Veckan som gick

Vill islänningarna verkligen komma med i den europeiska gemenskapen? Frågan måste ställas mot bakgrund av beslutet att den 6 mars folkomrösta om landet ska honorera sina åtaganden när det gäller de konkursade bankerna och därmed förknippade villkor för skuldsanering. Det är inget bra steg på vägen till EU att försöka förhandla om lånevillkor via folkomröstning.

Ett sus av förvåning hördes i hela Norden när den tidigare så passive president Grimsson i början av januari meddelade sitt beslut att vägra underteckna den lag, ”Icesave”, som alltingets majoritet hade ställt sig bakom vid nyår och som var ett resultat av vänsterregeringens förhandlingar med en bister omvärld. Inte nog med den ekonomiska krisen för ett finansiellt redan plågat land – nu skulle en ny politisk kris också utlösas efter det att den gamla regimen tvingats bort i bankskandalernas spår.

Må vara att presidenten har rätt i att bara en folkomröstning kan rädda demokratins anseende på Island. Men när man nu åsidosätter världens äldsta parlament och efter ett nej i folkomröstningen avsätter regeringen, uppstår nästa fråga: vem ska då ta ansvar för resultatet av folkomröstningen, när en folkmajoritet sagt nej till de av alltingsmajoriteten framförhandlade villkoren? Här duger inte Brechts gamla råd att avsätta folket genom att regimen väljer sig ett nytt.

Röster vid Nordiska rådets möte i Köpenhamn tidigare i veckan hade olika goda råd, beroende på politisk tillhörighet. Politiker från det tidigare ledande borgerliga Självständighetspartiet, som fick skulden för bankskandalerna, arbetar för ett nej som leder till nyval och återkomst till makten. De hoppas att väljarna på kort tid ska ha drabbats av akut minnesbrist och inte längre kommer ihåg vilket parti som hade ansvaret. Tanken är att en ny regering ska träda fram som räddare i nöden och starta om förhandlingarna med IMF och Storbritannien/Holland, om hur fordringsägarnas och kreditgivarnas krav ska hanteras. ”Naivt, de lever i en sagovärld”, säger en ledande nordisk politiker.

Mer desillusionerade islänningar talar om att ”siste man släcker ljuset” i det mörker som lett till att utvandringen ökat i konkursernas och arbetslöshetens spår. En hurtig norsk politiker erbjuder Island medlemskap icke i EU men som extra län i Norge. Andra föreslår att Island som ”failed state” söker skydd som FN-protektorat.

En modig man i den populistiska vredesvåg som sveper över allt och alla på den karga ön är LO-ordföranden Gylfi Arnbjörnsson, som i en radiointervju vågat stå upp mot nej-opinionen och säga sanningen: ”Det finns en förväntan om att vi kan folkomrösta oss ut ur skulden till Storbritannien och Nederländerna. Det kan vi aldrig göra, vi måste betala.”

Den klarsynen står sig än så länge slätt mot den illusion som just nu styr opinionen på Island, vilket inte är så konstigt; priset för ett nej är obekant eftersom få talar om det. Många hoppas på en medling i sista stund så att villkoren kan ändras och folkomröstning undvikas, men varför skulle några europeiska politiker ta på sig notan å sina skattebetalares vägnar, för ett land som inte är medlem i EU och efter ett nej i en folkomröstning knappast kommer att bli det?

Återstår bara ett gudomligt ingripande för att rädda Gudarnas ö.