Veckan som gick

Så ramlade taket ner i LO-borgen vid Norra Bantorget. Det har avslöjats att arbetarmiljonären Wanja Lundby-Wedin inte kan räkna. Ty i AMF:s årsredovisning har det stått svart på vitt att avsättningen till VD:s pension var si och så många hundra tusen kronor. Och då trodde LO:s ordförande förstås att det var per år, inte per månad.

För att få fram årssiffran måste man ta gånger tolv, vilket är multiplikation och svårt. Tolvans tabell är svår.

Visst finns det andra förklaringar:

1) Det var så rökigt i lokalen att hon inte förstod att det var på en bonusklubb hon var, när styrelsen skrev under årsredovisningen.

2) Hon hade inte glasögonen med sig och missade det finstilta.

3) Alla talade så tyst.

Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att LO-ordföranden på fullaste allvar hävdar att hon är lurad. Jag säger som Caroline af Ugglas i sången: Snälla, snälla, snälla…

Men går det, så går det. Det finns folk som tror att jorden är platt och att Elvis lever. LO-ledningen får hoppas på deras stöd. Nu när det blåser i alla medier utom Aftonbladet, där hon är styrelseledamot.

Vi andra förstår vad saken handlar om; arbetarmiljonärerna har själva fina pensionsavtal och vill inte missunna sina direktörslikar att suga ut sina kapitalistiska arbetsgivare.

Det ska bli spännande att höra Wanja Lundby-Wedin utveckla klasskampens betydelse på första maj. Till dess måste man beundra hennes inkännande skådespelartalang, det ser nästan äkta ut när hon tycker synd om sig själv.

Se ångersketchen i repris på Youtube.

Eller den kommenterande versionen av syndabekännelsen.

Titta framförallt på hennes ögon. De paniskt blinkande ögonlocken avslöjar allt. Det borde krishanterarna ha lärt henne.