Veckan som gick
 |
|
|---|---|
|
|
Reportern talade med fastlandet i telefon och fick då frågan ”Händer det nåt där borta?” I Almedalen, alltså. En fråga som efter moget övervägande (och kunskap om vad samtalspartnern menade med ordet ”händer”) nog i huvudsak måste besvaras nej. Visst händer det en massa: seminarier i varje buske, paneler, lunchsamtal, tal, uppträden, manifestationer, utspel och torgmöten och mingel så snittarna står en upp i halsen. Men det händer egentligen ingenting. Ingenting som kommer att betyda något om en månad. Möjligen bortsett från arbetsmarknadsministerns plötsliga – och lättförståeliga – avhopp. Och frågan är väl om ens det kommer att betyda sådär rysligt mycket när väl sorlet från Visby har lagt sig.
Den schymanska sedelbränningen hände, det är sant. Och vi är många som ägnat betydande tankekraft åt att försöka fundera ut på vilket sätt uppeldande av 100 000 spänn symboliserar någonting, mer än fru Schymans allmänt usla omdöme och totala mediaberoende. Men på lite sikt (utom att det nog ytterligare minskade FI:s chanser att komma in i några som helst politiska församlingar någonstans) kommer förmodligen inte Gudruns tramsande att sätta några avtryck någonstans.
Låt se, vad hände mer? Jo, vi fick veta att det är rysligt synd om Mona. Och det inte på grund av de rekordusla opinionssiffrorna, som ju är nog för att få vilken partiledare som helst att självömka rätt ordentligt. Nej, Mona är det synd om eftersom hon blir mobbad. Annat var det förr, i den där underbara forntiden som dagens socialdemokrater drömmer ljusrosa drömmar om. Då, när det fanns ETT parti som betydde något, EN idé som diskuterades, EN verklighetsbeskrivning som delades av alla så lite småkrafs vid sidan om. Sverige var ju trots allt en demokrati!
De politiska motståndarna säger elaka saker och drar upp gamla ovidkommande tråkigheter, som det där med chokladen, ni vet. Sånt är väl inget att tjata om, det var ju så länge sedan och alla kan göra missar. Som att glömma att betala dagisavgiften, och glömma att ministerkreditkortet inte är till för privata utgifter. Förstås. Taskigt att dra upp det nu igen, såklart Mona känner sig kränkt.
Och så är det synd om Mona eftersom statsministern inte nämnde henne vid namn i sitt Almedalstal. ”Manligt maktspråk”, var det, minsann och det var vi många som inte hade en aaaaaning om.
Men ändå, dessa viktiga lärdomar och kunskaper till trots. Sent på kvällen, över det sjunde glaset halvljummet rosévin, är frågan om vad – och vem – alltihop egentligen ska vara bra för nästan oundviklig. Varför transportera flera tusen personer till en ö i mitten av Östersjön för att de under en veckas tid ska tvingas bo på hotell, äta dyr och halvdålig restaurangmat och fortsätta träffa ungefär samma människor som de träffar till vardags? Vem bryr sig, utöver deltagarna och de journalister som bevakar deltagarna? Och den gotländska besöksnäringen, som torde tjäna in en betydande del av årsomsättningen under Almedalsveckan.
Trots många års flitigt deltagande har Almedalsreportern fortfarande inget riktigt bra svar på dessa centrala frågor. Så det är väl bara att fortsätta att sippa rosévin.