Veckan som gick

”Varför är högermän så besatta av kalla kriget”, undrar en ung kolumnist i Aftonbladet, Natalia Kazmierska. Hon förstår inte varför röster höjs för att forskare ska få ta del av säkerhetstjänstens material om vilka svenskar som arbetade för DDR-diktaturens spionorganisation Stasi. Hon vet nämligen (16/3) att det handlar om ”pojkrumsingredienser” och ”påhitt från 80-talet”, här.

Hur vet hon det, kan man undra. Lika oklart är svaret på frågan vilka hennes flickrumsmotiv är för att förringa de historiska fynden, ungefär som det – felaktigt – har hävdats att det bara rör sig om skvaller om folk som i förbifarten fikat med någon agent för att tala väder.

Det är en ovanlig hållning för en journalist. Normalt brukar sådana vilja öppna arkiv och söka sanningen. Men i detta fall tycks något sitta i vägen.

Birgitta Almgren

”Högermannen” i arkivkön är Birgitta Almgren, professor i tyska vid Södertörns högskola. Hon har begärt att få ta del av det hemligstämplade materialet för att kunna fullfölja sin forskning om nazistisk och kommunistisk infiltration i Sverige som resulterat i flera verk om just detta. När det gäller hennes rön om nazister har hittills ingen klagat, men nu när det kan börja brännas om namngivna kommunister och andra – då hörs klagosången.

Mindre tvekan råder uppenbarligen i Svenska akademien, som i veckan tilldelade Birgitta Almgren ett extra pris på 100 000 kronor. Det är, skriver ständige sekreteraren Peter Englund på akademibloggen (15/3), ”högst märkligt att en sådan välrenommerad forskare som Almgren inte tillåts fullborda sin viktiga och gedigna kartläggning genom att få tillgång till SÄPO-arkivets uppgifter om det 50-tal svenskar vilka arbetade åt östtyska Stasi. Detta är en begäran som skulle varit fullkomligt okontroversiell i de flesta andra länder, men inte här: den svenska statens hemlighetsmakeri kring delar av det kalla krigets historia går sorgligt nog vidare; och detta oavsett färgen på ministären.”

Englunds påpekande är mycket ovanligt för att komma från kulturkretsar. Det finns ju så mycket annat att tala om i kön till vinbaren på PEN, PK och förlagsfesterna än just vem som har tjänat diktaturer, med eller utan betalning. Det kan leda till dålig stämning.

Något vet vi dock redan. 2002 namngav Säkerhetstjänstkommissionen personer som gått Sovjetunionens ärenden och när det gäller DDR är det heller inte obekant vilka kretsar det kan röra sig om. Till exempel vilket parti som bedrev kaderutbildning i Bad Doberan i Östtyskland. Eller det som journalisten Björn Cederberg redovisar i sin bok ”Kamrat spion” (2007): kontakter i högteknologiföretag, fredsorganisationer, media och kulturkretsar.

Det senare är Cederbergs specialområde, eftersom han själv umgicks med en ledande östtysk kulturpersonlighet, stasioperatören Sascha Anderson, känd i svenska kulturkretsar på den tid när kulturvänstern betraktade Östtyskland som ett socialistiskt föredöme.

Kan det vara där svaret bör sökas till varför regeringen ännu inte velat häva hemligstämpeln?