Veckan som gick

Hejdå, Hosni. Egyptens chefsförtryckare sedan decennier packar väskorna, sörjd av ingen. Han ser fram emot en lugn exil i London, varför han nu skulle lämnas ifred där när ingen egen polis eller armé längre skyddar honom.

Intressant fråga som just nu diskuteras i diktatorernas klubb; var ska man ta vägen när man pensionerar sig, och hur mycket stålar måste man ta med?

Lite påminner de senaste dagarnas händelser om den franska revolutionens inledning. Den 14 juli 1789 antecknade Ludvig XVI ute på sitt slott i dagboken att inget fanns att berätta, medan hopen härjade i staden.

Lika välinformerad i kampen om kontrollen av Suez-kanalen framstår Hillary Clinton. Förra måndagen hävdade hon trots alla sina underrättelsetjänster att Mubaraks regim var ”stabil”. Det var nog ingen merit inför den stundande presidentvalskampanjen i USA.

Mohamed ElBaradeis ankomst påminner om något annat. Inflygande som Superman har han ingen Lois Lane att rädda, men framställs ändå i västmedia som redan en hjälte som kan ena nationen och oblodigt ta den in i en modern värld. Man minns att sådana förhoppningar fanns också kring namn som Banisadr i Iran och Muzorewa i Sydafrika.

Nu väntar en annan tid, ett annat land. Tanken på modernitet och rationalitet upphör aldrig att locka liberala demokrater, men i Egypten ryms dessa i en Volkswagen; den liberala traditionen är ganska begränsad.

Desto starkare är den tradition som odlats av Muslimska brödraskapet, som inte är något slags kristdemokrater utan har andra mål. Som dessa en gång uttrycktes av en av grundaren Hasan al-Bannas apostlar, den Stanford-utbildade litteraturkritikern Sayyid Qutb (1906-66):

”Gud är vårt mål, Profeten vår ledare, Koranen vår författning, jihad vår väg och döden för Guds sak vår högsta strävan.”

Låt oss hoppas på det bästa, men befara det värsta. Innan vi vet vem som har den starkaste armén.