Veckan som gick
STRASBOURG. Plötsligt står Rysslands kommunistledare Gennadij Zjuganov där och hyllar Vitryssland. Där är det toppen, anser han, och bjuder mindre nogräknade delegater på gåslever, champagne och vodka.
Uppslutningen är måttlig, och offensiven lönar sig dåligt; Europarådets parlamentariska församling ägnar timmar av debatt åt att fördöma utvecklingen och antar med stor majoritet över partilinjerna förslag om skärpta sanktioner mot Lukasjenko-regimen, parallellt med stöd till oppositionen och lättnader för förföljda att temporärt lämna landet.
Valfusket och våldet har uppenbarligen retat upp riksdagsrepresentanterna från de 47 medlemsländerna, varav Ryssland sedan 1996. Även de ryska ”parlamentarikerna” låtsas kritiska mot diktaturen i broderlandet, men alla vet att Lukasjenko sitter på Putins nåder för att stävja uppkomsten av ett nytt Georgien i den ryska sfären.
Sagor från fablernas värld berättas också av Turkiets president Gül som försäkrar att det fria ordet står starkt i hans land, medan ungrarna förorättade av kritiken mot sin nya konstitution för ökad politisk styrning av medierna hävdar att den är mer frihetlig än t ex Sveriges. Svenska UD tvingas rycka ut med tillrättalägganden av uppenbart felaktiga uppgifter från den ungerska regeringen.
Så håller det på; inte alla stater i det nya Europa har hunnit lika långt när det gäller yttrande- och mediefriheten. Men medvetenheten om dess betydelse är stor och Morgan Johansson (S) når oväntad enighet med en rapport om växande ingrepp mot källskyddet och krav på förstärkningar. Det gäller inte bara i de nya medlemsländerna i det forna öst utan i ökad utsträckning också i mogna demokratier; färska exempel saknas inte. Som Europarådets nyvalda mediefrihetsombud (Standing Rapporteur on Media Freedom) lär jag inte sakna arbetsuppgifter framöver.
Ett samtal med Europadomstolens svenska domare Elisabeth Fura övertygar mig om att denna viktiga instans borde reformeras för att få ökat utrymme att ta sig an principiella fall, ungefär som amerikanska HD, snarare än att som idag storkna under bördan av att vara en allmän överklagandeinstans. Med en ärendebalans på 140 000 oavgjorda ärenden, främst från Ryssland, blir det allt svårare för de 47 lagfarna att följa upp efterlevnaden av avkunnade domar, för närvarande cirka 8 000 som inte respekterats i de fällda medlemsländerna.
Det bådar inte gott för det som är Europa, eller borde vara: individens frihet, lagstyre.