Veckan som gick

Otack är väljarnas lön. Här berättar de rödgröna vad de vill om de får makten den 19 september – och så rasar omedelbart opinionssiffrorna! Precis som för Tories före det brittiska valet.

Förra veckan var det beskedet från Demoskop som förstörde den socialdemokratiska valrörelseupptakten; just när Mona Sahlin hade presenterat sitt huvudbudskap på första maj, om hur onda borgarna var, visade siffrorna att alliansen för första gången på ett år hade gått ikapp och förbi (49,2 – 47,4). Att introducera ondskan som politisk kategori var ett nytt grepp i s-märkt valagitation som uppenbarligen inte gick hem utanför PRO:s ledning.

Inte blev det muntrare i vänsterfronten denna vecka när kommunisternas ledare Lars Ohly hade kongressat färdigt och Mona Sahlin inlett sin bussturné. Nya siffror från Novus i onsdags visade att blocken nu (27 april – 10 maj) är lika stora och att Socialdemokraterna backat ytterligare, under siffrorna från rekordförlusten 2006.

Den borgerliga flykten till de gröna verkar också ha stoppat upp, så fort medierna börjat ställa kritiska frågor till Maria Wetterstrand om vad höjda bensinpriser, kilometerskatt och den särskilda straffskatten på Stockholmsboendet innebär för vanliga löntagare. Ser hon inte lite snipigare ut i tv-rutan?

Gläds medan tid är, snart svänger det nog igen – så fort något statsråd ger besked om något.

Till dess får Sahlins spinndoktorer bakläxa; det har inte börjat bra för Bo ”Springtime” Krogvig, Karin ”Fokus” Pettersson och Dan ”Nordstream” Svanell i konsultgänget som ska fixa och trixa Sahlin till Rosenbad. Hur mycket de än skryter om allt de lärt av Obamas twittrande och fejsbookande kvarstår grundproblemet att väljarna inte verkar uppskatta beskeden om politiken som utlovas, hur många skattesänkningar de än säger sig vilja behålla.

Här några gratistips till de rödgröna kriskonsulterna för att rädda den hägrande valsegern:

1. Sluta tala om den egna politiken och återgå till att förtala allianspolitiken. Missnöje är vad de egna pratarna är bäst på. Saklighet bara förvirrar.

2. Följ LO:s vinnande linje när det gällde Wanja Lundby-Wedin som låstes in efter skandalerna. Sedan dess har fackets anseende ökat, något. Mindre ”Mona” alltså, för att dämpa Toblerone-effekten.

3. Matcha Thomas Östros hårdare. Som arbetarrörelsens ledande ståuppkomiker har han hamnat i skuggan av sådana som Ylva Johansson och Leif Pagrotsky.

Att det gått åt helvete för Grekland med den senare som finansrådgivare kan väl inte förvåna någon, men han gör sig trots allt bättre i Aten.