Veckan som gick

Det rör på sig inom sosseriet, oklart i vilken riktning. Ett sundhetstecken är att Thomas Bodström stannar i USA, istället för att lyfta arvode i riksdagen utan att vara där. Ett annat är befordran av Håkan Juholt till ordförande i försvarsutskottet. Men varför har man givit Lars Ohly plats i utrikesnämnden?

Sådana petitesser kan synas obetydliga jämfört med den långsiktiga frågan om partiets ideologiska förnyelse. Här väntar en uppgörelse mellan pragmatikerna i riksdagen, anförda av gruppledaren Sven-Erik Österberg, och flaggviftarna i rörelsen med plattform främst på Aftonbladets kultursida.

Där skriver studentmarxisten Daniel Suhonen, redaktör för SSU:s Tvärdrag, om sitt partis katatstrofval under rubriken ”Mittens dike” (15/10). Ur detta vill han att partiet ska kravla sig upp:

”Socialdemokratin har gjort sitt sämsta val sedan 1914 och är tillbaka på förmodern nivå. Endast varannan LO-medlem ger partiet sitt stöd. Mona Sahlin har sagt att varje sten ska vändas i den haverikommission som tillsatts. Analysen ska studera hela perioden av sviktande stöd. Men ska den våga se det som är uppenbart? Att den utdragna krisen för socialdemokratin hänger ihop med dess golgatavandring mot mitten. Att det är högerorienteringen, som är förklaringen till partiets nederlag.”

Det är en så kallad retorisk fråga – man vet redan svaret: nej. Det är inte meningen att valanalysen ska landa i att skylla allt på höger-Mona och arvet efter Persson. Lösningen på partiets identitetsproblem kommer inte att bli en vänstersväng tillbaka till Meidners dagar. Ty det samhället finns inte kvar i annat än Göran Greiders röda drömmar om en klassisk socialism. Och det partiet finns redan som alternativ, lett av Lars Ohly.

Suhonen sparar dock inte på krutet; felet är Tredje vägen, Schröder, Blair och de socialdemokrater som lät sig påverkas av Thatcher och Reagan i mer ”liberal” riktning. Till svensk skurk i dramat utnämns mannen som förstörde arbetarpartiets själ genom att hylla marknadsekonomi och kapitalism:

”Pär Nuders tillväxtkongress 2004 är kanske höjdpunkten; man valde att bara titta på när arbetslöshet och social misär kom tillbaka, efter välfärdsepoken 1945–1975. När den globala ekonomiska krisen kom 2008, var man ett med kapitalismen. Man saknade systemkritik och därmed också några lösningar.”

Stackars Nuder. Här har han nu börjat putsa skorna och borsta upp kostymen för en återkomst – den ende partiet har av Palme-klass – så välkomnas han på detta sätt som partiets bödel:

”Tredje vägen smittade socialdemokratin med nyliberalismens kalla öga, det är den tyngsta förklaringen till den här höstens nederlag. Och nu försöker de som ordinerat den mittenväg som fört socialdemokratin till sitt andra raka nederlag, styra utvärderingen.”

Knivarna slipas; även Mikael Damberg, Niklas Nordström och Ilja Batljan svartlistas av Suhonen.

Det här kan bli riktigt intressant även för utomstående. Man påminner sig talesättet att ”motståndarna har jag inga problem med. Det är mina vänner som är problemet.”