brittisk författare aktuell med den liberala rättighetspläderingen From fatwa to jihad, hur 90-talets multikulturella tänkande och praktiska tillämpning i kategoriseringar och kvoteringar i verkligheten fick ett resultat motsatt syftet: segregation istället för integration. I takt med inlåsningen av människor i ”etniska boxar” – eller för den delen kön, klass, religion eller annan godtycklig sorteringsgrund – har minoriteter skapats, missgynnats och skuldbelagts.
Det har överfört makt från dem som individer till talesmän för kollektiv de aldrig bett om att få tillhöra. Vilket i sin tur gynnat extrema krafter i dessa grupper och stärkt den relativisering av rättighetsbegrepp som blivit följden, när alla värden och värderingar ska jämställas och i missriktat nit ”respekteras”.
Dagens andra talare, journalisten Dilsa Demirbag-Sten, underströk med den liberala glöd som gör henne till en publicistisk efterföljare till Ahlmark, hur dessa synsätt också har förvandlat rättighetstänkandet från att handla om individens rätt till kollektivens, och hur statens makt (och allas pengar) ska kunna användas för att stärka denna kollektivisering.
Sådan upplysning kan man få serverad i sällskap med Per Ahlmark, från tänkare med vänsterbakgrund som Malik och Demirbag-Sten. Gissningsvis kommer det att vara trögt att få genomslag för denna kritiska omvärdering av multikulturalismens filosofi i medier, akademi och politik, särskilt bland de dominanta aktörer som investerat mycket och länge i detta maktmedel för egen vinning.
Så kan de främlingsfientliga fortsätta att utnyttja bristerna i samhället för att underbygga hat mellan folkgrupper och försvaga demokratins grepp över sinnena. De behöver varandra, extremisterna.
Mats Johansson är styrelseordförande i Svensk Tidskrift och riksdagsledamot (m). Under 90-talet gav han som förlagschef på Timbro ut ett antal titlar av Per Ahlmark och Herbert Tingsten.
Mer läsning här.